Hon bor i nya Alsike utanför Knivsta, i ett villaområde, där somliga hus runtomkring ännu inte är färdiga. På grannens tomt står en solros stolt och rakryggad trots att höstvinden får löven att virvla runt som om de vore jagade.
Inne i köket hostar och knackar kaffebryggaren om vartannat.
I ett års tid har Ingetora Gumbel skrivit på kvällar och nätter, i sängen, på toaletten, på tåget från och till Stockholm. Nu är hon klar med boken "Och helt plötsligt är man vuxen". Hon ska snart fylla 40 år men känslan hon bär på är att hon nyss var barn.

När insåg du att du var vuxen, var det när du fick ditt första barn?
– Nej, mindre vuxen än då tror jag aldrig att jag varit. Jag kände mig jätteliten. Det var läskigt med ansvaret som det innebar och känslorna som det väckte. Då var jag så upptagen av att fundera över vem jag blev som mamma. Vuxen blev jag i så fall när vårt andra och tredje barn kom. Då hade jag ett helt annat fokus och tänkte: Vem är nu du som kommer? Det finns en vuxenhet i att inte vara så upptagen av sig själv.
Men kände du dig inte vuxen när du var 18 år?
– Det var väl då ungefär som jag flyttade hemifrån. När jag handlade mat med kundvagn för första gången kände jag mig supervuxen. Men känslan drabbade mig inte på samma sätt som den kan göra i dag.

Då var det kanske mera som en känsla av att vara självständig. Finns det någon annan punkt i ditt liv, då du plötsligt insåg att du var vuxen?
– Jo, som när Jonas, min man fyllde 40, vi hade fest på altanen, jag serverade drinkar och tänkte plötsligt: Herregud, det här är ju sådant som vuxna gör. Eller på parmiddagar, när någon kan en massa om något fint vin och bordet har varit precis rätt dukat, fast allt har känts som på låtsas. Men det är det ju ingen som säger.
Som om du ertappade dig själv med att göra vuxensaker?
– Ja, det handlar förstås om normer. Vuxenkänslan är en annan när det gäller ansvaret av att få barn. Hur ska det gå, nu är jag vuxen och nu måste jag reda ut det här. Att det finns tre personer vars tillvaro hänger på mig. Då kan man gruva sig på ett annat sätt.

Men det där med normer kan vara nog så besvärligt.
– Jo, jag känner ofta att alla andra har koll, utom jag. Alla vet hur man ska duka ett bord. Det är som om de kan sådant där helt automatiskt och jag förstår inte hur de lärt sig allt. Känslan av att sakna den där tysta kunskapen har jag haft i hela mitt vuxenliv.
När beter du dig vuxet?
– När jag tar strid för mina barn. Och ibland kan jag känna mig jättevuxen, när jag tackar nej till saker. Det känns bra. Jag har fått mera pondus och ängslas mindre över vad folk ska tänka.

Artikelbild

| Ingetora Gumbel

Varför kan det vara komplicerat att säga nej?
– Det är väl ett uttryck för samma vånda som det där med dukning. Man tror att folk ser vad allt man gör och så ger man sig själv så himla stor betydelse, som att det skulle påverka folks liv. Egentligen är det väl ingen som påverkas av om jag tackar nej till en fest eller är hemma från jobbet med sjuka barn. Alla har fullt upp med sina egna liv, de har någon gammal förälder som är dålig eller barn som far illa i skolan eller annat som tar deras kraft. Om jag darrar på rösten när jag håller ett föredrag, vem bryr sig? Så försöker jag tänka och då känner jag mig vuxen.
Din bok heter Och helt plötsligt är man vuxen, och du ska snart fylla 40, skrev du den för att slippa medelsålderskrisen?
– Jag har tänkt tanken. (Ha, ha).

Men den officiella orsaken är?
– Jag har mycket tankar, en massa minnen, mikrosituationer som flyter runt och aktiveras av sådant som händer här och nu. Jag ville se om det gick att formulera alla de där fragmenten som livet består av. Kanske också någon förgänglighetsångest. Man sliter och harvar på med sitt lilla liv, byter jobb, deklarerar, fixar fredagsmys och anstränger sig för att allt ska bli bra för sig själv och sina barn. Men så kommer det över mig, att plötsligt ska allt bara vara borta.
Vill du ha mera av ditt liv? Hålla kvar ögonblick?
– Ja, så är det nog. Och så är jag fascinerad av alla de där vuxengrejerna som både jag och andra håller på med. När jag började lägga märke till sånt, blev det otroligt underhållande. Som hur folk försöker härbärgera en massa frustration i enlighet med någon slags vuxenregler. Regler som är som ett tyst kontrakt. Det finns så mycket bisarra händelser att skildra.

