Första gången Hans Blomkvist och Mohammad träffades var i september 2016. I början sågs de ungefär varannan vecka, men de kom av sig när Hans jobbade utomlands ett par månader i vintras. Nu har de tagit upp tråden. De har stämt träff på Stora torget i Uppsala och ska gå till ett kafé och fika.

– Vi är inte så innovativa, vi fikar och pratar, säger Hans Blomkvist.

Flertalet flyktingar som kom till Uppsala i höstas var män utan sin familj. Just nu väntar 80 av dem på att få en vänfamilj genom kommunens och svenska kyrkans vänfamiljsprojekt. Många vill gärna ha en svensk killkompis, men det är sällsynt att svenska män anmäler sig till projektet ensamma, utan en partner eller familj. En av få som gjort det är 64-åriga Hans Blomkvist. Han forskar och undervisar i statskunskap vid Uppsala universitet. Det var på sin institution han fick syn på broschyren om vänfamiljsprojektet. Den låg på ett bord.

Artikelbild

| Det är ömsesidigt givande att träffas, tycker Hans Blomqvist och Mohammad. De lärde känna varandra genom Uppsala kommuns och Svenska kyrkans vänfamiljsprojekt.

– Jag tyckte det var en jättebra och opretentiös integration i vardagstermer. Det är klart att det är viktigt att så många invandrare som möjligt får jobb, men det är nog så viktigt att de träffar svenskar och inte bara landsmän och andra invandrare, säger han.

Mohammad är glad för sin svenske vän.

– Han har bjudit hem mig på svensk mat. Jag pratar med honom om mina problem och livet i Sverige. Han lyssnar och hjälper mig mycket med svenskan. Jag är glad för att jag känner honom. Han är en snäll man, säger han.

Alla invandrare borde få svenska kompisar och inte bara prata med varandra, tycker han.

Än så länge är samtalen begränsade på grund av språksvårigheterna. Mest pratar de om Mohammads fru och två barn som är kvar i Damaskus.

– Min fru och jag älskar varandra. Vi vill leva tillsammans, säger Mohammad och ser oändligt sorgsen ut.

Han vågar inte ha sitt efternamn i tidningen av rädsla för att det kan skada familjen i Syrien. Två år och åtta månader har gått sedan han senast träffade dem. Han gjorde den farliga resan ensam, via bland annat Sudan och Libyen och över Medelhavet, fem dygn i en liten båt. Målet var Sverige, där hans bror bor sedan länge.

Mohammad tar fram sin mobiltelefon och visar en bild på barnen, en flicka och en pojke. I Damaskus kan det vara brist på läkare, mat och vatten och han är orolig för att det ska hända dem något. Han hoppas att hela familjen ska kunna återförenas snart i Uppsala.

– Jag saknar mina barn mycket. Ibland blir jag jättetrött och har svårt att koncentrera mig när jag tänker på dem. Ibland sitter jag i klassrummet och tittar på läraren och lyssnar, men jag förstår inte för jag tänker bara på barnen, säger han.

Vid sidan av sina svenskastudier påbörjade han nyligen en kockutbildning, angelägen om att få jobb och slippa leva på bidrag.

Hans Blomkvist ser fram emot när Mohammad lärt sig bättre svenska så att de får mer att prata om och kan lära känna varandra bättre.

– Jag är nyfiken på honom. Han är en väldigt trevlig person och lätt att ha att göra med, säger han.

Att få lära känna en ny människa är det bästa med vänfamiljsprojektet, tycker han.

Varför tror du det är så få män som blir vänfamilj?

– I genomsnitt känner kvinnor mer solidaritet. Det märks när jag undervisar i utvecklingsstudier, där är det en väldig dominans av tjejer, svarar Hans Blomkvist.

Han tror också att kvinnor i allmänhet har lättare att prata med andra och bilda nätverk, något han menar främst är kulturellt betingat.

– Jag tror män kan tänka: vad ska vi prata om? Att sitta där ensam med någon och hitta något att prata om kan kännas omöjligt, säger han.

Vad har du lärt dig av att vara vänfamilj?

– Att en del saker jag läst och hört om i medierna stämmer, till exempel hur otroligt svårt det är för asylsökande och invandrare att hitta en egen lägenhet. Svårigheterna blir konkreta för mig nu, svarar han.

Mohammad känner en trygghet i att kunna ringa Hans när som helst, säker på att han skulle hjälpa honom.

– Han är min storebror.