– Mitt tidigaste minne är att jag och min bror sitter i trappen hemma. Vi gråter och håller om varandra. I rummet intill, bakom en stängd dörr, håller mamma på att slå vår syster.
Vid den är tiden är Linda Smith fyra–fem år. Hennes syskon är tre, respektive två år. Hennes mamma hade arbetat som au pair och flyttat ihop med en engelsk man i ett typiskt engelskt radhus och fått barnen. Den första tiden i England minns Linda Smith som en tid av stryk, mamman ständigt bakom den stängda dörren med henne själv eller något av syskonen.
– Mamma kunde bli arg för vad som helst, när någon av oss kanske frågade efter sina strumpor eller bara stod i vägen. Vi trodde att vi var besvärliga barn, berättar Linda Smith.
– Jag tror hon slog pappa också. Det höll inte mellan dem och 1969 flyttade mamma med oss syskon till Sverige.

Barnen fick bo på ett barnhem i Huddinge medan mamman ordnade upp sin situation. Året därpå fick de bo hos sin mormor. Den tiden beskriver Linda som en av de bättre under sin uppväxt. Mormodern slog dem aldrig och barnen litade på henne. Men mamman hade fått en lägenhet och barnen fick flytta dit. Den fysiska misshandeln av dem blev värrre och värre. Som nioåring hade Linda Smith en mattant i skolan som var extra snäll mot henne och gav henne smörgås när hon inte vågade gå hem. För henne anförtrodde hon sig lite, men inte allt. Skammen fanns redan där och hon visste att för mamman var fasaden utåt viktig.
Familjen var förmodligen föremål för åtgärder, men Linda Smith är inte helt säker, barnen informerades aldrig om vad som var på gång. När Linda var tolv år hade de till exempel en ”hemma hosare”, en sorts socialarbetare i hemmet som socialförvaltningen hade ordnat.
– En av dem, en kraftig och stor man, bevittnade en gång hur mamma vräkte ner mig på rygg, vek upp mina ben och satte sig på dem med ryggen mot mig och slog och slog. Men han ingrep aldrig, stod bara och tittade.

Dagen därpå frågade mannen om Linda hade önskat att han skulle ha ingripit.
– Jag stod bara och såg på honom, jag kunde inte förmå mig att svara. Jag skämdes så, för mamma och hela situationen.
Mamman arbetade som chefssekreterare och efter ett tag flyttade hon ihop med sin chef. Styvpappan ömsom hjälpte mamman vid misshandeln och höll fast dem så hon kunde slå, ömsom sa han att han inte ville ta i dem med tång ens.
– Jag hade problem i skolan, var utåtagerande som det heter. Men allt jag ville ha var uppmärksamhet. Fast om någon frågade hur jag hade det hemma brukade jag svara ”bra”. Jag skämdes för hur det var och kände mig värdelös.
Skolan gjorde dock en del. Linda Smith placerades i en mindre klass, men fick byta tillbaka då de inte tyckte att hennes problem var tillräckligt stora. Hon fick gå på PBU, Psykiska barn- och ungdomsmottagningen. Ett tag fick hon och hennes syster bo i var sitt fosterhem.

Linda Smith trivdes inte i sitt, fostersystern retades och det skar sig med fostermamman. Så hon rymde, men fosterföräldrarna hittade henne. Linda hörde hur fostermamman berättade i telefon för socialsekreteraren hur jobbig hon var. Fostermammans agerande upplevde hon som ett av vuxenvärldens många svek. Hon fick flytta hem till mamman igen som höll på att förbereda en flytt till Karlstad. Allt skulle bli så bra, Linda skulle få börja dansa balett och mamma skulle bli snäll. Men det blev bara värre. Syskonen fick bo i ett litet utrymme vid garaget och bara komma in i huset ibland. Och mamman fortsatte att slå.
– Jag blev allt mer vilsen i mig själv. I åttan kallade en skolsköterska på mig och jag började berätta lite. Det var ett misstag. Hon ringde mamma och allt blev ännu värre.

När hon kom hem den dagen beordrade mamman styvpappan att hålla Linda, paret stoppade en kudde i hennes mun och hennes mamma började nypa och slå henne på ryggen.
– Efter det var jag alldeles upprörd. Min styvpappa fick skjutsa mig till ungdomspsyk. Men där tittade de inte ens på min rygg och jag skrevs ut efter ett par dagar.
Hennes skamkänslor ökade under tonåren, hon var övertygad om att hon egentligen inte var värd bättre. Mamman gick taket då Sverige som första land i världen fick en lag mot barnaga 1979. Men inte ändrade hon sig. Sista gången hennes mamma och styvpappan körde henne till en ungdomspsykiatrisk mottagning var hon nyopererad i näsan. I bilen uppstod tumult, precis utanför mottagningen.
– Mamma drog mig ut i fötterna och började slita i min nyopererade näsa. Det gjorde så ont och jag såg personalen stå inne och titta på. Ingen gjorde något förrän de klev in i bilen.
– Då kom någon ut och frågade om jag var deras dotter. ”Nej” sa de och drog i väg med en rivstart. Då bestämde jag att mamma aldrig ska få slå mig igen.

Sjutton år gammal flyttade hon med socialförvaltningens hjälp till egen lägenhet. Sedan har livet rullat på med barn och familj. Hon beskriver sig som en lejonmamma, ingen ska få göra hennes egna barn illa, då reagerar hon direkt. Mamman har terroriserat henne på olika sätt, per telefon och förtalat henne för släkten, men nu lever mamman inte längre. Linda Smith har jobbat som konduktör och larmoperatör, men under hela sitt vuxna liv har hon drabbats av vad hon kallas ”dippar” då hon inte vågar gå utanför dörren och får de svartaste och mest förlamande mindervärdeskänslor. Perioderna har kommit oftare och blivit allt starkare och sedan ett par år är hon förtidspensionerad.
Men nu verkar det ha vänt lite.
– Facebook, vilket forum det är för att träffa andra med samma erfarenheter!
Linda Smith strålar när hon berättar om sina dagliga kontakter på sajten och inte minst de med föreningen Slagfärdiga och dess ordförande Anna Källdén.
– Jag hoppas jag kan få en uppgift här, jag brinner verkligen för att göra nytta. Kan jag rädda en enda unge som har det som jag har haft det vore jag glad, säger hon.

Linda Smith undrar fortfarande vad som gjorde mamman så elak, om hon kanske hade en psykisk störning. Men hon undrar också över den vuxenvärld som hon mötte. Varför såg ingen henne och syskonens belägenhet, varför fick de inget veta om hur det tänktes och planerades runt dem?