Dagen före intervjun var en skitdag, det skrev Saga Lundin på sin blogg. Men den här dagen är bra. Hon har fått sova ut och kunnat ta det lugnt.
– Jag har vaknat på rätt sida, säger hon och skrattar.

Hennes handslag är fast när vi står i hallen i lägenheten i Industristaden i Uppsala. Där bor hon när hon är hos sin pappa. När hon är hos mamma bor hon i Björklinge.

Hon har nyligen fått den sista av 17 helvetiska cellgiftbehandlingar. Nu väntar hon på strålning. Förut sa de att hennes cancer inte är strålkänslig, men de ska ändå försöka med protonstrålning. Hennes prognos är dålig. Cancern upptäcktes så sent att den hunnit sprida sig mycket. Den går inte att operera bort.

Artikelbild

| Saga Lundin vill boka en resa till Island en långhelg och skriva på sin blogg att alla som vill är välkomna att hänga med. Island står på listan med saker hon vill uppleva.

Vi slår oss ner i soffan och hon tar det från början.

I september förra året fick Saga Lundin ont. Det strålade som ischias från höften ut i höger ben. Värst var det när hon satt. Hon var oerhört trött också, hela kroppen var påverkad.

– Jag somnade på lektioner. Det var riktigt obehagligt, säger hon.

Hon blev allt sämre och gick till slut till en läkare, i januari i år. Först skickades hon till en sjukgymnast som sa att det var muskelinflammation och gav henne övningar. Sedan fick hon antiinflammatorisk medicin och skickades på skoliosröntgen.

Artikelbild

| Positiv. När Saga Lundin fått diagnosen skelettcancer bestämde hon sig för att ta alla chanser att ha kul och att inte grotta ner sig.

– Ingen tog det riktigt på allvar. Jag fick kämpa för att bli ordentligt undersökt, berättar hon.

En läkare frågade om hon provat alvedon.

Artikelbild

| Längtar. Saga Lundin gick hela grundskolan i Björklinge. Hon såg fram emot att börja gymnasiet och vidga bekantskapskretsen, men har bara orkat gå till skolan fem gånger på hela hösten.

– Jag brukar skoja om att jag vill gå tillbaka till honom och kasta en ask alvedon i huvudet på honom och säga: har du något mer botemedel mot cancer?, säger hon.

Under våren hade hon svårt att sova på grund av smärtan. Hon kunde inte vara med på gympan och många dagar inte ens gå till skolan, fast det var sista året i nian och så viktigt med nationella prov och betyg till gymnasiet.

Artikelbild

| På sjukhuset fick Saga Lundin besök och hade kul i lekterapin och med sjuksköterskorna. Men hon kände sig isolerad. Nu är det skönt att slippa vara inlagd.

Till slut åkte hon till akuten med sin mamma. Då hade hon så ont att hela kroppen skakade. Där konstaterade de att en 15-åring inte ska behöva äta åtta alvedon om dagen. De ordnade en tid för magnetröntgen två veckor senare. Efter ytterligare undersökningar konstaterades att hon hade en elakartad skelettcancer.

När hon skrevs in på barnavdelning 95 på Akademiska sjukhuset såg hon en flicka i nioårsåldern utan hår, i nattlinne och med en droppställning.

Artikelbild

| När en läkare sa att de sett något växa i bäckenet fattade Saga Lundin först ingenting. "Mamma sa: vaddå, en tumör? Då blev det nästan en black out för mig", säger hon.

– Då blev jag så rädd. Jag började gråta och tänkte: händer det här mig?

De följande två veckorna minns hon inte mycket av. Hon fick massor av morfin. Hennes mamma bodde på sjukhuset och hennes pappa kom på kvällarna. En massiv cellgiftbehandling inleddes. Den 17:e och sista kuren fick hon i mitten av november. Under den här tiden mådde hon pyton.

Artikelbild

| Saga Lundin är innebandymålvakt i Sirius 01. "Jag har snabba reflexer. Men jag är värdelös på att fånga bollar i kasta gris, det går för långsamt", säger hon.

– Förut tänkte jag att cancersjuka tappar håret och mår illa. Jag blev allergisk mot cellgifterna, magen krampade, jag fick klåda, hade blåsor i munnen och var så svag, berättar hon.

Det var tal om att amputera benet.

– Då fick jag panik. Vad skulle jag lyckas med i livet? Jag skulle inte kunna spela innebandy och inte åka snowboard, allt det skulle tas ifrån mig. Hela sommaren hade jag sådan jäkla ångest, berättar hon.

Hon drar med handen längs höftbenet för att visa var de ville amputera.

Mitt i allt detta dog hennes bästa kompis Isabell i leukemi. Hon var ett år äldre. De lärde känna varandra på sjukhuset.

– Ingen förutom vi som gått igenom det här kan förstå. Det var skönt att bara kunna vara med Isabell och prata av sig. Vi hade snackat om att vi var odödliga.

