Krönika Ibland får jag höra att jag är osvensk. Det sägs som en komplimang, men ger mig blandade känslor. Jag gillar varken att klumpas ihop med andra eller att hamna utanför klumpen. Kan man ens generalisera så om tio miljoner människor? Jag kanske är typisk i min otypiskhet.

I lördagens reportage berättade en lärare hur hennes invandrarelever uppfattar svenskarna. En del saker log jag igenkännande åt. Visst finner jag ro i naturen, tar av mig skorna inomhus, delar på notan och har svårt att säga nej. Men jag hälsar på främlingar och ibland sätter jag mig bredvid någon på bussen eller tåget även om det finns andra lediga platser.

Det händer att jag gör oanmälda besök också. Låter det hemskt? Ja, en gång tog vänskapen faktiskt tvärt slut efter en spontan påhälsning, men en annan kompis blev jätteglad och sa att det är så man vet vilka som är ens riktiga vänner.

Mest är vi nog en spretig blandning av olika personligheter. Men så klart finns det normer och värderingar som många i Sverige delar, till stor del formade av samhället, politiken och lagstiftningen. Dit hör till exempel att inte slå sina barn. Det spännande är att det vi definierar som svenskt hela tiden förändras.

Har artikelserien väckt frågor och funderingar? Mejla gärna leva@unt.se!