Deltagarna har lagt pannorna i djupa veck och de ser uppmärksamt på den som just nu har ordet. En del nickar, andra rör inte en min. Sedan ett hummande och så kommer plötsligt ett argument. Det är personalen på Nyckelgårdens behandlingshem som har en övning i filosofiskt tänkande.
– Att filosofera i grupp är bra hjärngymnastik, säger Tulsa Jansson.
Hon är filosofisk praktiker och dagens samtalsledare. Hon utgår från den klassiska modellen med sokratiska frågor, vilket betyder att hon inte är någon auktoritet och därför inte heller sitter inne med några svar. Tvärtom är hon som filosofisk praktiker utbildad att ställa relevanta frågor, och tillsammans med gruppen söker hon svaren.

Tulsa tillhör sällskapet SSPF (Svenska sällskapet för filosofisk praxis), en ideell organisation som vill få in filosoferandet i samhället. De ordnar filosofiska kaféer, workshops och tar emot för enskilda samtal. Rörelsen vill att filosofisk praxis ska finnas i bland annat skolan, vården och på fängelser. Ett förebildsland är Australien där filosofisk praxis är obligatorisk i grundskolan.
Tulsa Jansson berättar att hennes intresse för filosofisk praxis började som en motreaktion mot den kognitiva beteendeterapin som hon själv gått i.
– Att hamna i en livskris behöver inte betyda att man är sjuk. Vill man diskutera existentiella frågor och moraliska dilemman finns ingenstans att vända sig förutom till en psykolog om man inte är religiös. Jag respekterar deras arbete men det finns en övertro på psykologer och psykofarmaka i vårt samhälle. Livet suger ibland och då behöver man samtala om de stora frågorna utan att fokusera på sig själv och utan att få diagnosticerat vad det eventuellt är för fel på en för att man mår som man mår, säger Tulsa.
Tulsa har en akademisk examen i filosofi men har lämnat akademin för att föra samtal ute i samhället. Att vara i dialog är det bästa hon vet. Personliga favoriter är frågor kring identitet, den fria viljan och det goda samhället.

Men i dag är det alltså filosofisk workshop på Nyckelgården i Uppsala. Till Nyckelgården kommer familjer som behöver stöd, och de som jobbar här har alla olika bakgrund. I dag sitter sju personer runt bordet, de har fått i uppgift att fundera över en bild som Tulsa visar dem. Teckningen är gjord av Picasso och visar en blombukett som överräcks. Gruppen ska formulera en filosofisk fråga utifrån de begrepp de associerar med bilden.
Deltagarna kommer gemensamt fram till frågan "Vad är generositet?"
Tulsa ber var och en berätta en personlig händelse utifrån frågan. Någon berättar om sin mormor och morfar, någon tar upp frågan om att betala skatt.

Artikelbild

| En kursdag i konsten att tackla problem med filosofi. Maria Båhth, Margareta Roman, Gunilla Leijer, Elin Nordh, Annica Gigerud, Anette Pettersson och Ambjörn Åkerman.

När deltagarna lyssnat på varandra bestämmer de sig för att gå vidare med en av berättelserna och utifrån den formulerar gruppen hypoteser som skulle kunna svara på frågan om vad generositet är.
– Om man bara ger för att må bra själv, är man generös på riktigt då?
– Om jag går på ett kalas och det förväntas att jag köper en present för femtio kronor men jag i stället har med mig något för två tusen. Blir det inte lite konstig stämning då?
Deltagarnas associationer släpps fria, men Tulsa antecknar tankarna på ett stort papper och bromsar ibland för att sammanfatta eller ställa ytterligare en fråga för att komma vidare.
– Den enda sanna generositeten är väl mot sina barn, säger någon.
– Och om man är förälskad, tilläger någon annan.
– Va? Nä. Då vill man väl ha något tillbaka, opponerar sig en tredje.

När samtalet närmar sig sitt slut kan gruppen konstatera att de enda de vet om generositet är att de inte riktigt kan svara på vad det faktiskt innebär.
– Att man tar något för givet kan ju bli väldigt problematiskt när det som nu visar sig att vi har olika uppfattningar om ett begrepp, säger Gunilla Leijer, beteendevetare och behandlingsledare på Nyckelgården.
Kollegan Annica Gigerud, bildterapeut och behandlingsledare, håller med.
– Det här är verkligen något vi kan ta med oss i vårt dagliga jobb. Vårt arbete bygger på samtal och det är viktigt att hålla i minnet att vi kanske inte alltid talar om samma saker. Tulsas utgångspunkt att vi redan har svaren inom oss, att ingen annan är expert, tilltalar mig. Ett filosofiskt samtal behöver inte ske på en jättehög nivå utan på ett allmänmänskligt plan. Det är ju själva livet som är råmaterialet.


Frågor till Tulsa Johansson:

Vad är filosofisk praxis?
– Filosofisk praxis är en internationell rörelse som syftar till att få ut filosofin i praktiken, att vi ska filosofera i dialog med varandra utanför akademin. Jag vill levande-göra filosofin.

Varför ska man filosofera?
– För att det är roligt och läskigt.
Jag, liksom Unesco, hävdar att med filosoferandet övar vi oss att stå emot manipulation. Vill man vara en mer medveten individ bör man filosofera. Man kanske inte blir lyckligare, men man blir mer autentisk. Det handlar inte om att vinna en debatt utan att tillsammans leta efter det som är rimligt. Man övar sin empati, kreativitet och logiska tänkande.

Finns det någon risk med att tänka för mycket?
– Det finns alltid risker med att ge sig ut i det okända, man kan bli överraskad och beklämd. Men så länge man tänker konstruktivt är det nog ingen risk, faran är när man fastnar i energislukande tankeloopar. Då fokuserar man för mycket på att hitta det rätta svaret i stället för att koncentrera sig på vad frågan egentligen gäller.

Hur fungerar ett enskilt samtal?
– Till skillnad från en psykolog är jag helt jämbördig med gästen och jag analyserar inte honom eller henne. Hos mig får man ingen behandling, utan jag hjälper till med att ställa konstruktiva frågor. De vanligaste dilemman folk kommer till mig med rör yrkesval eller frågor om hur man ska leva i ett kärleksförhållande. Också den stora frågan om vad det är för mening med livet kommer upp. Min övertygelse är att människor är kloka, vi har svaren inom oss, det gäller bara att formulera dem. Jag är utbildad i att ställa de relevanta frågorna för att hjälpa människor att själva komma fram till sina svar.

Varför ska man öva filosofiskt tänkande med barn?
– För att lära dem argumentera och lyssna på varandra i en dialog så att de lär sig samtala fördomsfritt och komma fram till saker tillsammans. Att filosofera är identitetsskapande och ger själslig stimulans. För barn och ungdomar finns de filosofiska frågorna väldigt naturligt. Tänk hur det är i tonårens känslokaos, det är många frågor om livets mening och den egna identiteten. Det är viktigt att samtala om de här frågorna på allvar, mycket för att ungdomarna ska förstå att de inte är ensamma om sina funderingar.