– Jag vill att alla kränkningar och grupptryck ska försvinna. Jag blev själv utsatt för grupptryck, säger Maya Runhagen, när hon just kommit hem från skolan.

Hon går i årskurs fyra på Hågadalsskolan.

Det var också på skolan som det hände, det som gjorde Maya arg och hennes mamma chockerad, och som satte igång det hela. En dag i våras, när Maya gick i trean, blev hon utsatt för en otäck händelse på grund av grupptryck.

Artikelbild

| Maya Runhagen vill få stopp för kränkningar och grupptryck i landets skolor.

En grupp killar stod runtomkring henne och ropade att hon skulle dra ner byxorna. När hon sa nej, så slutade de inte. Istället fortsatte de att provocera henne mer och mer med orden: Du törs inte! Samtidigt var det ingen av eleverna bredvid som vågade hjälpa henne. Det blev för jobbigt. Maya gav upp.

Det var som om ingen hörde hennes nej eller ens brydde sig om vad hon sa. När Maya berättar är det omöjligt att inte känna hur otroligt utsatt hon var i det läget. Själv tänker jag på hur det hade varit om mina kolleger på jobbet betett sig så. I så fall hade de blivit polisanmälda för sexuella trakasserier, vilket är straffbart, och med största sannolikhet hade de också förlorat jobben.

– Jag blev jätteledsen och förtvivlad, säger hon, och tillägger:

– Men också arg och himla förbannad.

Och de som trodde att Maya var besegrad, de trodde fel. Hon som följt utvecklingen med #metoo-kampanjen startade sitt eget uppror helt i metoo-andan.

– Jag pratade med en kompis efteråt och hon tyckte att det som hänt mig inte var okej, säger Maya Runhagen.

Senare, men samma dag, gick hon till en lärare och berättade. Först lyssnade inte någon vuxen på henne men efter ett tag gjorde de det.

Tillsammans gick de och pratade med pojkarna som utsatt Maya för trakasserierna. Först nekade de men sedan erkände de och bad henne om ursäkt.

– Det kändes väldigt bra. Man ska alltid ta itu med det som har hänt på en gång.

När Maya kom hem och berättade vad som hade hänt på skolan, blev hennes mamma, Frida Runhagen, chockerad. Det där får inte hända igen, var de ense om. Och för Maya var det viktigt att elever ska våga säga nej om de ser att någon blir utsatt. Tillsammans pratade de igenom allt, inte minst hur de skulle kunna nå ut till barnen.

Maya bor med sin mamma på andra våningen i Malma backe. Utanför fönstret håller det supergråa vädret på att förvandlas till helvitt snöglopp. På bordet är bullar och vaniljrån framdukade, och alla tar vi för oss.

– Mamma brukar föreläsa om psykisk ohälsa och självmord, och jag har varit med henne mycket. Vi kom på att jag också skulle kunna föreläsa om vad jag har varit med om, säger Maya Runhagen.

Och faktiskt är det inte första gången för Maya heller. Tidigare har hon föreläst om sina intressen på en förskola där henne mamma jobbade. De gångerna har hon pratat om lite trevligare saker som fingervirkning, slöjd och massage.

Sagt och gjort, mor och dotter gjorde en powerpoint ihop. Varje steg är noggrant genomtänkt. Maya förklarar upplägget:

– Först säger jag hej, hej och presenterar mig, säger min ålder och vilka mina intressen är. Sen pratar jag om grupptryck och frågar i publiken om de vet vad det betyder. De räcker upp händerna och svarar, säger hon.

Vad är grupptryck?

– Det är när en grupp pushar en person att göra något som den inte vill göra, svarar Maya.

Efter grupptryck ger hon exempel på kränkningar.

– En kränkning kan vara mycket. Till exempel om någon säger att du är ful, men det kan också vara att förlöjliga någon eller att härma personen, eller att inte bry sig om vad en annan säger, inte bli trodd eller inte bli sedd, säger Maya Runhagen.

När vi träffas har hon varit på Djursholms skola och pratat inför mellanstadielever, och på Eriksbergsbiblioteket i Uppsala. Där var det fullsatt och en blandning av barn och vuxna. Mamma, Frida, var jättenervös inför föreläsningar. För Maya var det enklare. Hon kände sig pirrig en bra stund innan men när hon väl klev fram och satte igång släppte alla nervositet.

– Då kändes det som om jag alltid hade stått på scenen och föreläst. Jag bara kör, säger hon, och tillägger att hon inte bryr sig om vad andra tänker och tycker om henne. Och på Djurholmsskolan bildades en lång kö av elever som vill prata med henne efteråt och tacka. Det hade hon inte förväntat sig.

– Wow, tänkte jag, står de här allihopa bara för att träffa mig, säger Maya.

Redan nu har hon fått lite för många förfrågningar, efter att hon synts i Svt:s Lilla Aktuellt och Nyhetsmorgon i TV 4. Mayas mamma anser att det är viktigt att föreläsandet inte går ut över skolarbetet. Ihop med sin mamma har Maya googlat på unga föreläsare och kommit fram till att hon torde vara den yngsta i Sverige.

– Jag tror att barn lyssnar bättre på vad ett barn säger än om jag hade varit vuxen, säger hon.

Hon uppmanar också publiken att ställa frågor och de vill gärna veta hur det kändes när hon blev trakasserad.

– Jag svarar att jag blev chockad, förtvivlad, ledsen och arg.

De som lyssnar på henne är också nyfikna på hur det kommer sig att hon vågar föreläsa. Maya brukar svara att hon inte tänker på att hon står inför en massa människor. Mot slutet av föredraget ber hon publiken att tänka på ett fint ord, något som de kan tänka sig att säga till en annan person för att skapa en trygg och varm stämning. Ord som kommit upp är gullig, cool, grym och snygg. Och allra sist ber Maya publiken blunda och tänka på en person som de känner sig så pass trygga med att de skulle våga berätta om de blev utsatta för kränkningar eller grupptryck.

Varför gör du det här?

– Jag vill att vi tillsammans, alla barn, ska få bort grupptryck och kränkningar från skolan som är vår vardag. Skolmiljön ska kännas trygg.

Med tre korta meningar sammanfattar hon sitt budskap: Våga säga stopp! Våga säga nej! Våga agera!

Vad tycker du om #metoo-uppropet?

– Det är inte okej allt som händer. Uppropet är bra men jag blir så ledsen att det är så många som haft anledning att skrivit under hashtaggen.

När Maya Runhagen blir vuxen vill hon bli lärare, och då ska hon ha värdegrundslektioner en gång i veckan. På fredagar.

– Fredagar är bäst för då hinner man prata om allt som skett under veckan innan helgen. På helgerna vill man må bra och då är det viktigt att man hunnit ta itu med bråk och tjafs innan.