• söndag 23 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Kyckling, jordnötssås och wokade grönsaker Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Hon kämpar för det fria ordet

Söndagsintervjun Efter att ha förbeställt en ”droskbil” (ingen annan än Ulrika Knutson skulle använda det ordet), beklagat den pågående köksrenoveringen och sökt rätt på en penna börjar hon omsorgsfullt måtta upp kaffe och koka tevatten. Hon förklarar för fotograf Felicia att koppen hon nu ska få dricka ur har Ulrika fått i födelsedagspresent av Nils-Petter Sundgren, legendarisk filmrecensent.

Här i Luthagen har hon och maken bott i 25 år, och på den tiden har de hunnit skaffa sig ett och annat; Ulrika tycker dessutom att det är svårt att slänga saker.

– Gång på gång läser jag om vikten av att rensa i hemmet, om struktur och feng shui.

Särskilt problematiskt är det att göra sig av med böcker.

– Men man hör ju talas om folk som gör det.

Rotationen i de knutsonska bokhyllorna är i det närmaste obefintlig, men tillflödet stort – mycket är dessutom tjänsteläsning.

– Ja, det är ett elände med böcker, suckar hon men rycker upp sig och förklarar nästan muntert att hon i alla fall som en första åtgärd bestämt sig för att inte skaffa fler bokhyllor.

– Fast jag tycker fortfarande att det är kul att göra bokfynd på Sirius loppmarknad. Det är ett rart, fantastiskt gubbdagis.

Hon håller DN, SvD och UNT, och i tidskriftskorgen ligger Time, Fokus (där hon själv medarbetar) och Balder. Trots att hon har mycket på gång i dag ger hon intryck av att inte ha det minsta bråttom utan är tvärtom mycket närvarande. Hon tillhåller Felicia att ”inte tillämpa någon pormaskrealism” på henne, och studerar sedan fascinerat plastpåsen med ett hål som Felicia trätt över objektivet för specialeffekter. Ulrika vill genast fotografera detta med sin mobil. Men först måste hon radera några egna bilder så Felicias experiment får plats.

Vi ska prata tryckfrihet och journalistik apropå den svenska tryckfrihetens 250-årsjubileum. Senare på dagen ska Ulrika åka till Stockholm för att träffa en grupp kroatiska journalister och diskutera journalistik, freedom of speech och alternative facts. Innan dess ska hon till Sundbyberg och hålla föredrag om kvinnorna i Per Anders Fogelströms böcker

Avstampet gör vi i Sverige. Ulrika talar varmt om lokaltidningarnas långa tradition av lokala, vitala tidningar.

– Redan för 250 år sedan fick vi världens mest liberala lagar. På 1800-talet hade varenda svensk stad två tidningar, och fortfarande är vi ett av de presstätaste länderna i världen, säger hon och inkluderar generöst kvällstidningarna i den positiva bilden.

– Jämfört med andra länder är svenska kvällstidningar ett under av seriositet, och tillämpar inte den smutskastande agenda som till exempel brittiska tabloider gör.

Eftersom Ulrika själv är gammal lokaljournalist blöder hennes hjärta när redaktioner ute i landet läggs ned. Hon får något drömskt i blicken när hon minns tiden som lokalredaktör för UNT i Enköping, i ständig konkurrens med ”stora” Enköpings-Posten.

– Tänk, vi var tre journalister, en annonsackvisitör och en kanslist, säger Ulrika entusiastiskt. Betydligt allvarligare blir hon när hon sammanfattar situationen i dag: 25 procent av alla journalister har försvunnit på tio år – och hela 35 procent av lokalredaktörerna

– Utvecklingen går i rasande fart.

Att bland annat TV4 dragit in sina lokalredaktioner anser hon vara ödesdigert och framförallt onödigt. Regleringarna var så luddiga att kanalen fick tillstånd att lägga ner.

– Tanken var ju att de skulle konkurrera med SVT och lokala medier. Pluralism, olika röster och mångfald är livsviktigt för lokala sajter och media.

