”De sa nej när jag ville ha jobb”
Ingången till Antonis gym ligger på en bakgård vid Börjetull i Uppsala, insprängd mellan en däckverkstad och lågprisaffär. Skylten är liten och oansenlig, men hindrar inte styrketränarna från att hitta hit. Antoni Khadraoui har nischat in sig på att driva ett gym som är lättillgängligt för alla, inklusive funktionshindrade.
– Ett gym är som ett kafé. Om du har bra kaffe och en trevlig atomsfär vill du vara där. Allt beror på vilka signaler du sänder ut och mitt uttryck är en slags överdriven vänlighet, säger Antoni Khadraoui.

Det är fredag eftermiddag och Antoni Khadraoui ursäktar sig mitt i intervjun för att svara på frågor från en ung kille som vill provträna. Folk kommer i en jämn ström med sina träningsväskor för att bygga muskler, det är både rullstolsburna och människor utan funktionshinder. Att kunna träna obehindrat utan att folk stirrar på en och med specialanpassade redskap, det är Antonis gym ensam om att erbjuda, menar Antoni Khadraoui.
– På andra ställen glor folk, för de är inte vana att se funktionshindrade som styrketränar men här är det inget konstigt. Jag har byggt upp mitt gym så att alla ska kunna träna här.

Själv är Antoni Khadraoui flerfaldig svensk mästare i bänkpress och han driver gymmet tillsammans med sin fru Hannah Johansson. En ansenlig mängd pokaler och medaljer trängs på en hylla vid receptionen. Det är priser från SM och VM i bodybuilding och bänkpress. Som personlig tränare på sitt eget gym har han nytta av sin kunskap och kompetens inom styrkelyftning.
– När jag ligger på rygg i bänkpressen har jag samma förutsättningar som vem som helst. Men i början fick jag inte tävla på grund av mitt handikapp. Jag var skitförbannad, ska du veta.

Artikelbild

| Gulcan Coban är döv och leder spinning.

Förbannad men viljestark var han också när han sökte jobb på Friskis&Svettis och Fyrishovs gym men fick nobben.
– De sa nej när jag ville ha jobb i receptionen med motiveringen att jag måste kunna röra på hela kroppen och för att jag sitter i rullstol. Funktionshindrade får aldrig chansen, för de tänker inte på vilken kompetens man har.
Antoni Khadraouis livsberättelse är lika fascinerande som otäck. För 22 år sedan stred han som soldat i det Algeriska inbördeskriget. Efter ett slagsmål mellan två grupperingar på militärförläggningen vaknade han upp på sjukhuset efter att ha legat medvetslös. Han kände ingenting i sina ben och efter en tid gick det upp för honom att ryggen brutits.

Ryggmärgsskadan hade gjort honom förlamad från naveln och nedåt.
– Först ville jag inte leva längre, det tog över ett år att bli stabil igen, säger han med ett stänk av sorgsenhet i rösten och fortsätter:
– Att vara handikappad är som att gå på krossat glas varje dag. Men har du din familj, klarar du dig. Utan fru och barn skulle jag aldrig fixa det här livet.
Innan han startade sitt gym, åkte han runt och föreläste om sin situation. Budskapet var att med envishet, tur och tålamod kan andra i liknande situation göra det mesta.

För sin egen del förklarar han sin framgång med att han är född tävlingsmänniska, han ger aldrig upp.
– Om jag inte jobbade skulle jag sitta hemma och glo på teve och då vore livet värdelöst, säger han.



”Jag vill vara en inspiratör för andra”
– En massör ska känna och lyssna in kroppens signaler med händerna. Man behöver inte se för att ge massage, säger Fredrik Åsberg.
Han har precis kommit i gång med sitt företag, för ett par veckor sedan blev han färdig massör efter att ha gått ett 40 veckors skräddarsytt arbetsmarknadsprogram för synskadade personer. Inne på hans mottagning står en brits uppfälld och allt är förberett för kunderna. Massören Mona Domarhed, som utbildat Fredrik Åsberg och andra synskadade, lägger sig ner på britsen för att han ska få ge en kort demonstration.
– Det är roligt att utbilda synskadade, de vill ha ett jobb och är extremt motiverade, säger hon samtidigt som Fredrik Åsberg börjar bearbeta hennes rygg.

