Eva Moberg pratar i mobilen när vi möts. Hon lägger strax på med ett skratt.

– Det var Lasse på Matakuten i Gävle. Han hade fått 925 kilo falukorv skänkt från olika butiker och undrade om jag ville ha en massa korv. Klart jag vill!

När jag undrar vad hon ska använda all korv till skrattar hon igen; det finns så många ställen. Soppköket i Gottsunda, Grottan för hemlösa, natthärbärget för utsatta EU-medborgare ...

Artikelbild

Längre hinner hon inte innan telefonen åter ringer. Det är en tjänsteman från kommunen som undrar om Livets ord kan hjälpa till med boenden åt ensamkommande flyktingungdomar. Med telefonen i ena handen och handväskan i den andra låser Eva Moberg upp dörren till natthärbärget medan hon svarar att det är något hon såklart ska kolla upp.

Hon lägger på och får upp dörren.

– Kolla här, säger hon och pekar på några djupa knivskåror i porten.

– Det var en som blev arg för att han inte fick komma in eftersom han var full. När jag avvisat personer som varit påverkade och aggressiva har jag fått skriket åt mig att jag är rasist. Då får jag möta mig själv och fundera: är jag rasist? Det är väldigt nyttigt. För mig som kristen är det viktigt att finna någon slags kärlek till alla människor, för jag kan inte hjälpa den jag föraktar.

Eva Moberg är ett slags spindeln i nätet för Livets ords sociala arbete i Uppsala. Men främst har hon blivit känd som natthärbärgets frispråkiga föreståndare, där vi nu har tagit oss in och slagit oss ner i en röd soffgrupp. Om några timmar öppnar härbärget, men ännu är det alldeles knäpptyst här i det gula slitna stenhuset på Ulleråker.

Fyra år har gått sedan Livets ord med stöd från Uppsala kommun öppnade härbärge för de som tigger här, en grupp som främst består av fattiga romer från Rumänien. Eva Moberg hade precis blivit arbetslös.

– Så var jag på ett bönemöte, där vi bad för de utslagna och fattiga i Uppsala. Medan vi satt där fick vår pastor Janne ett samtal från politikerna, att nu är det klart – ni får pengar att driva ett härbärge. Direkt efter mötet frågade han mig: kan du driva det?

– Jag hade precis sagt amen efter den där bönen, och insåg att det här går ju inte att backa ut från.

Eva Moberg lutar sig bakåt och storskrattar.

– Jag brukar säga att det är det snabbaste bönesvaret jag fått!

Nu några år senare har hon lärt känna många av de personer som tar sig hit. Hon ser det positiva såväl som det negativa, och tycker hon börjar förstå hur vi bäst kan hjälpa.

– Vi måste vara tydliga och sätta gränser. Inte dalta. Det här är vuxna människor. Samtidigt är det viktigt att se och peka på varje människas talanger och möjligheter. Du kan bara förändras om någon tror på dig och ser ditt människovärde. Vi behöver lyssna på varandra. Romerna är ett fascinerande folk.

Fascinerande på vilket sätt?

– Att de orkar med det jobbiga liv de lever. Jag skulle inte orka sova en natt i en bil.

Att Eva Moberg själv är rak och tydlig märker man snabbt. Hon har aldrig varit bra på att spela teater, som hon uttrycker det. Och hon menar att beslutsfattare är värda att få en sann bild av hur det är ute på gatan. Det uppskattas inte alltid; hon har fått höra att hon måste vara försiktig med sina åsikter.

– Med åsiktspoliser kommer vi ingen vart.

Hon tycker också att vi i Sverige överlag behöver bli tydligare med människor från andra kulturer.

– Det är svårt för folk att uppfatta vaga signaler, de känner sig lite lost i det. Jag tycker att när man är ärlig och rak så får man en väldigt bra kontakt med människor. Och eftersom jag själv har kommit till ett nytt land tre gånger vet jag hur viktigt det är att få komma in i samhället.

Ja, Eva Moberg är inte svensk namnet till trots. Hemma i den vita villan i Årsta ligger ett amerikanskt pass och ett norskt. Hon är född i Norge, och när hon var tretton flyttade familjen till Texas i USA. Fem år senare, sommaren 1985, skulle den då 18-åriga Eva snart börja plugga på universitetet i Houston.

Så blev det aldrig.

Under ett besök i familjens sommarstuga på den norska kusten fick hon en djupare kontakt med Gud. Av en slump, genom kompisars kompisar, hamnade hon ett par veckor senare på Livets ords sommarkonferens i Uppsala. Och när hon klev in i Gränby ishall, som församlingen hyrt, kände hon att hon kommit hem.

– Jag hade aldrig varit i Sverige förut och aldrig hört talas om Livets ord. Men jag bestämde mig där och då för att gå deras bibelskola. Jag sökte något mer.

Här i Uppsala blev hon kvar. Ja, förutom sex år i Sibirien dit Eva och hennes man Staffan 1991 sändes som missionärer av Livets ord. Första året bodde de med sin då ettåriga dotter Hanna i ett hus som inte var vinterisolerat. Kommunismen hade precis brakat ihop och människor kom till bibelskolan från hela Sovjetunionen, nyfikna på kristendomen som varit förbjuden i 70 år.

– Vi bodde i ett rekreationsområde dit gamla kommunistledare kom för att festa på ryskt manér. Männen söp och tog med sig damer ut och sköt. Det var väldigt annorlunda.

Det är det annorlunda som fascinerar henne med andra kulturer, säger hon. Allt som skiljer sig från det vanliga. Eva och Staffan Moberg bestämde sig tidigt för att ha ett öppet och välkomnande hem.

– Jag har förstått från invandrare att det är väldigt svårt att få komma in i ett svenskt hem. Jag tycker att det är en sorglig bit av den svenska kulturen och stretar emot allt jag kan. Du behöver inte ha dammsugit, det viktiga är ju att människor känner att du bryr dig.

Den 17 september i fjol – på pricken ett år sedan, alltså – blev familjen Moberg familjehem åt två afghanska ensamkommande killar. Eva säger att de blivit som brorsor till hennes barn.

– Det har varit en jättebra skola för oss. Vi har suttit uppe om kvällarna och druckit te och pratat. Vi har följt med dem ned i dalen när de har varit ledsna. Jag har tagit med dem ut på nattvandring på Kulturnatten och på Valborg och de har följt hit med hit till härbärget och träffat romer. Det är bra för alla att se andra människoöden. Det gör dig ganska ödmjuk inför livet.

Var hittar du ork till allt engagemang?

– Jaa ... haha, jag skulle ju egentligen vilja göra mer. Men jag inser ju att jag inte kan hjälpa alla, och att Sverige inte kan det heller. Min man hjälper mig att sätta gränser ibland. Men jag blir inte så trött av att umgås med människor, jag får energi av att hjälpa och ha människor i huset. Min man däremot går och lägger sig när det blir för mycket. Men det är så här vi vill ha det!