Ulrika är oroad över konsekvenserna, nu när lokaljournalistiken ser ut att få stryka på foten. Hon liknar nyheter vid ett ekosystem, och talar om ”den nyhetsmässiga näringskedjan”.

– Det är de små, lokala nyheterna, upptäckta av någon alert person, som slutar som natinella rubriker i Aktuellt eller på Aftonbladets sajt. De stora medierna livnär sig på de små, på samma sätt som stora fiskar äter små fiskar, jämför hon, och driver liknelsen vidare:

– Om det blir utfiskat därnere och inte fylls på, då blir det givetvis också magrare däruppe.

Själv är hon svag för medial returinformation.

– Det är trist att se en fin journalistisk genre som returinformation försvinna, säger hon, och berättar att hon gillar ”absurda smånyheter”, inte bara stora avslöjanden och granskningar utan referat från fisketävlingar eller från kulturkvällar i Faringe. Ulrika talar av egen erfarenhet: hon håller ofta folkbildande föredrag över hela landet, och för tio år sedan brukade alltid en lokalredaktör finnas på plats och skriva ett referat.

– Så är det inte längre. Sådant har dagens journalister inte tid med.

På andra sidan Atlanten är situationen för media helt annorlunda. I USA finns en lång tradition att se pressen som muckrakers, dynggrävande, dyngspridande dårar – inte folkbildande informatörer, berättar Ulrika.

– Därför är det inte alls konstigt att Donald Trump ser media som ett oppositionsparti, säger hon och refererar till Mark Twains novell ”Running for governer” från 1871, som innehåller passusen ”Vi vill inte uppmana till våld, men vi skulle inte bli förvånade om...”

– Det sättet att skriva har inte fallit ur bruk, säger hon bistert, och refererar till de amerikanska sajterna Breitbart News och Infowars som medvetet arbetar på att undergräva förtroendet för traditionell politik och traditionella medier – och till svenska Avpixlat och Nya Tider som också jobbar med att undergräva förtroendet för all traditionell politik.

– Att skapa misstro är lättare än att bygga upp tillit. Det vet både Putin och Trump, och att samla på sig bomber och tanks blir dyrt och klumpigt. Att skicka ut lögnaktiga påståenden är betydligt enklare. Om det inte vore så förfärligt skulle man kunna säga att det är en intressant tid vi lever i. Det är egendomliga framtidsutsikter, att inte slåss om åsikter utan att slåss om fakta.

Ulrika vill därför se fler grupper engagera sig, från vanliga medborgare till lärare och kulturarbetare. Hon tycker att akademiker och forskare inom alla discipliner borde ta sig en funderare på vad som händer i samhället när vi inte längre delar verklighetsuppfattning, när fragmentiseringen breder ut sig, och folk hamnar i filterbubblor och hel- och halvlögner.

– Jag efterlyser fler röster i det här samtalet och jag talar verkligen inte i egen sak. Akademiker och forskare inom andra områden än media, sådana som har som yrke att tänka, borde kvickna till och inse att denna fragmentisering drabbar oss alla, dem också, dundrar hon.

Näthat och -hot diskuteras ofta i dag, men att tro att myndigheter eller polis ska lösa bekymret är en utopi, anser hon.

– Hela tiden kommer undersökningar som visar att så många yrkesgrupper känner sig hotade – en tredjedel av journalisterna, 35 procent av författarna, 30 procent av museiarbetarna. Det är ju helt barockt! Vi börjar närma oss obehagliga och ohanterliga siffror.

Ulrika ställer sig frågan om detta har med journalister, författare och museipersonal att göra, eller om det är en del av en samhällsutveckling mot mer hot och hat.

– Tror vi det – och gillar vi inte det – måste vi titta bredare och se vem tjänar på det hatfyllda språket.

Ett annat stort problem är att man inte vet hur många aktörer som ligger bakom hatstormarna.

– De som inte hatar visar inte sin uppfattning om hat och hot. På så sätt snedvrids åsikterna och hatet får mycket större utrymme än det förtjänar.

 
 

Leva