– Jag kände mig avrättad och utsorterad men nu är jag uppstånden igen. Transplantationen har köpt mig tid, säger han som hejar när jag stiger på.

Han vill inte ta i hand av rädsla för infektion. Immunförsvaret är försämrat som en del i hans behandling.

Matti Andersson sitter i ett hörn av vardagsrummet i det rödmålade radhuset med vita knutar i Flogsta. Han är trött efter transplantationen som han gjorde 12 mars i år. Det syns på kroppshållningen och han förklarar att sova inte räcker för att göra honom pigg. Dagarna går i snigelfart.

Artikelbild

| Maggie Andersson: Vi lever på lånad tid.

– Jag har alltid motionerat, cyklat och sprungit mycket. Nu är det annat. Om jag tar en promenad stärker den mig inte. Det finns som inget att ta av i min kropp, inget att bygga på, säger han.

Han vill gå ut och gå, men blotta tanken på att behöva sätta på sig skorna gör honom helt utmattad. Och då blir promenaden mindre lockande. Går han 400 meter ner till stora vägen tar orken slut och han måste vända hemåt för att vila.

– Jag brukar duka upp frukosten till Matti så att han inte blir helt uttröttad redan på morgonen, säger Maggie Andersson som är Mattis hustru.

De har varit gifta i 25 år och har tre gemensamma barn. Dessutom har Matti ett barn från tidigare äktenskap. Två av de fyra är utflugna.

Artikelbild

| Matti Andersson: Det låter klichéartat men jag har lärt mig uppskatta nuet.

– Det låter lite klichéartat men jag har lärt mig att uppskatta nuet. Det är lite carpe diem över det hela. Familjen är viktigast, och att spela, och vårt fina hus, säger Matti Andersson, som också längtar tillbaka till sitt jobb som musiklärare på Lundellska skolan.

Allt det där vardagliga som riskerar att bli taget för självklart har blivit det allra härligaste och bästa i hans liv.

Artikelbild

| Paret Matti och Maggie Andersson har levt ihop i 25 år.

Men så har också senaste åren varit kämpiga. I mars 2015 började Matti få ont i ryggen. Ingen visste varför och han blev slussad runt mellan olika vårdinstanser. Det blev en pressad tid när ingen lyckades ställa en diagnos. Smärtorna blev värre, han fick ont i skelettet och svårt att gå. I januari 2016 konstaterade en läkare att det berodde på myelom, som är en ovanlig cancersjukdom i benmärgen där blodet bildas. Och den är kronisk.

– I genomsnitt överlever man bara sju år från första diagnos, säger Matti Andersson som är 63 år.

Innan den senaste transplantationen har han gjort en tidigare. Den typen kallas autolog stamcellstransplantation och innebär behandling med cellgifter och egna stamceller. Resultat blev dåligt.

– Redan ett år efter den första transplantationen kom symtom tillbaka. Det blev en chock för oss, säger Maggie Andersson.

Matti fick en annan behandling med medicinen, Revlimid, men den gav blodproppar. Då ställdes han inför valet att göra en transplantation med någon annans stamceller.

– Det fanns en liten risk att dö av den behandlingen så det var inte superlätt att ta beslutet. Men flera olika läkare sa att det var det bästa jag kunde göra, säger Matti Andersson som sa ja till chansen att få ett längre liv.

Mattis syster Elina visade sig ha passande stamceller. Allogen stamcellstransplantation innebär att patienten, efter en intensiv cellgiftsbehandling får stamceller från en frisk givare – ofta ett syskon. Cellgifterna används för att utplåna patientens egna stamceller och immunförsvaret som ska bytas ut mot donatorns friska.

Det nya immunsystemet ska sedan angripa cancercellerna. Fast de kan också reagera mot den nya kroppens vävnader och attackera kroppens egna celler. Matti är ännu inte utom fara.

– Vi går ännu på nattgammal is och måste vara uppmärksamma på alla förändringar, säger Maggie Andersson.

Under tiden på Akademiska sjukhuset skrev Matti dagbok som han delade (utdrag finns här intill på uppslaget). Dagboken hjälpte honom att klara av den långa sjukhustiden och många läsare peppade honom. Men ännu viktigare än skrivandet har musiken som terapi varit.

– Jag blir berörd av minsta lilla numera. Musiken har varit ett sätt att hitta känslor och tankar. Upplevelserna i kroppen, de som skaver, flyttas då bort och andra känslor väcks till liv, säger Matti Andersson.

I vanliga fall brukade han spela timvis men nu klarar han högst en kvart. Dragspelet står på ett bord intill stolen där han sitter och spelar. Allt för att han lätt ska kunna ställa det ifrån sig om det blir för tungt.

När Matti Andersson fick beskedet, då för två år sedan, tog han itu med att arrangera en konsert för att samla in pengar till blodcancerforskningen. Det hjälpte honom att inte deppa ihop av cancerbeskedet. Hans band Matti Ason spelade också in ett album: ”Livrädd men levande”.

– Vi pratar mycket om livet och döden, vi tar en dag i sänder. Vi lever ju på lånad tid, säger Maggie Andersson.