När Patrik måste ta bussen till jobbet får han betala för att arbeta.
Ersättningen är ett skämt. Patrik blir utnyttjad, menar Lars, hans förvaltare.

Patrik har jobbat i många år inom Uppsala kommun med arbetsuppgifter som han trivs med, berättar Lars.
– Han jobbar fem dagar i veckan, åtta timmar per dag. Jobbet betyder jättemycket för honom.

Lars åtog sig uppdraget som förvaltare åt Patrik för fyra år sedan. En förvaltare behövs om en person inte alls klarar av att fatta avgörande beslut och hantera sin ekonomi. Det är tingsrätten som utser en förvaltare och en person kan få det mot sin vilja, till skillnad mot en god man, som är frivilligt.
– Jag har fått sätta mig in i Patriks ekonomi och ser hur illa det är för honom. Han jobbar ju ibland i arbetslag med personer som är fast anställda och har ett vanligt jobb. Men själv får han en ersättning som varken täcker bussresorna till jobbet eller lunchen. Han går back på att jobba, säger Lars.

Både Patrik och Lars heter egentligen något annat. Men eftersom Patrik trivs med sitt jobb, är Lars rädd att han ska råka illa ut om det kommer ut var han jobbar och vad han egentligen heter.
– Det är ju jättebra att Patrik och andra i samma situation har något vettigt att göra så att de slipper sitta ensamma hemma. Det stärker deras självkänsla när de får vara delaktiga och göra nytta. Patrik skulle lika gärna kunna strunta i att jobba men det vill han inte. Han är duktig och gör en bra arbetsinsats, berättar Lars.

Att ha en sysselsättning är en rättighet för funktionshindrade enligt lagen om LSS, (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).
Ersättning som de funktionshindrade får kallas habiliteringsersättning. De är en slags ”flitpeng” som kommunen betalar ut. Ersättningen är frivillig för kommunerna och det är inte alla kommuner som betalar ut ersättningen. Den har funnits i över 40 år men har inte höjts på de senaste 20 åren.

Förutom flitpengen, har Patrik en sjukersättning på 8 500 kronor i månaden och bostadsbidrag. Efter skatt får han ut 6 500 kronor, vilket ska räcka till allt. Om han har haft semester, varit sjuk eller ledig blir flitpengen väldigt liten. Det kan handla om 80 kronor på en månad.
– Att bara få 40 kronor om dagen är ingenting. Man har inte ens råd att köpa lunchmat. De skyller på att vi har vår pension att leva på och tycker att det räcker, säger Patrik när jag ringer upp honom för att höra vad han tycker.

Patrik kan bli arg och besviken när han får sin lön och ringer då upp Lars och säger ”vad fan jobbar jag för egentligen”?
– Men om jag inte jobbade skulle jag bli rastlös och klättra på väggarna. Jag var arbetslös i två månader och var bara hemma med kompisar och glodde på tv. Jag sov på dagarna och var uppe på nätterna. Nu går jag upp halv sex och jobbar till fyra. Det är bättre.
Men det är för lite pengar, tycker han.
– De som bestämmer skulle testa att jobba som jag gör för 40 kronor. De skulle aldrig klara det.

Lars kan förstå att det kan finnas situationer då det är en påfrestning för de anställda att ha Patrik i sitt arbetslag. Han behöver handledning och stöd i sitt jobb. Men det är ändå så att han har arbetsuppgifter som anställd personal skulle behöva utföra om inte han gjorde det. Att anställda får vanlig lön och andra har daglig verksamhet är en slags orättvisa.
– Syftet är gott men ibland missbrukar arbetsgivaren sitt uppdrag eftersom arbetsuppgifterna är desamma som vissa vanliga jobb. Det har hänt att Patrik fått frågan om han inte kan jobba helger i stället för vardagar för att de ska slippa ta in extrapersonal. Jag menar att de försöker utnyttja honom.

En annan sida av myntet är att Patrik behövt betala sin utbildning ur egen ficka för att få behörighet i att köra elmoppe i jobbet. Utbildningen kostade 5 000 kronor.
– Det ser jag som en kompetenshöjande åtgärd och vidareutbildning. Arbetsgivare skickar normalt sina anställda på kurs för sånt.
Lars menar att funktionshindrade tillhör en av de fattigaste grupperna i samhället. Många är beroende av sin aktivitets- eller sjukersättning och deras enda möjlighet att spä ut pensionen är att jobba och få habiliteringsersättning. Men trots att de jobbar, får de inte en enda pensionspoäng.
– Dagens system är stelbent, för de får inte jobba för mycket, då ryker deras sjukersättning och facket skulle gå emot om dessa personer tog över vissa lönearbeten.

Han betonar att pengar är en morot och drivkraft.
– Det är viktigt för de här personerna att ha lite pengar över så de kan köpa kläder, fika, gå på bio och göra något på egen hand. De kommer alltid att vara längst ned på samhällets stege som det är nu.
Och i en färsk rapport från Socialstyrelsen visar det sig att funktionshindrade har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. Deras ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden är svagare. De funktionshindrade har ofta bara en liten summa kvar att leva på när skatten dragits av från lön och bidrag. I genomsnitt var den disponibla inkomsten drygt 100 000 kronor per år.

Största orsaken till deras dåliga ekonomi är bristande förankring på arbetsmarknaden. Bara 10 procent har kopplingar till arbetsmarknaden, jämfört med 80 procent av totalbefolkningen.
Nivån på habiliteringsersättningen, den så kallade ”flitpengen”, beslutas av politikerna i nämnden för vuxna med funktionshinder. Stig Rådahl (M), är ordförande i den nämnden.
Har ni planer på att höja eller sänka habiliteringsersättningen?
– Nej, i dagsläget tycker vi att det är en rimlig ersättning. Visst önskar jag att den var högre men här i Uppsala betalar vi ändå lite mer än många andra kommuner.

Är det här något som ni politiker diskuterar?
– Nej, jag kan inte komma ihåg att ersättningen varit uppe för diskussion. Vi har inte heller några planer på att ta bort den.
Stig Rådahl tycker att möjligheten att välja arbetsgivare är viktigare än själva ersättningen.
Alliansen har genomfört en reform som innebär att privata aktörer, förutom kommunen, erbjuder jobb inom daglig verksamhet.
Varför är det så viktigt?
– Det är en frihet för individen att byta jobb om man vill. Man är inte hänvisad till en enda arbetsplats med allt vad det innebär och man får även chans att vidareutveckla sig, säger Stig Rådahl.

Han vet om att en del personer inom daglig verksamhet har arbeten som inte skiljer sig så mycket från arbeten inom den reguljära arbetsmarknaden.
– Men skulle vi gå in och bedöma vilka som jobbar mer, skapar det orättvisor. Vi vill inte rangordna arbetsinsatserna och ersättningen ska vara lika för alla, säger Stig Rådahl.