Marias Liljas har levt med psykisk ohälsa större delen av sitt liv. I bloggen ”Stolt och galen” kallar hon sig ett ”psykfall”. Själv får hon säga så.

– Jag har inte någon skam i kroppen och jag har insett att det är en talang, säger hon halvt på skämt och halvt på allvar.

Som bloggare om psykisk ohälsa har Uppsalabon Maria Liljas blivit ”en ambassadör för ynkedomen”.

När Maria Liljas öppnar sin lägenhetsdörr i Eriksberg är hon osminkad. Och det är en osminkad sanning hon bjuder på.

– Man pratar mycket om psykisk ohälsa i dag, men det blir ofta på en lite trevlig nivå. Man pratar om diagnoser, symtom, behandling och kanske livsöden, men man håller det ganska städat. Jag vill beskriva hur det verkligen är, och kan vara, på ett vardagligt och nära sätt.

Redan som åttaåring fick hon sin första depression. Hon har varit inlagd på psyket tre gånger – och provat flera behandlingar och mediciner. Hon har bipolär sjukdom och utmattningssyndrom.

Det är det skamliga, tabubelagda med psykisk ohälsa som Maria Liljas vill ta udden av.

– Att ha boendestödjare till exempel, att inte klara av sin egen vardag, det är förknippat med mycket skam, säger hon.

I hennes vardagsrum finns piano, kontrabas och gitarr. Bakom den låga soffan hänger ett lapptäcke av saris från Indien. Konstverket blir till en stor tankekarta bakom Maria Liljas.

I bloggen, som startade i januari, skriver hon om att vara mamma och psykfall, att behöva hjälp med vardagssysslor och ensamheten som drabbar många med psykisk ohälsa.

– Människor hör inte av sig. De är rädda för att göra fel, men vad är det för hemska fel man kan göra?, funderar Maria Liljas.

Bloggen har över 9 000 sidvisningar, och bland läsarna finns tre kategorier: de som har psykisk ohälsa, anhöriga till de med psykisk ohälsa och de som får ut något på ett existentiellt plan.

– Det senare var helt oväntat, men en bra spin off-effekt, kommenterar Maria Liljas.

Hon är sjukskriven på heltid sedan 1,5 år tillbaka. Hon vill inte gå in på detaljerna, men under en längre period levde hon med stora psykosociala påfrestningar i sitt privatliv. Hon blev djupt deprimerad.

– När det är som allra värst då längtar jag efter elchocker, säger hon.

Maria Liljas försäkrar: Elchocker gör inte ont, du är sövd under behandlingen och det enda du märker är lite klet i håret när du vaknar.

En del har upplevt Maria Lilja som ”snällare”, och mindre burdus, när hon fått elchocker. Men det är övergående.

Om sitt bloggande säger hon:

– Jag vill beskriva psykisk ohälsa mer naket. Få folk att gråta och garva.

Hon skojar och är allvarlig om vartannat. Men hon slänger inte ur sig orden, utan är noga med att formulera sig väl. Ibland sluter Maria ögonen, letar inom sig och svarar sedan utförligt. Hon beskriver målande hur det känns att vara deprimerad. När mörkret väller in överallt och ljuset inte kan tränga i genom. Till och med solljuset blir outhärdligt.

Då räcker det inte med ett peppsnack och klyschor som ”ta en dag i taget”.

Maria Liljas beskriver en idealvän till hen som mår dåligt psykiskt: hobbiten Sam i trilogin ”Sagan om Ringen”. Han är Frodos ständiga följeslagare. Sam till och med erbjuder sig att bära sin vän, men han kan inte bära Frodos ring (i Marias liknelse Frodos depression). Den måste Frodo bära själv.

– Om du blir riktigt dålig och börjar ha självmordstankar då ska du åka in till psyket. Det är inget som dina vänner ska ta hand om. Då är du tryggare på psyket.

Maria Liljas vill inte ge råd, men delar ändå med sig till hen som ”gått in i mörkret och inte hittar lysknappen igen”:

Dela upp verkligheten i mindre enheter. Ta bara in en liten, liten portion i taget.

I sitt första blogginlägg förklarar Maria Liljas:

”Andas.

Ett litet jävla andetag i taget.”