Studenterna och lärarna vid universitetscentret CEMUS försöker leva som de lär: så hållbart som möjligt. Men när brittiske gästprofessorn Kevin Anderson kom till centret i Uppsala för två år sedan var det ändå som en virvelvind. Han är den kände klimatprofessorn som slutat flyga. Bara av att ha jobbat nära honom har fler på Centrum för miljö- och utvecklingsstudier (CEMUS) börjat följa Kevin Andersons exempel.

– Jag tror inte jag gjorde så många livsstilsförändringar tidigare. Jag tänkte främst att min roll var att skapa förutsättningar för lärande kring klimatfrågorna, säger Isak Stoddard, projektledare vid CEMUS.

Men efter att ha följt med Kevin runt Sverige med tåg och ha hört honom föreläsa ett 60-tal gånger började Isak tänka om.

Artikelbild

| Anneli Ekblom, företsåndare CEMUS

Han har inte flugit på två år. Han har sin pappa och flera släktingar i Kalifornien i USA. Hur Isak ska få till träffar med dem vet han inte riktigt, att ta sig över Atlanten blir en utmaning.

Samtidigt har masterstudenterna Laila och Guy gjort mer genomgripande livsval för klimatet. Med olika perspektiv och ingångar har de båda ett starkt klimatengagemang. De jobbar som amanuenser på CEMUS och koordinerar kurser och stöttar studenter som inte kommit lika långt i sin utbildning. Diskussionen om klimat och miljö är alltid pågående på CEMUS.

– Jag känner mig rätt förbannad. Sedan jag var två år har folk larmat om klimatförändringar, säger Laila Mendy.

Hon är 27 och Guy 30 år. De är del av en generation som alltid levt med klimathotet. Mest arg är Laila på oljeindustrin och makthavarna som duckar för sitt ansvar. I stället har den allmänna diskussionen i klimatfrågan kommit att handla om individens livsmönster. Och Laila har tvingas till ställningstaganden som generationen före slapp undan.

Artikelbild

| Isak Stoddard, projektledare CEMUS.

– Jag frågade min mamma förut. ”Vad skulle du ha gjort annorlunda om du visste allt du vet nu, före jag föddes?” Hon sa många radikala saker. Hon skulle inte ha skaffat barn. Hon skulle ha ändrat sin livsstil och ha engagerat sig politiskt. Hon skulle ha tagit fighten. Och det motiverar mig. Kunskapen finns där. Vi måste bara göra något.

LÄS MER: Tiden knapp för att vända utvecklingen

Artikelbild

| Laila Mendy, masterstudent och amanuens.

LÄS MER: Värmen blev en väckarklocka

LÄS MER: "Efter torkan kommer kriget"

Artikelbild

| Guy Finkill, masterstudent och amanuens.

LÄS MER: "En klimatförstörd värld"

Laila vill inspirerar andra att ändra sin livsstil. Hon är engagerad i flera communities i Uppsala och ordnar träffar för klädbyten, att prova att odla lokalt och laga vegansk mat.

Jag kommer tillbaka till barnfrågan.

Hur tänker du själv kring barn?

– Nej, jag tror inte att jag kommer ha egna biologiska barn. Jag kan adoptera eller ha fosterbarn. Det finns många barn som inte har föräldrar, säger Laila Mendy.

Att föda ett färre barn är den största besparingen som en enskild individ kan göra för klimatet, enligt en studie från Lunds universitet. Andra sätt att koldioxidbanta är: att sluta flyga, sluta åka bil, sluta äta kött, källsortera, se till att pensionsfonder och bankbesparingar inte är placerade i fossila bränslen och övergå till förnybara energikällor.

Guy Finkill går längre. För honom har det blivit rutin att dumpstra mat från en lokal Ica. Han hittar livsmedel som butiken slängt, som han kan ta tillvara och tillaga. Han har också flera gånger utövat civil olydnad för klimatet. En gång var han med och stoppade gruvdriften för en dag vid en kolgruva i Tyskland.

Han uppmanar:

– Var mer medveten. Det räcker inte med köttfri måndag och att sortera sopor. Vi måste ändra hela konsumtionslivstilen. Att bara göra lite kan till och med vara värre än att göra någonting, eftersom att man då bevarar sin högkonsumerande livstil.

Diskussionen fortsätter om individens ansvar kontra samhällets och om det ändå är bättre att göra något än inget.

CEMUS föreståndare Anneli Ekblom ansluter till oss en stund. Hon har en framtidstro på förändring. Hennes forskning i miljöhistoria och arkeologi baserar sig på det förflutna, det som har varit. Historiskt står det klart att när samhällsförändringen väl kommit i rullning kan det gå fort.

– Man måste inte ens gå tillbaka så långt i tiden. Som arabiska våren. Det är svårt att förklara vad som hände, men det är något slags momentum som byggs upp och som gör att folk kollektivt agerar.

Hon exemplifierar också med Berlinmurens fall.

– Människor går ut och kräver saker. Inte i form av en revolution, utan i en demokratisk rörelse snarare. På något sätt blir rörelsen så stark att det blir en förändring, säger Anneli Ekblom.

Samma måndag som vi samtalar sitter en niondeklassare, 15-åriga Greta Thunberg, ensam utanför riksdagshuset i Stockholm. Hon skolstrejkar för klimatet fram till valdagen.

– Det kan bli ett kraftfullt budskap och det kan vara en början till något stort, menar Isak Stoddard.