• onsdag 30 juli 2014
Sv Cupen. Valsta tar en dag i taget - till... Fotbollsbloggen Fotbollsbloggen
Vädersponsor:

Han vågar möta rasismen

Som politisk flykting från Iran gick resan till ett Eskilstuna drabbat av 1990-talets lågkonjunktur och utbredda högerextremism. I dag är Kawa Zolfagary känd som skaparen av Facebooksidan Vita kränkta män.

Kawa Zolfagary var bara fem år när han och hans föräldrar kom som politiska flyktingar till Sverige, som kurder från Iran. Med krigsskador och många traumatiska minnen landade familjen i Eskilstuna.
– Mina föräldrar är gamla barnsoldater, så de hade ingen utbildning eller arbetslivserfarenhet. Min pappa var krigsskadad, blev skjuten i benet ett par gånger, och kunde inte jobba överallt och min mamma kånkade runt på en korvvagn, minns han medan blicken far ut över trafiken på Kungsgatan i Stockholm där hans har sin arbetsplats i dag. En lång väg från den iranska staden Sanandaj.

Vi sitter inne på Akademibokhandelns café vid Hötorget. Kawa Zolfagary har en späckad dag och är uppe i varv efter många koppar kaffe innanför den mörka kavajen. Men han förflyttar sig snabbt från nuet tillbaka i tiden. 1990-talets Eskilstuna beskriver han som en stad sänkt av lågkonjunktur och fattigdom. Och ur missnöjet spred sig högerextrema krafter. Vare sig han ville eller inte blev rasism och främlingsfientlighet något han fick lära sig att hantera. Att bli politiskt aktiv kändes självklart.
Valet föll på Vänsterpartiet och Kawa Zolfagary hann bli både ordförande för Ung vänster i Södermanland och kandidera för att bli riksdagsledamot. Han skrev också debattartiklar och insändare i lokaltidningen. Men han kände hela tiden att det fanns ett motstånd. Hans politiska partitillhörighet gjorde att folk inte lyssnade på det han sa. Efter valet 2010 gick flytten till Stockholm och han beslöt sig för att ställa sig utanför partipolitiken.
– Det var så många som sket i att lyssna på en för att man var vänsterpartist. ”Jaha, du är stenkastarvänster”, fick jag höra. De enda stenar jag kastat var insändare i lokaltidningen. Kanske tragiskt men jag tänkte att jag skulle lyckas bättre om jag stod utanför politiken. Så jag avsade mig alla kommunala uppdrag.

Men den politiska drivkraften hade inte blivit mindre, snarare tvärtom. Kawa Zolfagary var innerligt trött på att ständigt uppmanas att ”ta debatten” med rasister och lika trött på att fokus alltid låg på de utsatta och inte på förtryckarna. Han såg att feministerna lyckats skjuta över ansvaret för våldtäkt och sexuellt utnyttjande från offren till förövarna, och i samma vända skapa en helt ny debatt. Han ville göra detsamma med rasismen. Men att skriva nyanserade texter och debattinlägg hjälpte inte. Han kunde skriva långa texter om tolkningsföreträde men den första kommentaren blev ändå något i stil med ”öh, kurdjävel, det heter negerboll”. Att föra en vettig debatt mot väggen av hat kändes omöjlig.
– Så jag tänkte; vad är det jag kan som når ut till många och som folk tar till sig? Humor förstås.

Där började det som gjorde att svenskarna fick upp ögonen för Kawa Zolfagary. Han startade den hyllade, kritiserade och omdebatterade Facebooksidan Vita kränkta män där antirasister och feminister tillsammans kunde skratta åt det som tidigare känts så skrämmande; hatet, rasismen och kvinnoföraktet. En oas fri från näthat. Och det fungerade. Folk började engagera sig. Många hörde av sig och tackade för att de fått ett andningshål, att de fått se att de inte stod ensamma mot hatet.
Det kontroversiella namnet Vita kränkta män väckte förstås en hel del kritik. Är det inte rasistisk att peka ut vita män?
– Självklart handlar det inte om vita män utan om strukturer som finns i det svenska samhället. Det här är inte strukturer som en individ står för. Det är inte Marcus Birro som står för vithetsnormen eller Ulf Brunnberg som står för könsmaktsordningen i Sverige. Det är något som jag och alla andra står för och upprätthåller. Men det måste man ju ändå säga, det är inte lesbiska kvinnor från Uganda som härjar i kommentarsfälten. Det är unga vita män.

