– Jo, visst behövs internationella kvinnodagen. Den blir som en kollektiv pepp. En dag då vi kan samlas kring en gemensam, global fråga och hyllar det fantastiska jobb som många gör för kvinnors rättigheter, säger Elina Nilsson.

Hon påpekar att det är lätt att ta rättigheter för självklara, inte minst de som kvinnor kämpat och stridit för genom tiderna.

– Titta bara på vad som händer med rätten till abort. Den rätten var svårt att tro att den skulle få en backlash. Men just nu pågår inskränkningar av aborträtten i Polen och USA, och många andra länder. Den diskuteras även i Sverige. Jag känner ilska över att kvinnor inte ens ska få bestämma över sin egen kropp, säger Elina Nilsson.

Artikelbild

| Elina Nilsson kan längta efter skidåkning och Norrbotten ibland men är helnöjd med sitt liv i Uppsala.

Och om laglig abort förbjuds, fortsätter hon, kommer allt fler illegala aborter att utföras i världen och fler kvinnor kommer att dö.

På Internationella kvinnodagen ska Elina Nilsson leda Feministisk stadsvandring. Vandringarna, som startades i fjol och blivit en succé, tar ungefär en timme och skildrar kvinnor i Uppsala som kämpat för jämställdhet och rättvisa. Allt från Drottning Kristina till Fadime Sahindal. Elina Nilsson vill gärna lägga till legendariska, journalisten Bang, Barbro Alving, som föddes i Uppsala och reste runt i världen och skrev om oroshärdar i världen. Vandringarna arrangeras av Centrum för genusvetenskap, just den institutionen som Elina Nilsson tillhör.

I hennes arbetsrum, som hon delar med en kollega, hänger en regnbågsflagga, färgglada vimplar och en egenhändigt broderad kvinnosymbol. I bokhyllan står thailändska statyetter. Den minsta är en buddha med stickad mössa och i höst planerar Elina Nilsson att resa tillbaka till Thailand för att göra fältstudier till sin avhandling.

– För sex år sedan när jag hörde ett radioprogram om surrogatmödrar. Jag fastnade för ämnet, som debatterades mycket då, och det var under en tid när jag själv hade fött barn och blivit mamma, säger Elina Nilsson.

Artikelbild

Utanför fönstret skiner solen och gör den nyfallna snön i Botaniska trädgården gnistrande. Och hon, som kommer ifrån Norrbotten, längtar efter att åka skidor. Fast egentligen är hon helnöjd med tillvaron i Uppsala. Under de senaste åren har det hänt mycket spännande och hon tror det kommer fortsätta. Hon känner sig lyckligt lottad som har försörjningen garanterad under fyra års tid för sin avhandling.

– Surrogatmödrar är ett ämne med så många aspekter. Det handlar om kvinnors rätt till sin kropp, om synen på moderskap, om nya vägar till familjebildning men också förutfattande meningar. Det har funnits en tendens att klumpa ihop surrogatmödrar från Indien, Thailand och Asiens övriga länder och skildra dem på samma sätt, säger Elina Nilsson, som intervjuat surrogatmammor för att ge dem en röst.

Surrogatmödrar är de som går igenom en graviditet för någon annans skull. Ofta har ett befruktat ägg planteras in i livmodern. Det finns surrogatmödrar som bär andras barn för pengar och det finns altruistiskt surrogatmödraskap som sker utan kommersiell transaktion. Skälen bakom, förutom pengar, kan vara en vilja att göra gott för andra. När hon var i Thailand blev kommersiella surrogatmödrar förbjudna där. Det som händer då är att klinikerna flyttar till andra länder. Nyligen sa den svenska regeringen nej till att tillåta surrogatmödraskap i Sverige.

– Om det ska förbjudas här, välkomnar jag en moralisk diskussion om vad som händer när svenskar söker sig utomlands och är villiga att utsätta andra kvinnor för en risk som vi inte är beredda att utsätta svenska kvinnor för.

Själv kommer Elina Nilsson ifrån Älvsbyn i Norrbotten. En ort som ligger nordväst om Luleå och omges av byarna Sikfors, Boden, Laver, Koler, Långträsk, Deppis och Abborrträsk. Därifrån reste hon och hennes familj ofta till Finland på sommarsemestrarna. Men inom sig bar hon en dröm om att resa långt, långt bort. Som barn kilade hon ofta iväg till byns resebyrå och hämtade alla deras kataloger för att kunna titta på bilderna och resa till fascinerande platser i fantasin.

– Jag har alltid varit nyfiken på världen. Men som barn hade jag inte alls rest lika mycket som mina barn har i dag. Jag var 13 år när jag flög för första gången och då till Stockholm, och min farmor hade aldrig flugit, säger Elina Nilsson.

Feminist blev hon redan på högstadiet, det var böcker som "Fittstim" och "Ett hjärta i jeans" som inspirerade henne men också verkligheten. När killarna trängdes runt omklädningsrummet i skolan för att de ville kika in när tjejerna duschade, blev Elina Nilsson förbannad och gick dit och skällde ut dem.

Hennes feministiska ådra vaknade. När hon läste sin första termin genusvetenskap vid Uppsala universitet kände hon att hon hade hittat hem. Det som skulle ha blivit en termin blev sju.

– Jag tyckte det var så intressant att utforska maktstrukturerna i samhället. Men det blev ju jobbigt också. Och ibland hade jag önskat att jag kunde ta av mig genusglasögonen och blunda för orättvisorna, säger Elina Nilsson.

Efter gymnasiet deltog hon i ett ungdomsutbyte. Tillsammans med en thailändsk tjej jobbade hon på risfält i Thailand och på en skola i Gnosjö. Därefter åkte hon på praktik till Ghana, träffade sin man på en resesajt och flyttade till Uppsala för kärlekens skull. Trots att hon inte längre är nyinflyttad tycker hon att den feministiska stadsvandringen är utmärkt för alla som vill lära känna Uppsala.

Behövs feministiska stadsvandringar?

– Ja, absolut. Kvinnorna som vandringarna handlar om är en viktig del av Uppsalas historia. Annars är det oftast de manliga profilerna som lyfts fram. Kvinnorna verkar ha glömts bort, säger Elina Nilsson.

Hon är tacksam för sina kvinnliga föregångares kamp och kopplar ihop det med sin egen chans till karriär. Vandringen handlar till exempel om Ellen Fries som skrev sin avhandling i historia år 1883 vid Uppsala universitet. Hon fick inte delta vid sin disputationsmiddag och kände sig ensam som ett får bland getter.

– En manlig professor konstaterade att hon var den första kvinna som disputerade. Fast han sa också att han hoppades att hon skulle vara den sista, säger Elina Nilsson.

Vad säger du till dem som anser att det räcker nu, att vi nått tillräcklig jämställdhet i Sverige?

– Det kan inte vara tillräckligt, antingen är vi jämställda eller så är vi det inte, och vi är inte jämställda i Sverige.

Fotnot: Vandringen startar vid Geijer-statyn utanför Universitetshuset kl 16, torsdag 8 mars. Den är gratis och öppen för alla utan föranmälan.