Det fick bli Heby. Efter att ha flyttat runt hittade Sven Frostenson ett bra stall, en bit utanför Heby centrum mot Enköping till. Det var avgörande för var han skulle bo. Utanför Stockholm, där hans två vuxna barn bor, var stallplatserna för dyra.
Hästarnas välbefinnande är avgörande för honom. Det var hästar som fick honom på fötterna när han var som allra värst däran. De blev hans medicin.
Sven Frostenson har lång erfarenhet av hur den psykiatriska vården här i landet fungerar. Under en period på elva år åkte han in och ut på sluten avdelning och inom öppenvården. Efteråt har han läst sina journaler och insett att han gick på fem mediciner dagligen av de allra tyngsta sorterna. En titt på listor över deras biverkningar är obehaglig läsning. Ta till exempel Mallorol, som förbjöds år 2004 på grund av den ger ökad risk för akut hjärtdöd.
–  Det finns folk som blir hjälpta av mediciner, men mig bet de inte på. I dag är jag medicinfri och det är tack vare mina hästar, Gebban, Shona och Colette. Och hästar är helt utan biverkningar, säger Sven Frostenson.

Han har fått diagnosen bipolär sjukdom 2, förut kallad manodepressiv sjukdom. Siffran 2 betyder att det är de depressiva skoven som är de värsta. Mot depression har han fått elchocker.

Efter elva år gav han upp. Men polisen hann före och hittade honom i vattnet vid en ångbåtsbrygga. Där stod han med två stycken skivstångsvikter på fem kilo vardera virade runt sina vrister med vita elkablar. I polisrapporten står: ”De är hårt fastgjorda så att de lämnar märken på vristerna. Han talar om att han tänkt simma ut så långt att han sjunker på grund av tyngderna”.... ”Sen åker vi till St Görans, psykakuten. Hela tiden i bilen andas han häftiga tag högt upp i halsen. ”
–  Om jag inte hade haft hästarna hade jag varit ett vårdpaket i dag, säger Sven Frostenson eftertänksamt och pillar lite med en nagel på en skruv i verandasoffan.

Artikelbild

| Sven Frostenson på Frysinge gård där han har sin häst Colette.

Som ett stilla grönt hav brer ett odlat fält ut sig framför oss. Sven Frostenson tar saketter i kaffet, han har diabetes 2. När jag ber honom berätta om sin bakgrund tittar han skeptiskt på mig. Han har tröttnat på att prata om sitt förflutna. Han har vänt in och ut på sitt liv hur många gånger som helst, inför oräkneliga läkare, psykologer, kuratorer och annan vårdpersonal. Och det hjälpte inte honom.
–  Jag tycker intellektet är överskattat. Det finns ju en populär terapiform som heter kbt, kognitiv beteende terapi, med det som har räddat mig är hbt, hästbeteendeterapi, säger han och ser genast gladare ut.

Just det där att han slapp prata om sig, är en egenskap hos hästarna som han älskar. Med hästarna är det hur man beter sig som räknas. Inför dem behöver han inte hålla uppe en fasad. Hästarna är knappast intresserade av hans bakgrund. De har inga förutfattade meningar om honom för att han gick in i väggen 1989.
De bryr sig inte om att han då hade han ett eget enmansföretag och jobbade som konsult med utbildning inom industrin. Inte heller att han bet ihop när arbetsbördan blev för stor. Att han varit lärare på folkhögskola struntar de lika mycket i.
–  Hästar bedömer människor känslomässigt. Utan dem skulle jag inte tro på mig själv idag. Hästarna har gett mig självkänslan tillbaka. Jag vet att jag klarar att uppnå något. Jag blev räddad av en häst när inga mediciner hjälpte, säger han.

