Det var mattorna som hon måste gå över på ett visst sätt. Sätta ner fötterna så att de följde mönstret. Då var hon fyra år.

– Första gången upplevde jag en känsla av fel – om jag inte gick på mattan på ett visst sätt. Jag måste komma runt och gå på alla mönster enligt ett visst system. Gick jag fel fick jag börja om från början igen, om och om igen, säger Uppsalabon Yasmine Ejner Lind.

Just så är det vanligt att tvångshandlingar yttrar sig. Den som är drabbad måste utföra ett slags ritual och göra det på rätt sätt, annars räknas handlingen inte och då måste personen börja om igen även om det kan innebära timmar då tvångshandlingarna tar över och styr.

Artikelbild

– Många tror nog att tvångshandlingar enbart är att kolla om man stängt av spisen en eller några gånger extra. Men för mig handlar det inte om kontrollbehov eller bacillskräck, det en fråga om överlevnad.

När Yasmine Ejner Lind hamnar i en situation med tvångstankar får hon väga för och emot. Vilket är värst? Att göra dem eller att strunta i dem.

– Att utföra handlingarna tar bort ångesten. I alla fall för stunden.

Vad händer om du inte utför tvångshandlingen?

Artikelbild

– Det är det som är svårast att beskriva. Men enklast uttryckt är att vad som än händer blir det alltid värre om jag inte utför tvångshandlingen. Det känns som om allting kommer att falla ihop, som om någon slags katastrof kommer att inträffa. Känslan är väldigt ologisk men den skapar svår ångest, säger Yasmine Ejner Lind.

Vi träffas i hennes lägenhet i ett av de nybyggda husen i Stenhagen. Huset är högre än köpcentrumen och syns från stora vägen. Här bor Yasmine ihop med sin sambo. Lägenheten är luftig och möblerna en skön blandning av gammalt och nytt.

Yasmine har släktingar som är drabbade av tvångssyndrom och vet att det finns en ärftlig faktor som kan ligga bakom hennes tvång. Men hon är övertygad om att trauman från barndomen förvärrar syndromet.

– Mina tvångshandlingar började som ett sätt att hantera en otrygg omgivning. Det var varken tryggt hemma eller i skolan. I skolan blev jag mobbad och kallad för ful och äcklig, berättar hon med lite lägre röst än tidigare.

Det är som om det mobbarna sa har fastnat som taggtråd i hennes själ. Mycket av hennes tvångshandlingar kretsar runt utseendet. Hon blev livrädd för att ge ett äckligt intryck och behövde kontrollera om och om igen att inga smulor satt fast i tröjan. Hon bar alltid en spegel med sig för att kunna kolla att alla hårstrån låg på plats och så måste hon kontrollera varenda tand, så att ingen såg smutsig ut eller att det hade fastnat mat någonstans. Händerna var hon också tvungen att tvätta upprepade gånger efter att hon ätit eller om hon tagit i mat, i en disktrasa eller diskho till exempel.

När hon var 15 år fick hon också en ätstörning möjligtvis till följd av sitt komplicerade förhållande till maten.

– Jag tyckte att maten var smutsig och kunde därför inte äta den. Om jag hade ätit var jag tvungen att tvätta mig gång på gång. Jag behövde så enkel mat som möjligt, säger Yasmine Ejner Lind.

En annan tvångshandling hon kunde fastna i var att glasen på bordet måste placeras enligt ett visst mönster eller att hon var tvungen att säga god natt till möblerna och det i en viss ordning.

Hon behövde vård och i samma veva kom hon in på BUP, (Barn- och ungdomspsykiatrin). Där fick hon behandling i form av KBT, (kognitiv beteendeterapi) och medicin. Men det hjälpte inte utan förvärrade snarare hennes situation.

