• söndag 23 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Kyckling, jordnötssås och wokade grönsaker Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Hon vill slippa klassfiltret

Anneli Jordahls drivkraft är att komma människor nära, men hon är trött på att bli recenserad som en som enbart skriver om klass. Nu bor hon i Sigtuna och har en hund som heter Peps.

Anneli Jordahls lägenhetsväggar är nyrenoverade och vita men de syns inte så mycket. Stora bokhyllor täcker större delen av dem. Böcker är Anneli Jordahls arbetsverktyg, hon skriver litteraturkritik för Aftonbladet och Sydsvenskan, förutom den research hon gör inför sina egna romaner. Hon hade problem med flyttfirman för två år sedan då lasset gick från en by utanför Eskilstuna till Falkvägen i Sigtuna. Trots att hon särskilt påtalat att mängden böcker skulle kräva extra många flyttlådor fick inte flyttfirman med alla.

Lägenheten som hon fått genom stipendium hos författarförbundet, ligger en skogsbacke bortom Sigtuna stads huvudgata.

Hon fick fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris förra året för sin ”ständigt fördjupade undersökning av individers och kollektivs klassidentitet”. Hon tilldelades även tidningen Vi:s prestigefulla litteraturpris 2016. När vi träffas för intervju har hon knappt hunnit hämta sig efter tre dygn på Vi:s litteraturkryssning. Totalt tre båtvändor utan att gå iland, med omkring 2500 litteraturintresserade passagerare. Anneli Jordahl har hållit två föredrag per dag om sin senaste bok Som hundarna i Lafayette park, tätt följt av signeringar.

– Nej, Peps!

Hon ryar åt sin dansksvenska gårdshund, döpt efter Peps Persson, som drar förbi och sticker ner nosen i min vidöppna väska som står på golvet.

Kaffet hon bjuder på är presso och starkt.

Anneli Jordahl åker över hela landet för att prata om sina böcker. Men hon gillar inte att packa. Hon får någon slags resångest, blir nervös och vill vara ute i god tid. En gång fann hon sig själv sitta på T-centralen i Stockholm en och en halv timma innan tåget skulle gå. Inte använder hon väntetiden till att skriva heller. Det har hon inte ro till. Nej, hon har fullt upp med att titta på folk, hur de är klädda, vilka smycken de bär. På sin höjd kastar hon ner en idé.

– Jag kan inte skriva offentligt. Det finns de som kan sitta på kafé och arbeta men jag har fullt upp med att ta in omgivningen.

Hon skriver alla sina böcker för hand i fina skissböcker utan linjer. Då kan hon ligga på sängen eller sitta i en fåtölj. Det blir tydliga scener på ett konkret vis, tycker hon.

Barndomen tillbringade hon på landsbygden. Först i Jämtland, därefter Malung och sedan i Skåne. Hon tänker lätt i skogen, tycker att hon får fatt i sina egna tankar, en frihetskänsla.

– I Stockholm träffar jag hela tiden de som vet bäst. De som vet precis hur man ska skriva en samtidsroman så att den ska gälla just nu. Då blir jag så förvirrad att jag tappar bort mig själv i allt det där. Även om det med dagslitterära mått mätt är en urmodig och töntig roman måste jag ju ändå skriva den.

Urmodig?

– Klass till exempel. Jag har hållit på med många ämnen som varit urmodiga. ”Så här skriver vi inte nu.” har jag fått höra bland dem som skriver litteratur och som anser sig veta vad som gäller för tillfället eller ”Hur kan hon skriva en jag-roman nu?” Men i Sörmland där jag bodde tidigare kommer jag ihåg när jag sa ”Åhh, jag har hamnat på DN:s kritikerlista!” Då sa grannen ”Va?” Ingen läser DN där och kritikerlista, det går inte ens att relatera till det ordet.

Vi sitter i Anneli Jordahls röda soffa i vardagsrummet. Jag fascineras av hennes händer. Ibland håller hon dem ihopflätade runt ena knät så jag ser den stora silverringen skickligt hantverkad med sammanlödda små cirklar. Oftast är händerna i rörelse, med dem understryker och poängterar hon sina resonemang.