Några dagar senare sa läkarna att det inte går att operera Saga. Tumörerna är för spridda – i bäckenet, korsbenet, ryggraden. Hon har hört att hon bara kan bli frisk om de kan skära bort det som är skadat i skelettet, men hon hoppas ändå på protonstrålningen.

– De skulle inte ge mig det om de inte trodde på det. Ingen har blivit frisk från den här cancern med strålning, men alla tumörer är unika, säger hon.

Även om hon inte blir botad tänker hon att strålningen kanske kan ge henne ett längre liv.

Just nu mår hon hyfsat. Det känns skönt att slippa cellgifterna och droppställningen, att få sova hemma i sin egen säng och att håret får växa ut igen. Nu ska hon gå till skolan när hon orkar, hon har längtat efter att börja gymnasiet. Hon ska umgås med kompisar, familjen och göra roliga saker med sin lillebror. Hennes tre bröder och hon är tajta.

– De har blivit lite åsidosatta det här året när jag varit så mycket i centrum, säger hon.

Hur har din familj tagit att du är sjuk?

– Mamma brukar säga att man inte mår bättre än sitt sjukaste barn. Alla mår som jag mår. När jag är glad är de glada. Så fort jag är ledsen... De är känsliga allihop. Om jag går bort, hur ska de gå vidare? Hur ska de klara sig?, säger hon.

Förra året bytte Saga Lundin innebandyklubb från Björklinge BK till Sirius 01 där hon är målvakt. Flera lag i Björklinge BK och Sirius har skaffat rosa uppvärmningströjor med texten "Fight cancer. Vi spelar för dig Saga". Sirius damlags nya uppvärmningströjor har Sagas målvaktsnummer, 82. Och hennes förra tränare Jennifer Gräll startade en insamling, så att Saga ska kunna bocka av en del från sin lista över saker hon vill uppleva innan hon dör. 35 000 kronor fick Jennifer Gräll ihop, plus 15 000 som folk betalade direkt till Saga. Hittills har hon åkt helikopter över Stockholm och köpt ett par dyra skor.

– Jag tyckte att jag var värd ett par fina skor, säger hon liksom ursäktande.

Annat hon vill göra är att resa till USA, Thailand, Maldiverna och Island.

– Och alperna, dit måste jag. Jag hoppas att jag kan få in det i februari nästa år. Men då måste jag till fjällen först och träna upp mig, säger hon.

När jag frågar varför det står "en exotisk kiwi" under hennes namn på bloggen skrattar hon och drar av sig den tunna mössan, som har samma ljuslila färg som hennes nyfixade naglar. Det är ett internt skämt, berättar hon. Exotisk är ett ord som hon och hennes kompisar använt mycket. Och sedan hon tappade sitt långa hår är hennes skalle luden som en kiwifrukt.

Bloggen betyder mycket för Saga Lundin.

– Jag får så mycket kärlek och jag skriver av mig mina tankar, säger hon.

En mamma till en flicka med ätstörningar hörde av sig och sa att bloggen hjälpt dottern mycket.

– Tänk att jag kunde hjälpa någon som inte själv har cancer!

Det hon vill säga med sin blogg är: Uppskatta ditt liv. Lev här och nu.

– Jag har skitkul fast jag har cancer och vet att jag förmodligen kommer att dö, säger hon.

Det är en sprudlande tjej som sitter i soffan. Men vissa dagar måste man få bara gråta. Man måste gråta för att må bättre igen, förklarar hon. Mentalt är hon starkare nu än hon var för ett år sedan. Hon ser annorlunda på livet nu.

– Jag är så tacksam för att jag lever och har en familj som älskar mig, för alla vänner, att jag får spela innebandy och göra det och det. Det har kommit med hela den här grejen, säger hon.

Livligt berättar hon om allt tokigt hon hittade på när hon var inlagd på sjukhuset. Hon lyste upp avdelningen där hon kom åkande på sin airboard, med en ljusslinga på droppställningen.

– Alla blir glada när jag kommer. Det är roligt att bli omtyckt, säger hon.

Så fort hon orkade kilade hon ner till lekterapin. Och på nätterna hade hon airboard-tävling med sjuksköterskorna. När hennes nioårige lillebror Love sov över på sjukhuset gjorde de en hinderbana. Hon tar fram mobiltelefonen och visar bilder.

– Att grotta ner sig gör inte situationen bättre. Jag är redan i en dålig sits. Positivitet är det som kommer att ta mig ur det, säger hon.

Innerst inne har hon ställt in sig på det värsta. Hon, som vill gå ut gymnasiet, bo utomlands ett år, ha barn, ett hus.

– Du vet, alla framtidsplaner. Det känns jättejobbigt. Jag har tänkt på min begravning, hur den ska se ut och vilka som kommer. Det är bara så konstigt, säger hon.

Men det känns lättare efter att hennes vän gick bort i leukemi.

– Jag har alltid varit jätterädd för döden, men nu vet jag att Isabell är där och kommer att ta emot mig.