Det har inte saknats ansatser från modeindustrin att få män att bära kjol. Först ut var den franske modeskaparen Jean Paul Gaultier, när han i sin vårkollektion "En garderob för två" år 1985 introducerade herrkjolen i det västerländska modet. Det gick sådär. Utanför catwalken var det inte många män som nappade.

I dag, 30 år senare, är det den amerikanske designern Marc Jacobs som går i främsta ledet för att lansera kjolen som ett herrplagg. Han bär själv ofta kjol och har kallats för männens motsvarighet till Coco Chanel, som på 1920-talet gav dambyxan ett ansikte. Sedan har vi ju också kjolbärande kändisar, som Kanye West och Jaden Smith.

Kjolar bland gemene man då? Jo visst finns de – UNT berättade häromdagen om två Uppsalamän som gärna drar på sig en kjol till vardags. Men det går inte att säga att det manliga kjolmodet håller på att ta fart, designers och kändisar till trots.

– Nej, det gör ju inte det, säger Emma Lindblad, som är doktor i modevetenskap vid Stockholms universitet.

Det beror, enligt Emma Lindblad, just på att kjolen är ett så kvinnligt kodat plagg. Medan kvinnor i vår kultur i dag hyfsat fritt kan leka med manliga element är män mycket mer begränsade i vilka utsvävningar de ostraffat kan göra.

– När kvinnor flörtar med ett typiskt manligt plagg som exempelvis kostymen ses det som lite sexigt och coolt. Men män som flörtar med kvinnliga plagg är inte alls lika sexigt eller coolt.

Varför inte?

– Vår syn på manlighet är att den inte får närma sig kvinnan så mycket. Kvinnor är ju traditionellt betraktade som det mjukare könet, så flörtar man för mycket med det kvinnliga finns risk att ses som homosexuell eller fjollig. Det ingår inte i bilden av vad traditionell manlighet ska vara.

Därmed inte sagt att det alltid varit okomplicerat för kvinnor att bära traditionellt manliga plagg. Kvinnor som på 1800-talet försökte bära byxor sågs som ett stort hot mot mannens priviligierade ställning. Det är egentligen bara de senaste femtio åren som byxor betraktats som mer eller mindre könsneutrala i Sverige.

LÄS ÄVEN: "Jag känner mig som jag i kjol."

Att det blir strid i samhället över kläder är inte så konstigt, enligt Emma Lindblad. Kläderna säger något om hur hela vårt samhälle är organiserat, och när rollerna blir mer flytande oroas vi över hela vår existens. I ett samhälle med tydlig rollfördelning slipper vi vissa konflikter: kvinnan gör en sak – mannen en annan. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden var därför långt ifrån smärtfritt, till exempel.

Även om samhället i dag är betydligt mer förlåtande med vad kvinnor respektive män får göra, är könstillhörigheten fortfarande central – och vi räknar med att kläderna hjälper oss.

– När vi träffar människor vill vi kategorisera dem och könstillhörighet är ofta det första vi tänker på. När vi inte vet om någon är man eller kvinna blir vi väldigt förvirrade. Redan nyfödda bebisar får kläder som berättar om det är en tjej eller kille, säger Emma Lindblad.

– Att det sedan finns många föräldrar som reagerar mot de könsstereotypa kläderna är en sak. Men uppenbarligen finns det fortfarande starka ekonomiska incitament för butikerna att sälja prinsess- eller superhjältekläder.

Är det ett problem att barn kläs i könsstereotypa kläder tycker du?

– Jag aktar mig för att säga vad som är rätt eller fel. Det som är problematiskt är om människor känner sig begränsade av kläder. Kön är inte det som ska avgöra vilka vi ska få vara och hur vi ska förverkliga oss själva.

Just barnkläder blir ofta extra laddade och kan aktualisera stora samhällsfrågor. Att det på flickavdelningen uteslutande finns shorts som slutar på halva rumpan medan shortsen på killavdelningen sträcker sig till knäna väckte nyligen stor ilska på sociala medier.

– Det blir en symbolfråga. Föräldrar oroar sig för hur fria barnen blir att leka och vad kläderna säger om samhället och synen på tjejer.

På 1970-talet hade barnen betydligt mer könsneutrala kläder än i dag. Hur kommer det sig?

– Det hade med det politiska klimatet att göra. Jämställdhetsfrågor stod i fokus på ett annat sätt och det hände mycket för kvinnor under 70-talet med bland annat barnomsorg. Dessutom fanns några stora designers som jobbade med unisexuttryck, däribland Sighsten Herrgård. Det handlade för övrigt inte bara om jämställdhet mellan könen, utan också om ett klassprojekt. Att ingen skulle sticka ut åt något håll.

– Man tänker att jämställdhet är någon slags linjär utveckling, men vi förhandlar hela tiden fram och tillbaka med varandra.

Vad som betraktas som kvinnligt respektive manligt är beroende av såväl tid som kultur. I vissa kulturer är kjol inte ett omanligt plagg; ta kilten i Skottland och sarongen i Indien som exempel. Kjolen har hittills inte lyckats slå igenom bland svenska män – men det finns inget som säger att den inte gör det framöver. Bara att vi pratar om fenomenet visar att det finns en vilja att ändra på könsnormerna, menar Emma Lindblad. Och det finns designers som nyligen skippat det här med specifika dam- och herrplagg, svenska märket Hope är ett exempel.

Det senaste årens boom för manlig skönhetsvård visar också på nya normer.

– Men det betyder inte att vi är mer jämställda. Det betyder bara att skönhetsindustrin hittat en ny målgrupp att tjäna pengar på, konstaterar Emma Lindblad krasst.

Om män närmar sig det traditionellt kvinnliga – som att bära kjol – finns det då en chans att mjuka värden som kvinnor förknippas med får högre status? Emma Lindblad tänker efter lite. Nja, säger hon sedan.

– Om vi tänker att en kjol är sammankopplad med kvinnliga mjuka värden cementerar vi snarare att kvinnor står för mjuka värden. Och det vill vi väl inte?