Ludmilla Rosengren, 41, fick cancerbeskedet dagen före nyårsafton 2009. Choriocarcinom, moderkakscancer, är en mycket ovanlig cancerform och upptäcktes bara några veckor efter att hon fött sitt femte barn.
- Jag blev jätterädd och kanske mest rädd för att mina barn skulle förlora sin mamma. Det kändes omänskligt. Hela familjen har gått igenom så mycket på så kort tid. Att också drabbas av cancer kändes helt vansinnigt, säger Ludmilla Rosengren.
När vi talas vid på telefon har hon kommit hem till Uppsala och lämnat Karolinska sjukhuset där hon fått sin näst sista cellgiftskur. Vi kan inte träffas, eftersom hon är infektionskänslig under behandlingen. I bakgrunden jollrar Sophie, fem månader. Och utan att jag märkt något under intervjun har Ludmilla Rosengren både bytt blöja och hållit koll på sin bebis som just nu upptäcker världen genom att stoppa allt i munnen.

Ludmilla Rosengren
beskriver sitt bloggande som ett dagboksskrivande, en ventil för sina känslor som hon klär i ord. Hon utkämpar en strid mot cancern som hon vill att andra ska få läsa om.
Bloggen har blivit en del av hennes vardag och har runt 1?500 besökare per dag. Det är många som följer hennes kamp, även människor som inte känner henne.
- Det är ett praktiskt och tidsbesparande sätt att hålla kontakt med omvärlden eftersom jag inte har kunnat träffa folk som vanligt de senaste månaderna. På så sätt kan mina vänner och bekanta hålla sig uppdaterade. Sen är det många okända som läser min blogg och som blivit mina vänner.
För en del i hennes omgivning har det också varit lättare att höra av sig genom bloggen, kanske för att de inte vågat göra på något annat sätt, tror Ludmilla Rosengren.
- Ibland kan jag känna att det är trist att den personliga kontakten försvinner. Det kan bli en tystnad om alla tycker att de vet allt genom bloggen.
Ludmilla Rosengren tror också att ordet cancer väcker så starka känslor kring döden att det kan vara svårt att närma sig en person som är sjuk öga mot öga. Bloggen avdramatiserar sjukdom och gör det enklare att möta det som är svårt.
- Jag försöker att vara undervisande och skriver informativt om vad det är för sorts cancer, hur kortisonbehandling går till och biverkningar som illamående. Sen är det också mycket om hur jag upplever sjukdomen och mitt sätt att hantera cancern, säger Ludmilla Rosengren.

Moderkakscancer är
en mycket ovanlig och aggressiv cancersjukdom. Men de flesta som får behandling överlever. Cancern bildades i moderkakan under graviditeten, därför måste dottern Sophie också gå på kontroller på barnonkologen eftersom det finns risk för att också hon ska drabbas.
Hennes läsare fick veta att hon fått cancer på nyårsdagen i år. Så här skrev hon:
"Choriocarcinom. Ja, så heter min diagnos. I samband med graviditeten har moderkaksceller flippat ur och blivit elakartade cancerceller. De finns i livmodern och har även spridit sig till lungorna. Ja, du läser rätt. Jag har fått en cancerdiagnos".
Hennes inlägg följdes snabbt av kommentarer, 118 stycken samma dag. De är stöttande och fyllda av medkänsla, från okända människor som tröstar Ludmilla.
En del läsare är anhöriga till någon som gått bort i cancer. En av många anhörigkommentarer lyder så här:
"Jag förlorade min gudmor i cancer får några minuter sen. Känner mig vilse. Mår åt helvete. Det gör ont i mitt bröst, vill försvinna men din blogg ger mig styrka."
På frågan hur hon orkar skriva när hon är sjuk och om det inte känns jobbigt att folk förväntar sig att hon ska skriva varje dag, svarar hon att hon inte låter sig styras av det.
- Kommentarerna kommer på mejl, jag kan läsa dem när jag vill. Nej, jag tycker inte att det är ett problem, det ger mig tvärtom kraft när folk är snälla och tröstar. Och när någon skriver om sin cellgiftsbehandling, då känner man en särskild sorts gemenskap.

Ludmilla Rosengren
skriver precis som hon känner och är inte rädd för att lämna ut sig själv. I ett av hennes inlägg står det så här:
"Allt går som det ska! Jag kommer att bli frisk och det är ganska snart! Jag borde dansa i korridorerna. Men det gör jag inte. Jag känner mig otacksam. Jag som fått mitt liv tillbaka. Varför kan jag inte bara vara glad och lycklig? Jag bara gråter. Det känns så knäppt."
De som lärt känna Ludmilla Rosengren via bloggen har kunnat läsa om de svåra prövningar hon gått igenom på kort tid. För två år sedan miste hon sin 14-åriga dotter i självmord. Det var då som bloggen startades. I början handlade den om sorgebearbetning.
- Jag är övertygad om att sorgen sänkt mitt immunförsvar. Sorgen har varit och är en kronisk stress, vilket säkert bidragit till att jag fick cancer. Jag känner mig inte som ett offer, som att någon högre makt släppt ner en massa olyckor över mig.
Innan vi avslutar samtalet berättar Ludmilla Rosengren om det hopp hon känner inför framtiden.
- Allt ser bra ut för mig och Sophie. Jag har bara en behandling kvar och Sophies värden har hela tiden sett bra ut.
Hon känner också tacksamhet.
- Jag kan faktiskt känna att det är en sorts gåva att vara med om det här. Jag har blivit mer ödmjuk och tacksam inför livet. Kan bloggen leda till något gott, att man som läsare ser livet som värdefullt, då finns det någon mening med att delge andra allt det här.


Fotnot: Om du vill veta mer, gå in på ludmilla.se