Under många år drack han mycket alkohol, som ett slags självmedicinerande, samtidigt som han tog de andra medicinerna. Våren 1999 skrevs han in på ett år på behandlingshem i Mullsjö.
–  Där tillbringade jag ett år, innan Solna kommun drog in anslaget. Inte för att jag mådde bättre utan för att de skulle spara pengar. Jag kände mig som om jag kastades ut i en ensamhet fylld av mörker, säger han.
Väl hemma vankade han av och an i sin lägenhet. Han kunde inte sova, inte äta. Hans syster föreslog att han skulle komma och hälsa på. En kamrat hjälpte honom till stationen och såg till att han satte sig på rätt tåg. Det stod Örebro på biljetten men det kunde lika gärna ha stått Omstart. Han var på väg till en gård med ridhästar. Det var tio år sedan.
–  Där tyckte de att jag skulle hjälpa till med hästarna. På det viset kom jag upp på förmiddagen. Och fick någon annan att bry mig om förutom mig själv. Hästarna behövde mig och jag behövde dem. Och de uppskattade mig för den jag var. På behandlingshemmet hade jag inte haft någonting att göra och på sjukhusen satt man mest och rökte som en borstbindare. 

I och med resan till Örebro fick han struktur på sitt liv. Han kom upp på morgonen, hästarna skulle ha sin mat flera gånger om dagen, de skulle ha träning, sin vila och skötsel. Varje dag samma sak.
–  Det var min svåger som sa åt mig på skarpen. Bättre spark i ändan kunde jag inte ha fått, säger han som under den perioden trappade ner sina mediciner genom att följa läkarens ordination till punkt och pricka.

Artikelbild

| Sven Frostenson tillsammans med sin häst Colette. För honom blev arbetet med hästarna en terapi som vände hans liv i en ny riktning.

Sven Frostenson fick anpassa sig till hästarna. Han fick lära sig ett nytt sätt att tänka. Att ta ansvar för hästarna lärde honom att ta ett steg i taget. Tidigare hade han ofta jagat upp sig för att bli mer effektiv. Men det fungerade inte i hästarnas sällskap. I stallet gällde en annan rytm. Hästens. Sven Frostenson fick lära sig att allt tar sin tid.
När Balder, den hästen på gården som han hade skött om, skulle avlivas på grund av en hovsjukdom, bestämde han sig för att skaffa sig en egen häst. Det var Gebban från Irland. Efter henne blev det Shona, och numera är det unghästen Colette som hans dagar är fyllda av.
–  Hästar har lärt mig att ha tålamod och att det är nuet som gäller. För att kunna hantera en häst måste man tro på det man gör, minsta tvekan märker hästen. Hur jag tänker fortplantar sig genom min kropp och det känner hästen. Som om jag har en direktuppkopplad sladd till dem, säger han och nämner hoppning, när det gäller tiondelar av sekunder då häst och ryttare måste vara ett.

Vi reser oss upp för att åka till stallet och passerar vardagsrummet. Där sitter hästskor på väggen, det är Shonas sista skor. Ovanför är en hylla med ett elektriskt ljus och ett foto av henne. Som ett litet altare. Sven Frostenson tänker mycket på dem som inte lever längre. Han brukar besöka Gebbans grav utanför Örebro.
–  Hästar är magiska djur, de är sådana kraftpaket och man får en så starkt relation till dem. Jag har haft många fina upplevelser tillsammans med mina hästar. Hästarna har lärt mig så mycket om livet som går att överföra på människor också.

Sven Frostenson har bestämt sig för att hans hästar ska veta att han aldrig sviker dem. Under hans långa sjukdomsperiod var det somliga vänner som stannade kvar, medan andra försvann.
–  När jag kommer till hagen och ska hämta Colette går jag alltid först fram till henne och inte de andra hästarna. Hon ska veta att hon är den viktigaste för mig. Och samma sak när jag träffar mina barnbarn. Jag är ju farfar.

När vi kommer till stallet står Colette inne och väntar. På morgonen har hon blivit röntgad.  Nu har bedövningen släppt och hon ska få komma ut i hagen. Hon sträcker ut huvudet genom boxdörren och puffar nyfiket på Sven Frostenson med mulen. Han tar ut henne och berömmer henne när hon gör rätt. Fina, fina hästen, säger han.
–  En häst ljuger inte. Och det är ingen idé att göra sig till för dem. De läser av människor instinktivt.
Han har varit orolig för Colette, men kan andas ut efter morgonens veterinärbesök. Tidigare i vår fick han ta bort Shona, efter många år tillsammans. Det var tungt. Men numera klarar han att hantera livets upp- och nedgångar. Han har lärt sig att det går att komma igen.
Vid 59 års ålder började han rida, tre år senare ställde han upp i fälttävlan. När han är 67 år köper han sin första unghäst som han rider in själv. Andra kanske skulle ha tyckt att det är lite sent i livet.