Ursäkta, ursäkta! säger hon. Det var bilkö. Vi träffas i Uppsala dit Mary Juusela kommit för att träffa sin korrekturläsare samma dag. Hon har just skrivit färdigt sin andra bok om adoption. Den heter Adoption - den stora återresan.

Hon beställer in chai-te och smörgås på kaféet där vi sätter oss. Det valet skulle hon inte ha gjort innan sin återresa till Indien.

– Jag har alltid skiljt mig från normen. Trots att jag är svensk, ingår i det svenska samhället, talar språket, ser traditionerna som mina och har höga utbildningar kommer det alltid till en gräns när jag hamnar utanför, säger Mary Juusela.

Hon är uppvuxen i Bålsta men är född i Indien och kom till Sverige när hon var drygt ett år. Som barn såg hon sig aldrig som annorlunda gentemot de andra barnen. Men på förskolan kom en dunkel sida av verkligheten ikapp. Under en morgonsamling var det en pojke som inte tog emot hennes utsträckta hand.

– Han sa att han inte ville hålla en neger i hand. Jag minns det hur väl som helst. Men då förstod jag inte ens vad det betydde, fattade bara att det var något negativt. Till dess hade jag trott att jag var ett barn som vem som helst, berättar Mary som då var fem år.

Från den dagen började hon se på sig själv utifrån, med pojkens ögon. Och han skulle inte bli den enda att bedöma henne utifrån hudfärg. ”Jävla blatte åk hem” och ”Var tacksam för att du fick komma hit” är sånt som hon ännu i dag får höra. Nyligen frågade en proper kostymklädd man i Stockholms innerstad om hon hade pass. När hon svarade ja, sa han åt henne att använda det och åka tillbaka till sitt hemland.

– Även om jag skulle få Nobelpriset skulle jag inte bli accepterad till fullo, säger hon, tittar mig rakt in i ögonen och lägger sin hand försiktigt på min.

– Min hudfärg anses fel och den åsikten delas av så många. Jag är van vid vardagsrasismen.

Liksom andra adopterade möts hon också av en annan slags rasism. Folk förklarar att de är emot invandrare men inte mot just henne, hon är ju adopterad och okej. Och otaliga gånger har hon fått frågorna: Du är inte svensk, va? Varifrån kommer du? Har du varit där?

– Får du höra de här frågorna hela ditt liv börjar du till slut undra vem du är och vad som format din identitet. Jag visste inget om mitt ursprung. Uppfattning att vi bör vara intresserade av vårt biologiska arv och göra en återresa ingår liksom i paketet som adopterad. Tv-program som ”Spårlöst” där människor åker och letar efter sina biologiska föräldrar spär bara på den bilden, säger Mary Juusela.

Att få bukt med utanförskapet och rotlösheten som många adopterade känner är vanliga drivkrafter bakom en återresa. Men vad händer egentligen? För att få svar på det har Mary under tre års tid följt fem svenska adoptivfamiljer på deras återresor inför sin bok. Men kanske ändå viktigare är att hon följt dem både innan och efter resan.

– En återresa är en process som är längre än resan. Den verkliga resan kan börja när man kommer hem. I min bok släcks kameran inte ner när personer hittat varandra, säger hon.

En av resorna gick till Indien. För Mary Juusela var det en omtumlande upplevelse bara att sitta på Kastrups flygplats omgiven av ett hav av indier som skulle med samma plan. Hon som byggt sin identitet på att vara annorlunda liknade plötsligt alla runtomkring.

Själv hade hon inte planerat att göra någon egen återresa. Men när en familje­medlem drabbades av en svår sjukdom insåg hon att man aldrig vet på förhand hur livet kommer att te sig. Hon tänkte att hon borde ta chansen medan hon är frisk.

Vad var det största ögonblicket med din egen resa till Indien?

– Det var den fina känslan av att få återvända tillsammans med min man och uppleva hur glad han blev av att se att flickorna på barnhemmet hade det så pass bra, säger Mary som själv är mer van att träffa fattiga människor genom sitt heltidsarbete med internationellt bistånd i Afrika och Sydamerika.

Nu har hon också lärt känna sin födelsestad Bangalore och mött männi­skor där. Det har gjort henne stolt sitt ursprung. Nu uppskattar hon indiska smaker och därför beställde hon chai-te här i Uppsala.

Marys återresa blev en positiv upplevelse. Men hon nöjde sig med barnhemmet och sökte aldrig efter sin biologiska familj.

– De gjorde och födde mig men de är inte min familj. Mina föräldrar är de som skapat mig och jag är deras riktiga barn. De är mina rötter, säger hon.

En annan som har tagit med sig sina rötter till Sverige, trots att han är adopterad från Chile, är Fredrik som Mary intervjuat i boken. För honom blev det ingen geografisk resa alls. Han stannade kvar i Göteborg där han bor. Samtalen med Mary räckte, de blev en mental återresa. Han insåg att hans förflutna fanns i hans närmiljö.

Skulle du rekommendera någon som är adopterad att göra en återresa?

– Det beror på. Jag skulle försöka hjälpa dem att zooma ut och försöka se helheten först. Varför vill de åka och framför allt för vem åker de? En återresa är komplex och kan resultera både i glädje eller stor sorg.

Den som reser vet aldrig vad som väntar och det måste man vara beredd på, säger Mary Juusela och tillägger att en återresa är som Pandoras ask.

Hon har sett exempel på personer som fått veta att de har en annan ålder än den de trott sig vara hela livet. För en annan blev situationen ännu mera förvirrad då det visade sig att biologiska föräldrarna egentligen var fosterföräldrar. Den som återser en fattig familj kan känna att de borde hjälpa dem ekonomiskt under resten av livet. Någon annan kan upptäcka att de är totalt bortglömda av alla.

Nästa jul ska Mary åka tillbaka till barnhemmet i Indien. Men den resan blir annorlunda. Den gör hon för sina föräldrars skull. Och en av de många saker som hon lärt sig under arbetet med boken är att det ofta är just föräldrars, partners eller andras behov som ligger till grund för en återresa. Inte minst när det handlar om barns återresor.