På Mikael Kalms rum vid institutionen för nordiska språk är väggarna fyllda av böcker om grammatik. Här finns skrifter från 1200-talet och framåt och det är från dem som Mikael Kalm har utgått i forskningen.

Han har tittat närmare på hur svenskans grammatik har sett ut genom tiderna och vilken betydelse infinitivmärket "att" har haft.

– Under studietiden upptäckte jag att det saknades forskning om hur infinitivfraserna har sett ut historiskt i svenskan, säger Mikael Kalm.

Artikelbild

En infinitivfras kännetecknas av ett verb i sin grundform tillsammans med ordet "att". Att springa, att laga mat är exempel på infinitivfraser.

Mikael Kalm har letat fram 4 000 infinitivfraser från 1200-talet till 1700-talet och samlat dem i en databas för att sedan identifiera likheter och skillnader.

För att hitta fornsvenskans tidigaste texter från 1200-talet har han bland annat undersökt landskapslagar som den Äldre Västgötalagen och Upplandslagen. Han har också tittat i medeltida översättningar av fem moseböcker och i privata brev och dagböcker.

Så här kan det se ut i de medeltida texterna från 1200-talet:

"þa ær han skyldugher han at ola", vilket på nusvenska betyder "Då är han skyldig att olja honom", det vill säga ge sista smörjelsen.

– Eftersom många av texterna är skrivna för flera hundra år sedan är det ibland svårt att förstå vad som står. Det har gått åt mycket tid till att tolka dem rätt, säger Mikael Kalm.

Skillnaderna mellan dagens svenska och fornsvenskan, som medeltidens svenska kallas, är så stora att man kan betrakta dem som två olika språk och det ställer stora krav på språkforskarna, menar Mikael Kalm.

– Om jag undrar över någonting i modern svenska kan jag alltid rådfråga min egen språkkänsla. Jag vet intuitivt att man inte kan säga "Då är jag tvungen honom att hjälpa" utan att det måste heta "Då är jag tvungen att hjälpa honom". Alla som har svenska som modersmål vet att objektet, honom, måste stå efter verbet, hjälpa, säger Mikael Kalm.

Det Mikael Kalm har kommit fram till i sin forskning är att man placerade objektet framför infinitiven på 1200-talet, medan man på 1300-talet hade samma ordföljd som i dagens svenska. Han har också sett att det var ovanligt med ord som "inte" och "aldrig" efter ordet "att" i meningar på medeltiden. I och med det kunde man bara "lova att bråka" i fornsvenskan. Man kunde alltså inte "lova att inte bråka", som vi kan göra i nusvenskan.

– I fornsvenskan var infinitivmärket att en språklig nyhet och det tog ganska lång tid innan det började användas på samma sätt som i modern svenska. Först på 1700-talet ser infinitivernas grammatik ut ungefär som i dag. I den äldre svenskan hade vi även ett annat infinitivmärke, till, som användes på samma sätt som att. "Dä har ja lust te höra" sa man på 1700-talet. Variationen finns kvar inom vissa dialekter än idag, säger Mikael Kalm.

Vad har din forskning för betydelse för eftervärlden?

– Min forskning fyller en lucka i förståelsen för hur svenskan har utvecklats. Vi vet mycket om fornsvenskans grammatik, men just infinitivmärket visste vi lite om. Det är viktigt att förstå hur språk har fungerat och hur det har ändrats. På medeltiden var ordföljden mer flexibel, man kunde välja om man ville ha objektet före verbet. Idag finns det ingen valfrihet där. Det är intressant att se hur språk kan förändras.

Mikael Kalm framhåller att språkkonstruktionen med infinitivmärket "att" finns i de andra germanska språken, bland annat de nordiska språken, engelska, tyska och nederländska, och att det gör det intressant att jämföra språken med varandra.

– De germanska språken skiljer sig dessutom från varandra på olika sätt. I svenskan placeras negationen mellan infinitivmärket och infinitiven: "Att inte läsa", medan den i engelskan och danskan placeras framför infinitivmärket: "Not to read" och "Icke att läsa".

Mikael Kalm har alltid varit intresserad av språk och han har läst både tyska, franska och nordiska språk. 2010 ville han förkovra sig mer i svenska språket och flyttade till Uppsala för att läsa masterprogrammet i svenska. I december blev han klar med sin avhandling "Satsekvivalenta infinitivfraser i svenskan" och fick titeln filosofie doktor. Livet som doktorand och forskare beskriver han som roligt men också tålamodskrävande. Han har ofta kört fast och han har ägnat tid till saker som inte har lett någonstans. Nyfikenheten är hans drivkraft, och lusten att få svar på sina frågor. I arbetet med avhandlingen har nya frågor kommit upp och trots att avhandlingen är rykande färsk har Mikael Kalm planer för nya forskningsprojekt.

– Jag undrar varför det inte alltid går att ersätta en bisats med en infinitivfras i modern svenska och varför vi har vissa begränsningar i svensk grammatik. Varför går det inte att omformulera "Jag berättade att jag ska åka till Paris" med en infinitivkonstruktion: "Jag berättade att åka till Paris" när det går bra i andra fall? Det går ju bra i förbindelse med lova. "Jag lovar att jag ska åka till Paris" går lika bra att uttrycka med en infinitivfrasen "Jag lovar att åka till Paris". Det här hoppas jag kunna undersöka i framtiden, säger Mikael Kalm.