I tolv år har hon kämpat mot fysisk och psykisk trötthet, samtidigt försökt klara av vardagen som musiker och mamma. Under dessa år har hon skickats runt inom vården, testat olika behandlingar och försökt hitta en läkare som kan hjälpa henne.

– Det är svårt att beskriva hur otroligt frustrerande det är. Att veta vad man är kapabel till, men bromsas av sin egen kropp på grund av att man inte får rätt eller tillräckligt med medicin, säger Emma Tranströmer.

Liksom drygt 400 000 andra människor i Sverige medicinerar hon för nedsatt sköldkörtelfunktion. De flesta får tillbaka sin hälsa med konventionell medicinering, ett tillskott av syntetiskt sköldkörtelhormon. Men det finns också en patientgrupp som upplever att den vanliga medicinen inte hjälper. Emma Tranströmer är en av dem.

För Emma startade problemen i början av 90-talet, då hon studerade musik vid en folkhögskola. Hon drabbades av en oförklarlig trötthet.

– Jag var nyförälskad och kände stor glädje i musiken. Ändå blev jag allt tröttare och började gå upp i vikt.

Först trodde hon att det hade med hennes diabetes att göra. Men när hon träffade en läkare och tog blodprover konstaterades det att hon led av nedsatt sköldkörtelfunktion. Det innebär att sköldkörteln inte producerar tillräcklig mängd av de hormoner som styr aktiviteten i kroppens celler. Med andra ord påverkas hela kroppen, allt från ämnesomsättning till immunförsvar.

Hon fick då syntetiskt sköldkörtelhormon utskrivet. Hälsan förbättrades och hon inledde så småningom en karriär som sångerska och musiker.

– Det gick skapligt. Jag var trött, men såg till att klara av mitt arbete på ren viljestyrka. Det fungerade tills jag födde barn. Något år efter förlossningen blev det riktigt illa. Jag blev så trött att jag inte kunde komma ihåg vem jag hade pratat med eller vad vi hade pratat om.

Symptomen blev fler och allvarligare. Emma Tranströmer tappade ögonbrynen, fick stora svullnader (myxödem), kronisk värk och halsbesvär. Det räckte att hon satte sig ner så somnade hon.

Det blev många långa år i ovisshet. De läkare som hon träffade gav henne olika råd och medicinering.

– Aldrig kände jag att någon ville ta ansvar för att reda ut vad det egentligen var för fel. Jag har skickats runt till olika instanser, till exempel stresshantering. Men det gjorde inte min hälsa bättre.

När hon berättar vidare om de behandlingar som hon har prövat blir det snabbt komplicerat. Det är hon medveten om, men påpekar att det är en del av problematiken kring hennes sjukdom.

– Där en väldigt komplex sjukdomsbild och komplicerade medicinjusteringar. Det gör det svårt att föra ett offentligt samtal som får uppmärksamhet. Samtidigt finns det oerhört många som är drabbade och upplever att de inte tas på allvar inom sjukvården.

Emma Tranströmer menar att många läkare är nöjda om bara blodproven visat rätt värden.

Själv träffade hon till slut en läkare som tittade närmare på hennes symptom och ville testa en annan behandling. Han föreslog att de skulle sätta in hormonet trijodtyronin (T3), en mer aktiv form av sköldkörtelhormonet tyroxin (T4).

Hos en frisk person omvandlas T4 till T3 i cellerna, men om den processen inte fungerar som den ska kan patienten behöva tillskott av båda hormonen.

Samtidigt varnar experter för att vissa patienter kan bli mycket dåliga av T3.

I Emma Tranströmers fall blev hälsan bättre, men hon mådde ändå inte riktigt bra.

Medan hon letade efter sätt att må bättre rann livet iväg.

– Åren gick och jag stred mot tröttheten. Jag tvingades tacka nej till flera stora jobb, men det jag sörjer mest är att jag inte kunnat ge mitt barn allt det som man har rätt att kräva av sin förälder. Jag har gett massor av kärlek, men äventyrsbiten har fått stryka på foten.

Ibland kunde en så enkel sak som att åka till landet få vänta flera dagar.

– Bara att packa bilen har periodvis varit en övermäktig uppgift, säger Emma Tranströmer och fäller ner blicken.

Och så kunde hennes liv ha fortsatt om hon inte skaffat en ny husläkare för två år sedan.

– Det var första gången jag upplevde att en läkare engagerade sig till hundra procent och verkligen ville hitta en lösning.

Hon fick återigen T3 och mådde lite bättre, men kände sig fortfarande inte frisk. Då beslutade läkaren att de skulle testa naturligt sköldkörtelhormon (NDT), en medicin framställt av torkad svinsköldkörtel.

NDT är inte godkänt av Läkemedelsverket, men man kan ansöka om licens för att få importera medicinen från USA eller Kanada. Först på tredje försöket fick Emma sin ansökan godkänd.

- De första månaderna med NDT mådde jag otroligt dåligt. Men min husläkare sade att det tar tid att ställa in rätt dos och sedan några månader har jag mått fantastiskt mycket bättre. Det är så obeskrivligt skönt att känna sig som sig själv igen, efter alla dessa år, säger Emma Tranströmer och ler.

Men NDT är en kontroversiell medicin. Bland de patienter som inte blir bra av syntetisk sköldkörtelmedicin ser många den naturligt framställda varianten som det sista hoppet för en bättre hälsa. Ledande läkare inom området är mer skeptiska till medicinen och få väljer att skriva ut den.

Emma Tranströmer är kritisk till att det är svårt att få NDT i dag och påpekar att det var standardmedicinen innan det kom syntetiska alternativ. Men hon betonar att det också är viktigt att vara ödmjuk som patient.

– Man får aldrig glömma att vanlig medicinering fungerar i de flesta fall och att det är viktigt att utreda vad man egentligen har för sjukdom. Men tänk vad mycket lidande man kunde spara om fler fick testa T3 eller NDT.

I dag känner sig Emma Tranströmer friskare än vad hon gjort på många år. Hennes svullnader har gått ner och hon känner sig pigg, både i tanken och i kroppen. Till våren räknar hon med att vara helt återställd.

– Då har jag en stor konsert inbokad i Bulgarien. Och så har jag lovat mitt barn att vi ska åka till Paris. Det är med stor sorg jag blickar tillbaka på alla förlorade år, men äntligen har jag klivit ut ur dimman.