Fredagen 17 juli 2015

Kl 10.00

Det är en lugn dag på redaktionen. Tyst i kontorslandskapet. På morgonen berättar jag om min reportageidé för nyhetschefen för 24UNT. Det här kan bli bra tv. Tvinga upp en flygrädd i luften. Det kommer bli skitbra.

Artikelbild

| Framsätet. "Många flygrädda vägrar hålla i rodret", enligt Anders Ericsson. UNT:s reporter kände sig lite tryggare när hon, som bisittare, fick hålla i ratten.

- När är det dags? frågar Joel Apelthun på 24UNT.

- Ja, jag har inte bokat än..., säger jag.

Kl 11.00

Någon timme senare ringer jag en av flygklubbarna på Sundbro. Anders Ericsson, engagerad inom motorflygklubben, svarar. Jag berättar om idén.

Artikelbild

| Checklistan. Innan flygfärden kontrollerar Anders Ericsson och Matilda Nilsson att det finns bensin i vingarna.

– Det är klart vi kan hjälpa dig med det. Vi har både flygmaskiner och piloter som är lugna och pedagogiska, men det är inget vi gör på professionell basis och inget som ingår i vår verksamhet, förtydligar han.

Ändå får Motorflygarna Uppsala flygklubb liknande frågor då och då.

Artikelbild

| Planet. En Piper.

– Hur tänkte du dig upplägget? Vill du överbygga din rädsla eller vill du bara prova att flyga, frågar Anders Ericsson.

Känner hur klumpen i magen växer. Någonting i mig skriker. Du är tokig! Skit i hela idén.

Artikelbild

| Fokusera. Försent att hoppa av nu.

Fast Anders låter trygg ändå.Jag skojar till det.

– Tja, jag tänkte mig att jag gör det bara. Att jag ska kunna komma över min rädsla hade jag inte ens tänkt på. Jag tänkte typ rubriken "Jag kan flyga, jag är inte rädd".

Artikelbild

| Luftfärd. I två minuter ungefär flyger vi. Två varv runt flygfältet. Räcker bra för den flygrädde.

– Som Stig Helmer? frågar Anders.

– Ja, lite som Stig Helmer...

Artikelbild

| Paus. Vi gör ett litet hopp i luften och landar igen. Sedan tar vi en paus. Nästa steg är att flyga på riktigt.

Anders talar med lugn röst.

– Klart vi hjälper folk, men det måste ta lite tid. Vi börjar med att gå runt på området, titta på flygmaskinen, sedan sitter vi i den, men startar inte. Den flygrädde måste få bekanta sig med miljön.

Artikelbild

| Flyga. Nu gör vi det.

Ta lite tid? Reportern i mig gillar inte hur det låter. Det här ska ju gå undan. Anders talar vidare om alla steg fram tills den verkliga flygningen. Titta på startbanan, gå tillbaka. Sitta i flygplanet. Vila lite. Prata. Fråga. Starta motorn. Och lugna sig lite.

– Sedan gör man ett kort hopp och sedan en liten flygning runt fältet.

Artikelbild

| Starten. Piloten Anders Ericsson har inga fobier själv. Reporter Matilda Nilsson försöker möta sin flygrädsla.

– Hmmm.. hur lång tid tar det? En halvdag eller så? Går det att lägga ihop allt på samma tillfälle?

Svaret är det väntade:

Artikelbild

| Andas. Se framåt. Det går bra det här.

– Nej, man måste särskilja tillfällena. En timme tre fyra gånger eller något sådant. Det beror på vad den flygrädde behöver och var man befinner sig i sin flygrädsla. Så vi är redo om du vill gå vidare. Det är bara att säga till när.

– Ja, jag återkommer.

Artikelbild

| Lättad. Nu ska kärran tillbaka in i hangaren.

Intrycken är för många. Kan inte riktigt säga ja till möjligheten, inte riktigt än.

Tisdag 21 juli

Artikelbild

| Efter. Väl tillbaka på marken och färdig med flygturen.

Kl 20.30

Jag har skjutit upp detta flera gånger. Alltid haft en vettig orsak, eller har jag det?

Artikelbild

| Mentorn. "Vad var det Roosevelt sa? Det finns ingen värre rädsla än rädslan själv," tjatar Anders Ericsson.

Bilturen ut till Sundbro är nästan en religiös upplevelse. Solen strålar genom vita molnstråk. Axen vajjar i vinden på båda sidor vägen. Försöker hålla fast tankarna vid körningen. Inte tänka på vart jag är på väg.

Vi sitter i ett undervisningsrum och pratar. Anders Ericsson försöker få grepp om vad det är som skrämmer mig med att flyga. Han verkar tycka att just min rädsla är lite ovanlig. Alltså det är inte det att jag inte fattar hur det går till när planet flyger. Det begriper jag ju, även om det är obegripligt. Det är inte höjdrädsla, även om höga höjder är obehagliga. Det handlar mer om avsaknaden av kontroll – och det där med att vara instängd i något litet. Att inte kunna ta mig ut, något klaustrofobiskt.

Anders försöker ta hål på alla rädslor. Förklarar vad det är som får planet att flyga, lyfta, starta, och så vidare. Ibland lyssnar jag. Ibland blir det bara prat.

Vi snuddar vid ett allvarligt ämne efter en stund. Om det nu är så säkert att flyga – att det inte ska kunna gå illa, så länge en följer alla föreskrifter, regler och kontroller – hur kom det sig då att en kvinna, här från Sundbro flygfält, faktiskt omkom i segelflygplansolycka för ett par år sedan. Anders väger sina ord:

– Det var en riktigt tragisk händelse och vi vet inte med säkerhet vad det berodde på.