Den bok som fått i särklass mest uppmärksamhet är Klass – är du fin nog?. Där berättar hon om sin klassresa från landsbygden och en icke akademikerfamilj till hur det var att plötsligt befinna sig i kulturkretsar i Stockholm där de flesta har akademikerföräldrar. När den kom fanns det folk inom mediabranschen som slutade hälsa på henne. Klassfrågan var laddad då 2003, och är så än i dag, menar Anneli Jordahl. Det är bekvämt att tala om ”dom” på avstånd, de där i förorten, eller ”dom”, de där flyktingarna, men så fort det handlar om ”jag” blir det obehagligt.

– Då börjar det handla om hur "jag" har vuxit upp och hur min släkt såg ut, vilka kontakter och vilken utbildning mina föräldrar hade, vilken skola jag gick i och vilka jobb jag har fått för att mina föräldrar kände den och den. Sånt är lite jobbigt. Var och en vill ju tro att man får sina positioner på grund av sitt eget hårda arbete. Och så är det ju också. Men vägen dit för akademikerbarn är mycket enklare. Föräldrarna kan hjälpa och det är ju mänskligt att hjälpa sina barn.

Men är det så än i dag?

Anneli Jordahl tystnar en stund och ler lite innan hon svarar med ett skratt.

– Det kan jag tala om att det är. Barn som väljer samma yrkesinriktning som sina föräldrar är överrepresenterade på alla utbildningslinjer. På arbetsplatser som till exempel UD går yrket i arv, politikeryrket likaså och kulturjournalisternas barn kliver in och skriver i samma tidning som föräldrarna, det är väl mänskligt. Men det finns ett problem om det rekryteras från samma pöl av människor hela tiden. Att skriva i tidningarna är en maktposition och om yrken går i arv blir journalistiken väldigt enögd, det blir en nyhetsvärdering jag inte känner igen mig i.

Som exempel ger hon att om någon i ett arbetaryrke har omkommit blir det på sin höjd en lokal notis, är det en tjänsteman som förolyckats blir det en riksangelägenhet.

– Ibland är det väldigt tydligt hur människor värderas och det har att göra med att det är en homogen grupp som sitter på redaktionerna med likartade bakgrunder, säger hon.

Anneli Jordahls stipendielägenhet innebär en låg månadskostnad resten av livet om hon så vill. På en central plats i vardagsrummet står ett svartvitt foto. Hennes pappa finns med på bilden. När hon var två år bröts kontakten mellan dem. Hon återsåg honom en gång när hon var 26.

I Sigtuna avslutade hon sin senaste roman. Inför varje bok, hon kallar dem bildningsprojekt, läser hon kopiösa mängder. Hon drar till med siffran 80 när jag frågar hur många böcker det blev inför arbetet med den senaste, sen skrattar hon och säger att hon inte håller räkningen.

Lägenheten ligger i Sigtunahems bostadsområde som är byggt i slutet av 1950-talet. Hon trivs, livet har blivit enkelt. Hon säger att det är ett helt organiskt flöde med busshållplatsen utanför som tar henne direkt till Stockholmspendeln i Märsta, och vidare till särbon i Bagarmossen. Peps och hon tar promenader längs vattnet och hon springer i Hällsboskogen.

– Först tänkte jag, Sigtuna, där bor ju bara direktörer i stora villor vid vattnet, ska jag bo där? Men på ena sidan Falkvägen lever äldre människor som bott i området sedan det byggdes, på andra sidan bor unga barnfamiljer, afrosvenskar och nyanlända, och här finns apotek, vårdcentral, bokhandel och en icaaffär. Där samlas alla: privatskoleeleverna, afrosvenskarna och fruarna som säkert bor i de vackra villorna vid vattnet.

Nu börjar resorna runt till landets bibliotek med den senaste romanen att bli färre. Någon ny är inte på gång, än. Den senaste var ansträngande att skriva och under tiden genomgick hon både en skilsmässa och två flyttar. Efteråt var kroppen slut. Axlar och rygg värkte.

– Jag åt värktabletter och gick till kiropraktor. Det tog lång tid, jag blev lite bränd faktiskt. Men samtidigt. Byggarbetarna som stod här utanför och dränerade vårt bostadshus, jag skulle känna mig väldigt pinsam om de hörde mig gnälla, säger Anneli Jordahl.

 
 

Leva