Visst kan man fundera över namnet, och även vissa inlägg, tycker Kawa Zolgfagary. Han har därför varit mån om att hela tiden ta ansvar för det som skrivs, även om det inte är han själv som lagt ut inlägget.
– Alla rörelser borde ta ansvar för sin svans och det är kanske det som skiljer de vettiga från extremisterna. Jag vill inte att folk ska gå omkring och agera hotfullt, eller håna människor enbart för att de råkar vara vita män. Jag vill inte heller att man viftar bort någon med att ”du är bara en vit kränkt man”, det är extremt förminskande.
Genomslaget med Vita kränkta män förde också med sig något mindre önskvärt; ett massivt hat mot sajten men även mot Kawa Zolfagary som person. Första hotet fick han redan för tio år sedan när han var aktiv inom Ung vänster. Men nu har det eskalerat. Han har också fått en egen tråd på Flashback forum, där han diskuteras i inte så milda ordalag.
– Jag kommer hem så ligger där ett brev innanför dörren. Jag kollar min Facebook där det är någon människa som hotar att mörda mig. Jag kan absolut känna mig rädd. Till exempel när jag fick ett jättelångt brev där en person sa att om han hade möjlighet så skulle han begå ett massmord. Han hade inte bestämt sig än. Det var en människa som förföljt mig på nätet under en lång tid.

Vita kränkta män blev inte den oas som han hade hoppats på. För att människor skulle uppleva sidan som en plats fri från sexism och rasism var han tvungen att hålla bort alla sådana kommentarer.
Till slut blev det ett heltidsjobb. Sidan krävde konstant övervakning, och under en tid var de fyra personer som bara modererade kommentarerna.
– Och då menar jag inte att någon kom in och ställde sakliga frågor eller argument. De kom in och la upp en bild på en misshandlad kvinna och skrev ”det är rätt åt er”.
Till slut var det inte roligt längre. Evighetsarbetet med att rensa bland kommentarerna, hoten och att i princip aldrig ha någon fritid tog på krafterna.
– Det utvecklas lätt till ett självdestruktivt beteende. Jag hade kunnat slippa undan en del om jag inte uttalat mig så kontroversiellt och varit så spetsig. Kanske har det inte varit värt det. Jag tror jag hade nått ut ändå, även om jag inte uttalat mig överallt. I dag är jag inte alls sådan. Jag behöver inte skrika längre. Världen går inte under om jag är tyst en dag.

För en tid sedan lämnade han ifrån sig Vita kränkta män. Något han tycker känns skönt och befriande. I stället har han ett nytt projekt, Genusfolket. En sida där genuskunniga skribenter tillämpar sina kunskaper på populärkultur och media. Tanken är att de ska göra genusfrågor till något lättsamt och intressant för alla.
– Feminismen har för mig varit det enklaste och tydligaste sättet att belysa orättvisor på. Per automatik berörs minst 50 procent av befolkningen. Jag ser det i och för sig inte så, jag ser det som att alla berörs. Men det finns en koppling mellan att komma från Mellanöstern och vara kvinna. Jag har lättare att förstå situationen för en kvinna och en kvinna har nog lättare att förstå min situation än vad en vit man har.

Heltidsjobb, frilansande, föreläsande och författande. Vad gör egentligen Kawa Zolfagary när han bara vill koppla bort från den inte sällan hårda verklighet som omger honom?
– Jag är extremnörd. Jag älskar att spela dataspel, läsa fantasy och kolla på serier. Ett tag kände jag att det fanns en bild av mig som någon champagnedrickande pr-konsult när verkligheten är att jag spenderar mina lördagskvällar i soffan med tv-spel och en Jolt Cola i handen. Det är mitt sätt att komma undan verkligheten.

FAKTA
Vita kränkta män

Facebooksidan Vita kränkta män startades av Kawa Zolfagary hösten 2011. I dag drivs sidan av anonyma personer, på ideell basis och utan partipolitisk agenda. Sidan har diskuterats flitigt i Sveriges största mediekanaler och har för närvarande cirka 65 800 följare. Kawa Zolgaray släppte i höstas boken Vita kränkta män på Galago förlag, med utvalda texter från sidan.

Genusfolket
Kawa Zolfagarys beskrivning: Tanken med Genusfolket är att folk som jag, som inte har någon akademisk utbildning och inte orkar läsa avhandlingar ska få genusfrågor och teorier förklarat för sig på ett enkelt och roligt sätt, i kombination med aktuella ämnen. Genusfolket är människor som är kunniga inom genusfrågor och som tillämpar det på populärkultur och media. Genusfrågor ska inte bara vara intressanta för akademiker.
Förutom Kawa Zolfagary skriver även My Wingren, Gustav Almestad och Hanna Gustafsson på Genusfolket.

 

Leva