– Bara det inte blir sentimentalt.
Det var Kajsas villkor när vi bestämde att jag skulle skildra hennes kamp mot den obotliga cancern. Då kändes löftet rimligt men ändå svårt att hålla. Framför mig satt en kvinna 35 år gammal och drabbad av obotlig cancer, all behandling hon fick var palliativ, det vill säga smärtlindrande och förhoppningsvis skulle den kunna förhindra ytterligare spridning av cancerceller.
Trots den svåra situationen var det lätt att prata med både Kajsa och Daniel. De var så himla gästvänliga och självklara i sin attityd. Inga undvikande ord eller förskönande omskrivningar och massor av humor.

Sitt första cancerbesked fick Kajsa år 2008 men efter behandlingen fick hon också veta att tumörerna var borta. Cancern blev den väckarklocka som gjorde att Kajsa kände att hon ville vara nära sin familj och hon flyttade från Sundsvall till sin hemstad Uppsala.
Kort efter flytten hit träffade hon Daniel, de blev kära och började planera en framtid tillsammans. Men Kajsa kände på sig att något inte stod rätt till. Våren 2011 fick hon smärtor i bröstbenet och på sommaren fick de ta emot det tunga beskedet att cancern hade kommit tillbaka. De gifte sig direkt när de fick veta att cancern var obotlig.

Första gången jag träffade Kajsa och hennes make Daniel Wennman var på hösten och de var relativt nygifta. Vi sågs i deras lägenhet i Höganäs. De hade bestämt sig att vara öppna om Kajsas cancer och deras inställning gjorde att all nervositet försvann.
Inför oktober som är den rosa månaden, en kampanj för att uppmärksamma bröstcancer, publicerade vi första avsnittet om Kajsa Wennman, och artikeln gjorde att många läsare hörde av sig.

Artikelbild

Några ville visa sin omtanke, medan många ville hjälpa dem på något konkret sätt. Bland annat hade Kajsa uttryckt en längtan att få rida islandshäst. Det fick Claire Grahn Eriksson att ringa väninnan och hästägaren, Susanne Olsson som ställde upp direkt.
Det blev en isande kall men rolig dag på Krycklinge gård i Bälinge. Kajsa och hennes tre systrar var med och red. Samtalsämnena var allt annat än problem.
Kajsa och Daniel Wennman visste att deras tid var utmätt och de hade bestämt sig för att ta vara på tiden och ha roligt tillsammans. Kajsa lärde mig att livskvalitet inte är gratis, det är något man skapar själv även om det kostar på.

Det blev fem avsnitt i tidningen men vi träffades många fler gånger. Trots att Kajsa blev sjukare var de båda alltid lika tillmötesgående. En gång kändes det gruvsamt att be Kajsa berätta om hur hon kände inför döden, men det hade hon inga problem med. De ville göra vad de kunde för att hjälpa andra i liknande situation.

Sista gången jag träffade Kajsa var en måndagskväll på hospice. Vi pratade om orkidéer, om hur lika mycket vi tyckte om dem men också hur olika vi skötte dem. Vi pratade om vårt gemensamma förflutna i Sundsvall, om mobiltelefonspel och Kajsa sa att hon kunde sova hur mycket som helst. Den dagen, liksom så många andra dagar kämpade hon mot tröttheten och smärtorna som ingen medicin i världen kunde ta bort.
Det var första gången jag inte antecknade. Då hade tumörerna spridit sig till hjärnan sedan några månader tillbaka. Två veckor senare somnade Kajsa in.