– Det har varit en otroligt känslomässig och kul resa, säger hon, som är van att hålla sig till fakta och strikta forskningsresultat.

Irene Molina är professor i kulturgeografi och forskar om rasism och förorter – främst om Gottsunda men också om förorter i Sverige och i världen. I början av maj ska hon och hiphop-producenten Salla Salazar göra en annorlunda föreställning på Dramaten.

– Det känns häftigt att få stå på scenen med honom. Han – som var med i Latin Kings – var en idol för mig. Jag älskade deras texter. Latin Kings var pionjärer med att få ut budskap inifrån förorten till allmänheten, säger Irene Molina.

Artikelbild

Först tvekade hon när regissören America Vera-Zavala frågade om hon ville vara i föreställningen som heter "Musik för en no go-zon". Hon är ju ingen skådespelare, tänkte hon, men tackade ja i tron att hon skulle hålla populärvetenskapliga föreläsningar, ganska likt det hon gör till vardags. Men regissören bad Irene plocka fram fotografier från sitt liv. Hon som bland annat upplevt militärkuppen i Chile.

– America ville inte att jag skulle berätta ytligt utan tränga djupt in i fotografierna. Då blev det starka känslor, säger Irene Molina.

När militärkuppen skedde 1973 var hon 15 år och bodde med sin mamma och tre syskon i huvudstaden Santiago. Hennes pappa, som varit flygofficer, hade dött i en flygolycka när hon var ett år.

– Att vara tonåring under militärdiktaturen var hemskt. Det var som en mörk gardin hade fallit ner över oss alla. Innan kuppen hade vi levt med mycket musik, sång, dans och glädje. Men diktaturen minimerade min tonårstid och det har präglat mig mycket, säger Irene Molina.

Hennes sju år äldre syster hämtades en dag av militären. Då hade systern precis fött en dotter.

– Militären kom hem till oss och betedde sig otroligt brutalt i timmar när de väntade på min syster. När hon kom hem tog de med sig henne och vi blev helt förkrossade, säger Irene Molina.

I veckor letade de men hittade inte systern förrän hon blivit förflyttat till ett kvinnofängelse. Systern hade då blivit torterad; militären ville få henne att ange sin partner som hade flytt ut ur landet. Efter ett halvår och många turer utvisades systern ur Chile, men Irene stannade kvar. Hon utbildade sig och fick jobb som stadsplanerare. Flera år senare kom säkerhetspolisen även till hennes kontor.

– Det frågade efter kartor som jag ritat för hand efter att ha besökt och kartlagt superutsatta bostadsområden liknande Brasiliens favelor. Men jag sa att de hade fått fel information; jag hade inga sådana kartor, säger Irene Molina, och håller ett ögonblick upp handen framför sitt ansikte som för att förstärka känslan av att vilja gömma sig.

Hon var vit i ansiktet och kände sig livrädd den dagen. Kartorna låg i hennes skrivbord och under alla år hade militären haft ögonen på familjen. Hon vägrade samarbeta med regimen och insåg att det var dags för henne att lämna Chile.

– Militären förföljde folk godtyckligt. Människor som levde vanliga liv stämplades som terrorister och blev mördade utan att de gjort någonting, säger hon.

Året var 1986, och Irene, hennes man och deras son flydde till Sverige. Där bodde de ihop med systerns familj i Stockholmsförorten Tensta.

– Att återse henne efter 12 år var fantastiskt. I Sverige blev det ljusa tider för oss; vi kunde andas och röra oss fritt. Jag slutade titta över axeln. Men Chile, med sin kultur av angiveri, hade gjort mig misstänksam mot okända människor, säger hon.

Familjen var trångbodd och flyttade till en andrahandslägenhet utanför Älvsjö. Irene lärde sig svenska snabbt. Efter tre månader vågade hon prata det nya språket och efter ett år flöt det bra. För att lära sig ännu bättre svenska gick hon på komvux och till Uppsala kom hon för att börja på forskarutbildningen.

Men den svenska idyllen skulle raseras. Mellan augusti 1991 och januari 1992 sköt "Lasermannen" elva personer i olika attentat i Stockholm och Uppsala. Han använde ett gevär med lasersikte.

– Då ville jag inte gå ut längre. Jag fick panik och ville flytta. Mina två barn var i fara och jag började titta efter en röd laserprick hela tiden. Rasismen dök upp som ett svart moln och inledde en ny tid i Sverige. Nazister på gatorna kom som en chock för mig, den rasismen fanns inte i Chile, säger Irene Molina.

Att forska om rasism blev ett sätt för henne att ta itu med situationen. Eftersom rasismen är strukturell förflyttades problemet från ett personligt plan till ett samhälleligt.

I sin avhandling ”Stadens rasifiering” från 1997 slår hon fast att det finns diskriminering och en hierarki på bostadsmarknaden och att den följer en rasistisk logik. Situationen har inte förändrats sedan dess.

– Bland annat diskrimineras unga och kvinnor som skilt sig; många av dem klarar inte av de höga månadskostnaderna som en ny bostad innebär. Längst ner i hierarkin återfinns de som är födda i utomeuropeiska länder. Medan de från Norden hamnar i toppen. De behöver inte nödvändigtvis vara födda i Sverige för att hamna överst. Bland de mest priviligierade finns personer från Tyskland och Danmark, säger hon, som studerat hur och var människor med ursprung i andra länder bor.

Hon konstaterar även att på 1960- och 70-talen då miljonprogramshusen byggdes fanns en tendens att bygga in segregationen.

– Nästan alltid ritade man in en bro eller annat som skiljde områden med hyresrätter ifrån de övriga, säger hon.

Redan tidigt visste Irene Molina att hon ville bli forskare. Hon älskade att göra experiment och skriva rapporter i skolan.

– Jag gick i en av de bästa skolorna i Santiago. Och det var en flickskola. Att vi flickor kunde ta plats, och samtidigt vara både stöddiga och stökiga tror jag var guld värt.

Nu pågår repetitionerna inför ”Musik för en no go-zon”. Egentligen ogillade hon titeln men ändrade sig sen. Begreppet no-go-zon signalerar att förorterna är en krigszon och stämplar människorna som bor där.

– Det är väldigt farligt! Det kan leda till social oro och normalisera politiska förslag som det som SD la fram om att militären ska sändas till förorterna för att hålla ordning, säger Irene Molina, som nu gillar titeln, kanske kan den provocera fram den debatt som hon anser så väl behövs.

Hon är inte rädd för att provocera när det behövs. Och som många som engagerar sig mot rasismen har hon också blivit hotad. För några månader drabbades hon av människor som tyckte att hon skulle halshuggas för att det var det billigaste sättet att avrätta någon på.

– För det mesta bryr jag mig inte. Jag kollar inte runt på nätet, ibland är det bättre att inte veta.

Är du orädd?

– Ja, jag är luttrad, självsäker och har gått igenom värre saker.