– Nu, när vi äntligen träffats igen, vill vi inte slarva bort mer tid, säger Paul Coyne.

– Nej, varför skulle vi inte gifta oss direkt, vi ville inte vänta en sekund till, säger Cia Coyne.

Vi träffas på kafé Fågelsången. Hit brukade de ofta gå när de bodde ihop i Uppsala. Paul och Cia sitter på uteserveringen, de ger varandra uppmärksamhet och ser ofta den andra i ögonen. Tvärsemot mot par man kan se på tågresor ibland, de som sitter tysta, tills den ena kanske bjuder på en banan och den andra nickar tack. Sådana vill de inte bli, säger de.

Artikelbild

Cia och Paul träffades första gången när de var i 20-årsåldern.

Paul är uppvuxen i Dublin på Irland och Cia var där som aupair.

– Jag hade gått ur gymnasiet och ville se världen, säger hon.

Hur träffades ni första gången?

– Jag var på väg till ett uteställe när vi mötte två tjejer som såg ut att ha samma stil som vi. Cias kompis frågade vad klockan var, säger Paul.

Artikelbild

| När de träffades igen, efter att ha varit ifrån varandra under 30 år, kändes det som om tiden stått stilla.

Senare den kväll skulle det visa sig att de befann sig på samma pub. Paul gick fram till Cia. Han hade blivit alldeles tagen av henne vid första anblicken. När puben stängde halv tolv, ville de inte skiljas åt utan strosade omkring och tog sen taxi hem till Paul.

– Han var en sån gentleman, sov på golvet och skjutsade hem mig nästa dag på sin motorcykel, säger Cia.

De fortsatte att umgås och när hon åkte till Uppsala i november, skrev Paul dagbok. En sorgsen bok. Cia har sparat den i alla år och nu har de läst den igen tillsammans och tittat på alla foton som hon också har kvar från den tiden.

De klarade inte att vara isär den gången heller så han kom till Uppsala för att fira jul.

– Det var minus 36 grader och det höll på att ta livet av mig. Men jag var så sjukt jäkla kär i henne, säger Paul Coyne.

Han gav upp sitt jobb med elritningar och fick tillfälligt uppehållstillstånd som de förnyade gång på gång. De var varandras första riktiga kärlek.

Och sista. Säger de nu.

– Nu vet vi hur hemsk det är att vara utan varandra och det misstaget vill vi inte göra om, säger Paul.

Nyligen gifte de sig på Skansens drop-in-bröllop. Ingen annan än de visste om det. De valde ett bröllop utan måsten, inte ens en bröllopsbukett, men ensamma var de inte, runt 350 andra par gifte sig också då. Köerna ringlade långa och alla fick ta nummerlapp.

– Det var toppen och en massa olika sorters människor som gifte sig samtidigt, säger Cia Coyne.

Är ni romantiska?

– Ja, svarar de i munnen på varandra.

I ringarna står: "Now or never".

– Vi har haft 30 år på oss att bestämma oss, jag tror vi har tänkt klart, säger Paul, och förlovade det var de ju förra gången.

– Den första kärleken kan vara så pass speciell att den väcker överväldigande känslor när man träffas igen, säger Cia.

Genom åren som har gått har de tänkt på varandra. När Paul skulle fylla 50 år, bestämde sig Cia att gratulera och skicka ett kort med texten: "Time flies!" och så var det en bild på de två som unga.

– Jamen, det var ju skitjobbigt. Hon skrev ingenting som gjorde att jag kunde hitta henne, säger Paul.

Innan dess hade Cia letat efter honom på nätet men utan resultat. Det var inte förrän hans dotter skulle resa till Australien som Paul gick med i Facebook för att lätt kunna hålla kontakten.

Som ny på Facebook letade han efter Cia men hon var inte längre kvar och hade dessutom varit gift och bytt efternamn.

Det var när Cias väninna kollade runt som hon hittade Paul på Facebook. Då, i december i fjol, fixade Cia en Facebookprofil igen och skickade en vänförfrågan till honom.

– Shit, där är hon ju, var min första tanke, säger Paul.

– Jag höll på att få en hjärtattack när han svarade, säger Cia.

Sen skrev de på Messenger och då kände Paul till 99,9 procent att de skulle bli de två igen.

De pratade med varandra i telefon.

– Det var härligt att höra hans röst. Jag konstaterade att irländaren hade lagt sig till med söderdialekt, säger Cia och skrattar.

De bestämde sig för att ses i slutet av januari. Men det klarade de inte.

– Jag är inte så uthållig och tyckte inte att vi skulle vänta så länge. Så jag frågade om vi inte kunde träffas direkt istället, säger Paul.

Den 7 januari klev Cia på tåget till Stockholm för att träffa Paul som sedan länge bott där.

– Jag var ganska lugn på förmiddagen när jag satt på tåget, säger Cia.

– Det var svinkallt den dagen. Jag skakade som jag vet inte vad, men det var nog inte av kylan, säger Paul, som stod på perrongen och väntade.

Och så träffades de äntligen efter tre decennier.

– När alla människorna framför oss hade försvunnit ... nej, det går bara inte att beskriva den känslan, säger Paul.

– Det var så otroligt mäktigt. Vi bara stod där och höll om varandra, säger Cia.

– Det var som en film, en sån där när kriget var över och vi hade återförenats, säger Paul.

Ett känslofyllt ögonblick. De satte sig ner på en bänk på stationen.

– Vi pallade inte att stå, säger Paul.

Sen gick de på Moderna museet. Där var det en pepparkaksutställning som de inte såg något av.

– Vi var så otroligt glada att vi hade hittat varandra. Vi var som tonåringar, skrattade. Det var som att träffa någon och bli förälskad för första gången, fast starkare, säger Cia Coyne.

De var singlar sedan flera år. Och bägge har de två vuxna barn från tidigare förhållanden. Men ändå, det var som om de aldrig hade varit ifrån varandra. Humorn var densamma och jargongen. Sen gick de vidare till Östasiatiska museet.

– Jag kunde vara mig själv direkt. Så är det ju sällan när man träffar nya personer. För mig var det allt eller inget, säger Paul.

Vad var det som hände som gjorde att ni separerade, då när ni var i 20-årsåldern?

– Too much, too young.

Så sammanfattar de situationen. Det var 1980-tal, de var unga och hade flyttat ihop direkt. Paul jobbade på restaurang på kvällarna och pluggade svenska på dagarna. Hon jobbade kontorstid.

– Det fanns inte så många invandrade i Uppsala då och det var inte så lätt alla gånger. Jag ville lära mig svenska fort och vi hann knappast träffas.

När Paul hade lärt sig svenska fortsatte han jobba på kvällarna. De förlovade sig och var ihop i fyra år.

När de separerade flyttade Paul flyttade till Stockholm medan Cia bodde kvar här. Det var ett sorgligt avsked för bägge och efteråt hade de ingen kontakt med varandra.

– Nu är det annorlunda, nu vet vi vilken relation vi inte vill ha och har förstått att värdesätta varandra, säger Cia.

Alldeles nyss har de köpt lägenhet i Stockholm. Och det var inget svårt val. De kollade på fem, sex stycken och visste exakt vilken de ville ha. Ingen tvekan, ingen diskussion. De tyckte lika.