– Jag hade velat att det ingått i behandlingen att även titta bakåt i mitt liv. Men KBT:n gick bara ut på att jag skulle konfronteras med tvånget. Genom att avstå från handlingarna skulle jag lära mig att inget katastrofalt hände. Men jag mådde bara sämre och sämre. Tvångshandlingar var min enda trygghet i den otrygga tillvaron och det ville man ta ifrån mig utan att gå till roten med problemet. Tvånget var mitt allt, säger Yasmine Ejner Lind.

Periodvis blev tvånget så dominerande att hon blev helt bunden till hemmet. Hon kunde fastna i att analysera varje steg hon tog. Ett steg kunde ta tio minuter för henne att genomföra på rätt sätt, att gå upp för en trappa kunde ta en timme. Skulle hon ut och synas bland andra människor blev det ännu värre. Vissa perioder kunde hon ägna fem, sex timmar varje dag åt en viss rutin för att sminka sig, fixa håret och analysera varje millimeter av kroppen innan hon ville visa sig för någon.

– Det var ett fängelse och som om min värld rasade om jag inte utförde ritualerna. Ofta ville jag bara lägga mig ner och gråta. Blev tvångshandlingarna fel var jag tvungen att börja om igen. I dag undrar jag hur jag orkade. Jag blir matt bara av att tänka på det, säger Yasmine, när hon ser tillbaka på den tiden.

När hon fyllde 18 år fick hon komma till ungdomsteamet på Akademiska sjukhuset. Där tar man emot ungdomar i åldern 18 till 25 år.

– Det som var att möta änglar att komma dit. De lyssnade på mina behov och kunde fråga: Vad kan vi hjälpa dig med i dag? Det var så skönt att bli sedd för den jag är och förstådd.

Där kunde hon få en kopp te i köket och skratta med personalen. Deras förhållningssätt passade henne och hon fick gå i både samtalsterapi och KBT.

– Och där började jag må lite bättre, säger hon.

Det är vanligt att den som är drabbad av tvångssyndrom även har andra diagnoser som ångesttillstånd, personlighetssyndrom eller depression. Yasmine Ejner Lind har dissociativ identitetsstörning som kännetecknas av att två eller flera personligheter existerar inom en och samma person. Varje delperson har sina egna minnen och beteendemönster.

– Det är en psykisk försvarsmekanism man kan utveckla om man är med om svåra, långvariga trauman som barn, förklarar hon.

Det är inte längre risken för att känna sig äcklig eller mattornas mönster som styr Yasmine Ejner Linds handlingar. Men fri från tvånget är hon inte. När hon utsätts för stress blir tvångstankarna genast värre. De kan ta sig uttryck i att hon vill ha försäkringar hela tiden.

– Om jag tycker att jag låtit otrevlig mot min sambo kan jag behöva försäkra mig om att han inte tycker det. Jag kan fråga honom hur många gånger som helst men känslan finns ändå kvar. Det bottnar nog i mina trauman, säger hon.

Numera försöker hon ha ett nytt förhållningsätt till tvångstankarna.

– Jag försöker acceptera att jag inte kommer att bli av med dem helt. Tvånget har funnits i mitt liv så länge att jag inte vet vad som är normalt längre.

Sedan sju år får Yasmine aktivitetsersättning, dels på grund av sin psykiska problematik, dels på grund av sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom som innebär att hennes bindväv har förändrad struktur och påverkar hud, leder, ligament och blodkärl. Hon har ständig smärta och behöver rullstol för att kunna förflytta sig utomhus.

Att skriva har varit hennes frizon och samtidigt en terapi. Hon har länge bloggat och även om annat än psykisk ohälsa. När hon skriver är hon relativt fri från sina tvång.

– Jag är säker på att jag vill satsa på något kreativt som att skriva, säger Yasmine Ejner Lind.

Hon är attitydambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll och har föreläst. Hon skulle gärna vilja att hennes erfarenheter och kunskaper från psykiatrin kom till nytta. Hon vill nå ut till politiker och makthavare inom vårdhierarkin.

– Jag har ju så mycket erfarenhet och vill bli tagen på allvar.