Det finns möjliga olycksorsaker, men inget är hundra procent säkerställt.

Det är väl det här jag är allra mest rädd för. Att planet kraschar och jag inte kan göra ett jota åt saken.

Lite senare närmar vi oss ett flygplan. Anders pekar ut fram och bak. Hur vingarna fungerar, klaffarna som hjälper planet att lyfta och var rodret sitter.

Det snurrar i huvudet. Jag vet att snart ska vi gå in i den lilla farkosten. Trots Anders försäkringar ser den inte trygg ut. Är ju bara ett plåtskal.

På något sätt har jag tagit mig in i planet. Det är så litet och alla instrumenten är oändligt många. Jag har lämnat en liten glipa på min dörr. Vägrar stänga helt. Kan fly när jag vill.

Anders går igenom vad alla instrument gör. Jag registrerar informationen i början, men snart blir det bara babbel. Ändå vill jag inte att han missar någon klocka. Alla ska omnämnas, alla ska vara bra för något.

Tänker intensivt, varför gör jag detta? Det här var en korkad idé. Jag tänker inte flyga, jag är rädd. Jag avslutar det här projektet nu, det blir ingen artikel, inget mer med det.

Jag vill verka som en intresserad elev och frågar om bensinen som finns i vingarna ovanför oss.

– Tänk om den tar eld?

På just det har Anders inget svar. Farhågorna blir lite väl hypotetiska, antyder han. Jag föreställer mig eldinfernot, hur vi är inkapslade i den lilla flygkroppen och inte kan ta oss ut.

Bilkörningen hem är jag lättad. Nu släpper jag det här. Det räcker.

Måndag 27 juli

Kl 19.30

Jag hade hoppats komma undan. Men vi hade bokat en tid – och jag håller mitt ord.

I dag ska vi prova att åka i flygplanet. Jag kommer behöva stänga dörren om mig. Känner middagen i strupen som en suruppstötning. Varför utsätter jag mig för det här?

Vi tar det rosa planet denna gång. Vingarna, med bensinen, är under flygkroppen. Man klättrar över vingen för att gå in i planet. Det känns bättre.

Anders stänger dörren om mig. Drar åt två handtag. Det är nog det värsta. Nu är vi instängda här.

Vi ska köra ett varv runt på marken. Inget mer än så.

– Jag lovar att vi ska inte flyga i dag, säger Anders Ericsson.

– Nej, vi ska inte flyga i dag.

Noggrant och vant går Anders i genom checklistan inför flygningen. Han skojar lite om snapsen, ungefär choken, på flygplanet. Är ju lite fyndigt namn. Jo, tack, om en kan tänka på roligheter. Nu sitter vi här.

Kl 19.45

Det luktar bensin i planet. Det låter rejält om motorn. Vi har hörselkåpor och pratar med varandra via radio. Anders sätter planet i rullning och vi åker ut på flygbanan. Hela tiden berättar Anders Ericsson vad vi gör, vad som låter, och vad som händer. Vi ska inte flyga i dag, det är det viktiga.

Så drar han i gång startmotorn. Vi kör ohyggligt fort framåt. Det suger som en alltför brant berg-och-dal-bana i magen. Jag skriker och skrattar om vartannat. Känner mig euforisk. Trots att jag blundar, är det, om sanningen ska fram, vansinnigt roligt att rusa fram så fort. Jag glömmer den lilla flygplanskroppen. Blir ett med omgivningen.

Anders Ericsson drar ned på gasen. Vi rullar förbi kossorna intill flygfältet. Framför oss lyfter ett gäng fåglar. De kan flyga.

Onsdag 29 juli

Kl 13.45

Den här dagen är vi ett stort gäng. Kanske ett för stort gäng. Det är jag, fotografen Sven-Olof Ahlgren, Elias Vänerlöv från tv-kanalen 24UNT och vår sommarjobbare Frida Eriksson. Alla har vi klämt in oss i fotografens bil.

Det är nu min idé känns galnare än någonsin. Varför har jag engagerat alla dessa människor i detta? De har väl bättre saker att göra.

Kl 14.20

– I dag ska vi bara göra det lilla hoppet, säger jag till 24UNT:s reporter.

Det är den tanken jag håller fast vid. Vi ska bara göra det lilla hoppet. Inte flyga på riktigt. Det blir nästa gång.

Men så händer något med logistiken som förändrar allt. Varken fotografen eller tv-reportern kan åka med på lilla hoppet. Ska alla med i den lilla flygkroppen måste vi lyfta på riktigt. Annars räcker inte banan till. Tillsammans är vi för tunga för att hinna starta och landa innan flygfältet är slut.

Någonstans hade jag kanske hoppats att detta skulle ske. Att tv:s närvaro skulle göra mig tvungen att faktiskt våga flyga på riktigt.

Kl 14.30

Det är bara jag och Anders Ericsson i planet. Vi ska göra lilla hoppet först. Sedan ska vi (kanske) göra en ny runda, när kamerorna är med och vi faktiskt flyger på riktigt.

Vi kör ut på banan. Det känns rätt tryggt. Vi ska inte flyga på riktigt. Lilla hoppet är som en lätt luftfärd, 2 sekunder max.

Kl 14.45

Nu sitter vi alla i planet och kamerorna med. Det här kommer bli den bäst dokumenterade flygfärden någonsin. Känner någonstans att jag borde leverera, lite rädsla, lite skrik. Men jag är relativt lugn. Nu gör vi det här.

Jag kan flyga, jag är bara lite rädd.