Du skriver till exempel om de där ljusen som du fick i present och som var så stajlade att ni inte kom er för att använda dem. Har du fortfarande inte tänt dem?
– Jo, efter att jag skrivit om dem tänkte jag: Nu jävlar är det dags.
Jaha, så du har börjat bryta mot vuxenreglerna nu?
– När man väl börjar peta hål på sina beteenden uppstår ett lugn. Det är trösterikt att veta att även andra håller på och oroar sig för en massa saker. Att de inte vill att det ska märkas att de är nervösa eller att de nästan somnar på viktiga möten. När man inser det blir det okej att själv vara trött ibland. Då behöver jag inte lägga ner så mycket energi på att dölja hur läskiga saker känns eller hur svårt det är att vara vuxen.
Vad är det att vara vuxen?

– Om man tänker på uttrycket: Försök att va’ vuxen nu! Då är väl innebörden att ha kontroll, behärska sig, ta ansvar och dämpa sig. Och det är folk rätt upptagna med. Att vara vuxen kan ju också vara att tänka att vi faktiskt bara kommer och går.

Att saker inte spelar roll i det stora hela?
– Ja. I det finns både en välsignelse och en förbannelse. När man passerar ett förfallet hus och tänker att för 150 år sedan var det ett levande hus med folk som hade planer för dagen, de högg ved och funderade över middagsmaten, men av deras vardag syns inte ett spår längre. Den tanken är så sorglig att jag knappt kan andas. Och så tänker man att om 150 år kör någon kör förbi vårt hus och inget finns kvar, då blir det viktigt att leva här och nu men också trösterikt att allt inte är så jädra noga. Så småningom kommer ingen att bry sig om de små fadäserna.
Tänker du ofta på att du ska dö?
– Ja, det gör jag. Kanske inte aktivt, hur eller när, men absolut som en ständig medvetenhet.
Hur tänker du då?

– Det är en helt egoistisk känsla. Jag vill vara kvar och leva. Man skulle kunna tro att det handlar om att inte vilja lämna mina barn och oro för hur de ska klara sig utan en mamma, men där kan jag nästan tänka tvärtom. Eftersom jag själv har förlorat en förälder som liten, jag var åtta år när min mamma dog, vet jag att man klarar det även om det är väldigt smärtsamt. Det går att leva vidare.

Artikelbild

| Samtal om att bli vuxen med Ingetora Gumbel.

Kom dina tankar på döden under en viss period i livet?
– Nej, de har alltid har funnits. När jag var liten och pratade med min pappa om att jag inte ville dö sa han: Nej, man vill ju vara med. Man vill inte missa något. Det är ungefär som när barnen inte kan somna på kvällen, det blir ett slags mikrodödsångest.
Jag fick dödsångest av filmen Life of Brian, som handlade om döden, men du beskriver i boken hur dödsångesten kommer över dig en lördagskväll i tv-soffan framför Melodifestivalen?

– Det var en ganska vanlig kväll. Ibland kan vardagen glimta till och kännas så otroligt trivsam. Och då vill jag inte på några villkor lämna den.

Precis som du, har jag också vuxit upp utan en mamma, min dog när jag var elva år, hur tror du att det präglat dig?
– På en massa olika sätt. Men det är omöjligt att veta hur det annars skulle ha varit. Ibland kan jag spekulera i att det gjort mig känsligare, mer ömtålig på vissa sätt. Men jag har haft en himla bra uppväxt med en närvarande pappa och syskon. Det är klart att mammas död finns med mig varje dag, som en fond. Men livet består av så många bitar. Kanske är det därför jag är så mån om att fånga de ögonblick som pågår varje dag. Kanske är det därför som en vanlig situation i badrummet kan vara magisk.
Vad tycker du om att vara vuxen?
– Det är ganska härligt. Jag tycker om att bestämma över mig själv, att komma tillrätta med sig själv, det var rätt slitigt när man var yngre. Det är skönt att ha kommit vidare och jag ser fram emot att fylla 40.
Jasså, gör du?

– Det har varit några år av grunnande, ett slags utvärdering i halvtid. Nu tycker jag det känns coolt att bli en 40-årig kvinna. Men förmodligen kommer jag aldrig att känna mig helt vuxen, aldrig riktigt inse att jag räknas dit numera. Men det är nog något som jag delar med många andra.