– Allt jag gör har med samba att göra, på något sätt. Så är det bara! säger Claudio Altamirano, som är mer passionerad än de flesta.

Vi träffas hemma hos honom, med hans sambo, Isabelle Folkesson, och deras franska bulldog, Lexus. Intervjun gjordes för flera veckor sedan. Sedan dess har Claudio packat sin väska, övervunnit sin flygrädsla och rest till Rio de Janiero. Det var lördag 13 januari och när han landade möttes han av en brasiliansk vän som han lärt känna genom sina sambaresor. Claudio ska bo hos honom i favelan.

Där känner han sig hemma. Fast det tog ett tag innan han vande sig vid att det fanns så mycket vapen i Brasilien. Han har varit där många gånger och stortrivs. En gång fick han till och med spela trummor med Ronaldinho, Brasiliens megastjärna i fotboll som två år i rad blivit utnämnd till världens bästa fotbollsspelare.

Artikelbild

| Claudio Altamirano lever sin samba även hemma i Uppsala.

– Ronaldinho älskar samba och hängde en stund med oss. Jag tog en bild och hann prata lite samba med honom. Men det var ju rätt många andra som också ville prata, säger Claudio Altamirano, skrattar och tillägger att han blev rätt imponerad över att fotbollsstjärnan var så trevlig, och minns väl att Ronaldinho varit omgiven av två stycken fullt beväpnade vakter.

Att Claudio åkte till Rio tre veckor före karnevalen beror på att han ska hinna repetera. Det kan tyckas som gott om tid men är precis tvärtom. Nu är han rutinerad och kan delvis öva hemma. Han får inspelad musik och streamar den i Sverige och lyssnar i lurarna så ofta han kan.

Han har deltagit i karnevalen fyra gånger tidigare. Och han vill vara med tills han dör; samba en inte en musikstil utan en livsstil. Första gången ska han sent glömma. Då gällde det att bli godkänd av en kapellmästare. De övade groteskt mycket, vissa dagar kunde de spela i åtta timmar i sträck. En trumma väger runt två kilo och så långa repetitioner gav honom rejält ont i ryggen fast Claudio spelade på tills han fick jack i händerna av skavsår och nötning. Inte förrän sista kvällen före karnevalen fick han veta att han kommit med.

– Jag kände värsta smärtan men samtidigt allra största lycka, säger han.

Artikelbild

| Det var en lärare som upptäckte vilken musikalisk talang Claudio Altamirano var.

– Aldrig har jag sett dig så stolt, säger sambon Isabelle Folkesson, som delar sambaintresset och är en av dem som dansar i tåget.

Måste man vara vältränad för att spela slagverk i en sambaorkester?

– Nej. Men det hjälper att vara lite stark i armarna, säger Claudio som är på gymmet när jag ringer för att boka intervjun.

I parets bokhylla står en modell i leksaksstorlek. Den är en modell av hans första trumset från tiden då Claudio spelade i ett rockband. På golvet nedanför ligger en prydlig hög med kläder och en opackad väska.

Claudio Altamirano är uppvuxen i Chile, i huvudstaden Santiago. Därifrån har han få minnen, förutom att han satt på golvet i köket som liten och spelade på kastruller. När han var åtta år flyttade familjen till Sverige och Södertälje, och det var där han skulle upptäcka sin passion. Han hade en kompis som spelade gitarr och en dag tog han en trumma och började spela på skoj.

– Jag har alltid bankat på grejer och haft känslor inför rytmer och det har kommit väldigt enkelt till mig. Då kände jag hur lätt jag hade att följa min kompis rytm, säger Claudio Altamirano, och trummar med fingrarna mot den mjuka soffan som om den vore ett trumskinn.

Han gör det ofta och omedvetet. Trummar eller trampar takten med armar och ben.

– Jag tänker inte på det. Det bara kommer. Jag märker det först när Isa säger åt mig att sluta, säger han, och klappar på hunden Lexus som för omväxlings skull ligger still och äter på ett gosedjur.

Det var i Södertälje som Claudio hade en lärare som insåg vilken talang han var.

– Musiken gjorde att vi blev mer som kompisar. Han fixade så jag fick trumset och att jag kom med i Sveriges första steelpanband. Jag var en sån som hellre satt hemma och spelade än gick ut och träffade människor, säger Claudio Altamirano.

– När jag spelar känner jag mig fri. Då tänker jag bara på musiken och ingenting annat.

Hans medverkan i steelbandet gjorde att han som 15-åring fick frågan om han ville åka till en karneval till danska Ålborg. Men för att få åka med måste han lära sig spela samba först.

– Då visste jag inte ens vad samba var. Men, tänkte jag, va fan en gratis resa till Danmark, säger han.

Och det skulle visa sig bli ett lyckodrag. Claudio Altamirano blev förtrollad av samban.

– Det var magiskt. Så mycket slagverk och det lät så mäktigt...

Sen var han fast. Numera leder han "Maravilha de samba", som bildades år 2004 i Stockholm och nu har sin verksamhet i Uppsala, och spelar i "Samba Sao Miguel" som huserar på V-dala nation. Att vara en internationell sambamusiker har gett honom chans att resa runt halva jorden med sina grupper och få vänner på lika många platser som han besökt. Han spelar slagverk och sång är hans andra instrument.

På karnevalen i Rio spelar han med gruppen – eller som man säger i sambasammanhang, skolan – "Estácio de Sá" som är världens äldsta sambaskola, och kammat hem många priser genom åren.

– Tävlingen är på liv och död. Det är den som jag lever för hela året och längtar till. När man kommer in i arenan sitter där 75 000 åskådare. Då blir man så lycklig och ger allt. För mig kommer tårarna direkt, säger Claudio Altamirano.

Och för alla som inte har Riokarnevalens upplägg i huvudet, kan det vara bra att veta: I år pågår den mellan nionde och fjortonde februari. Varje dag sker olika tävlingar. Upplägget liknar fotbollens seriesystem med allsvenskan och lägre klasser. För att komma upp sig gäller det att vinna serien under.

Och för att vara publik i arenan gäller det att ha ordentligt med pengar. En biljett går loss på ett par tusen kronor.

– De som är fattiga har inte råd att gå på tävlingarna. Samba, som i början introducerades av svarta arbetare, har blivit en sport för de rika, säger Claudio Altamirano.

Samtidigt pågår också karnevalen på Rios gator. Överallt dansas och trummas det till tidiga morgontimmar.

Hur har samban förändrats genom åren?

– Det är en temposkillnad. Man spelar snabbare nu är man gjorde på 1990-talet. Men annars är det inte så mycket förändringar, säger Claudio Altamirano.

Vad skulle hända ifall du inte kunde spela längre?

Claudio sitter tyst.

– Du skulle bli odräglig. Du är aldrig så glad som när du spelar, säger sambon Isabelle.

Då berättar han om den där gången när det hände. Plötsligt kunde han inte spela. Han var jetlaggad efter en lång resa och trots att hjärnan signalerade till övriga kroppen fick han inte händerna att röra sig i takt. Men det var länge, länge sedan.