– Det var jättespeciellt, jag kände skräckblandad förtjusning när jag provred första gången efter stroken. Jag hade ingen kontroll över kroppens vänstra sida och visste inte om jag skulle falla åt sidan och ramla av, säger Martina Carlson.

Den gången för drygt ett år sedan var hon helt beroende av sin rullstol och av att sjukgymnasten höll fast henne i bältet i midjan. Då var hon ännu inlagd på rehabiliteringsavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Det var ett par månader efter stroken, som hon fick 1 juni, och hon längtade efter att rida igen. Men kroppen var halvsidesförlamad.

Artikelbild

| Martina mår bra av ridningen, både fysiskt och psykiskt.

– Ibland måste man kasta sig ut.

Vi träffar Martina Carlson i ridhuset på Lagga ridskola utanför Knivsta. Det har det gått två terminer sedan första provridningen och allt går mycket bättre.

Nu står hon förväntansfull vid en påstigningsramp och väntar på att hästen Ronaldo ska stå stilla vid kanten så hon kan sitta upp. Ronaldo har varit terapihäst i Danmark förut.

– Han är lugn, har bra motor och lyssnar känsligt på vad jag vill. Han är en perfekt matchning för mig, säger hon, som red på en annan och äldre häst förra terminen.

Artikelbild

| Martina har specialkonstruerade tyglar som gör att hon kan använda sin förlamade vänsterhand i ridningen.

Martina, som lärt sig gå med käpp kortare sträckor, får hjälp när hon ska upp. Sadeln är av westerntyp med ett så kallat horn framtill. Hornet kan Martina hålla sig i och det ger henne trygghet. Samtidigt tvingar det henne, som är förlamad i vänster ben och arm, att lyfta benet högre, när hon ska sitta upp på hästen.

– Från början fick jag träningsvärk i det förlamade vänsterbenet. Musklerna hade jobbat fast jag inte märkte det, säger hon.

Artikelbild

| När ridningen fortsätter ute i skogen får Fanny Svenberg leda Ronaldo för säkerhets skull.

Martina tränar också två pass i Akademiska sjukhusets regi på Samariterhemmet. Hemma tränar hon genom promenader med sin sambo eller son. Hennes mål är att kunna gå ute i skogen nästa höst och plocka svamp tillsammans med familjens hund. Det var Martina själv som tyckte att två träningspass i veckan var för lite och föreslog ridning som rehabilitering. Hon fick uppbackning av sjukhuset men får betala passen själv.

– Jag tycker att landstinget bör betala för den här sortens träning. Det är en fantastisk terapiform. Ridningen är en positiv trigger som motiverar mig att använda mina förlamade muskler mer och påminner om att det finns något kvar av mitt gamla liv. I dag kan jag röra mitt förlamade ben och min arm en aning och det är jag övertygad om att det beror på ridningen. Kan jag bli bättre av att rida, kan andra också, säger Martina Carlson.

Artikelbild

I dag är första gången som hennes ledsagare, Fanny Svenberg, inte ska leda henne. Samspelet går bra. Ekipaget går över bommar och rider slalom runt uppställda pinnar. Efter en stund föreslår ridläraren, Mia Öberg, att de ska gå ut i skogen en sväng. Då får Fanny leda.

– Jag är ju chanslös om han tar ett skutt år sidan, säger Martina Carlson.

Artikelbild

| Kontakten med hästen är viktigt för Martina.

Fast Ronaldo sköter sig. Efter ridningen går Martina ut i stallet och ger sin kompanjon ett äpple. Hon klappar honom och njuter synbart av situationen.

– Hästar har en läkande kraft. Att lägga kinden mot en mjuk mule ger totalt välbefinnande. Det gör mig glad i hjärtat, säger hon.

När färdtjänsttaxin kommer, ber hon föraren att vänta en liten stund. Hon är snart klar, ska bara ... prata lite med en annan ridskoleelev och säga hej då till Ronaldo.

När Martina kommit hem skickar hon ett mess med orden: "Nu känner jag mig mjuk i kroppen. Själen har också fått sitt."