Och det har visat sig vara lyckat att satsa på synskadade som vill omskola sig till massör. Det är arbetsförmedlingen, utbildningsföretaget Iris Hadar och Mellansveriges massageskolan i Uppsala som står bakom arbetsmarknadsinsatsen och erfarenheten är att en stor andel synskadade får jobb efter utbildningen. Fredrik Åsberg har inte varit blind hela livet. För fem år sedan fick han en ärftlig och obotlig ögonsjukdom som främst drabbar gula fläcken i ögats näthinna. Den kallas för Älvdalssjukan och är extremt ovanlig, men vanligare i Västerbottens och Kopparbergs län än i övriga landet. Inom loppet av 2,5 år blev Fredrik Åsbergs syn allt sämre. I dag kan han bara skilja mellan ljus och mörker.
– Det var rätt chockartat när jag insjuknade. Jag har fått lära om saker på nytt och acceptera mitt handikapp. Men i grunden är jag en person som ser möjligheter.

Artikelbild

| Gulcan Coban är döv och leder spinning.

Fredrik Åsberg har alltid haft ett intresse för friskvård. Han har börjat som spinninginstruktör igen på Kraftkällan i Uppsala, samma ställe han var gyminstruktör på innan han blev blind.
– Jag vill vara en inspiratör för andra med funktionshinder och visa att ingenting är omöjligt. I början är det kanske inte så roligt, men med små steg framåt har du till slut erövrat världen på ett nytt sätt.
Han tycker att förutsättningarna för att arbeta som massör är lika för alla. Man måste ha ett intresse för människor, service och friskvård. Men att gå till en blind massör kan kännas mer otvunget, menar Fredrik Åsberg. Det behöver inte kännas lika intimt när man klär av sig på överkroppen.



”Folk är nöjda med passet”
Gülcan Coban är döv från födseln och har inget talat språk. Hur går det ihop med att vara spinninginstruktör och cykla till musik?
– Jag har en hörapparat som gör att jag känner bastakten i musiken. Det var svårt i början men nu har jag lärt mig, säger Gülcan Coban.
Hennes teckenspråkstolk Johanna Carlsson är med under intervjun och har fullt upp med att teckentolka. Gülcan Coban pratar fort med teckenspråk och det märks att hon är taggad inför sitt nya jobb. Nyligen blev hon diplomerad spinninginstruktör och hon lär vara den första döva spinninginstruktören i Sverige.

Artikelbild

| Fredrik Åsberg

Två gånger i veckan kör hon ett medelpass på Friskis&Svettis i Uppsala Ekeby.
– Utbildningen på Friskis&Svettis var jättebra, den kan jag verkligen rekommendera. Jag lärde mig mycket om hur jag ska tänka kring musikval och takten, säger Gülcan Coban.
Hon märker att många motionärer uppskattar en instruktör som inte pratar under passet. När hon ska ge instruktioner, visar hon med kroppsspråket och händerna hur man ändrar sin position i sadeln.
För att visa vilket motstånd som behövs, visar hon skyltar med texten lätt, medel eller tungt motstånd. I början av passet sätter hon på ett intro där en kollega lånat ut sin röst åt hennes presentation.
– Jag presenterar mig och berättar att jag är döv och hur passet är upplagt. Sen byter jag till musik och kör igång. Det funkar jättebra.

Hon har fått mycket stöd under utbildningen, stämningen har varit välkomnande och hon märker att kollegor inte tänker på henne som döv i första hand. Hennes största utmaning är att följa tempot i musiken, för hon har allas blickar på sig. De som kör spinning följer hennes tempo för att hänga med.
– Jag har fått massor med positiv respons. Folk säger att jag är modig, att de är nöjda med passet och att jag är duktig.
Hon har redan varit med om människors skepsis som snabbt vänts till nyfikenhet. Gülcan Coban berättar om en kille som innan träningen undrade om det inte skulle vara någon musik på men som sken upp som en sol när hon drog igång sitt pass.