Det grå tvåvåningshuset på den pittoreska innergården verkar nästan flyta samman med de andra kåkarna som trängs i Uppsalas Pelle Svanslös-kvarter. Det är Zaphira som öppnar den gröna porten till innergården där kollektivet ligger. Här bor Zaphira Samuelsson, Elin Örneholm, Johanna Andersson, Nicole André och Samantha Nhi Huynh. Fem tjejer från olika delar av Sverige som nu delar på allt ifrån badrum till livsöden.

– Vi ville inte klämma in oss i ett litet boende och ställa frågan “hur billigt kan vi leva?”, tanken redan från början var att det skulle vara mer än ett boende, det skulle vara ett levande hem, säger hon och öppnar den blå dörren till huset. Väl inne doftar det sött och värmen är påtaglig.

Hyresgästföreningen kom 2017 med rapporten “Unga vuxnas boende i Sverige 2017”. Den visar att lite drygt 57 procent av Sveriges unga vuxna bor i egen bostad. Det är den lägsta uppmätta andelen någonsin. En viktig orsak är att unga vuxna med egen hyresrätt har minskat. Samtidigt har andelen som bor kvar hemma eller bor med osäkra hyreskontrakt ökat. Knappt en fjärdedel av dem som har flyttat hemifrån, nästan 200 000 personer, bor inte i egen bostad. Det är lika många som det bor i Uppsala.

Artikelbild

| Socialt. Tjejerna sitter ofta vid köksbordet för att fixa med något, umgås och prata om livet.

Tjejerna vittnar alla fem om oron att hitta ett boende, vare sig det är obehagliga svar från hyresvärdar, sunkiga studentkorridorer eller pressen att köpa egen lägenhet.

– Alla sa till mig att köpa bostad är en investering. Men jag ville inte köpa en bostad. Jag blir bara nervös och trött av tanken. Jag vet inte vad jag gör om ett halvår, så när Elin sökte folk som ville bo på lång sikt var det ett stort plus. Men jag hade inte bott här om jag inte aktivt valt att bo i kollektiv, berättar Johanna.

Elin startade kollektivet i november och tjejerna har bara känt varandra i några veckor.

– Varje sommar jobbar jag på kollo, säger Elin och sänker musiken som står på i bakgrunden.

Artikelbild

| Kollektivbor. Elin Örneholm, Zaphria Samuelsson, Samantha Nhi Huynh och Johanna Andersson, fyra av fem tjejer som delar hus i Uppsala.

– Jag ville starta ett kollektivet, som skulle vara precis som kollo, där alla är välkomna och man har roligt varje dag.

Huset är pyntat med färgglada ljusslingor som dansar i taklisterna. En ballong formad som ett hjärta med en enhörning inuti svävar i ett hörn. En ansiktsmask av Gudrun Schymans ansikte hänger på en hylla där de olika kaffekoppar som tjejerna tagit med sig från sina tidigare boenden står.

Artikelbild

| Elin Örneholm, 26 år, startade kollektivet i november.

– Det svåraste är väl anpassningen, men det fungerar ju bra med tanke på att vi har regler, som till exempel att det ska vara tyst 22:00-10:00. Om det är något annat så hör vi alltid av oss till varandra innan, säger Nicole.

Kollektivhus är ingenting nytt och i dag finns det 55 sådana i landet, med sammanlagt 2500 lägenheter, enligt webbsidan Kollektivhus NU och redaktören Kerstin Kärnekull. I webbsidans uppräkning av kollektivhus betecknas de som vanliga bostadshus med normala lägenheter. Där finns gemensamma lokaler där de boende kan laga mat och äta tillsammans, odla sin hobby och umgås. I Uppsala kvalar kollektivhuset Blenda in på den beskrivningen.

Artikelbild

| Bakar. Zaphira Samuelsson, Johanna Andersson och Samantha Nhi Huynh bakar veganska lussekatter som de ska ge till grannarna runt huset.

– Vad jag vet finns det inte någon bra sammanställning av hur många som bor i kollektiv då ett kollektiv är lite svårdefinierat, dock är jag övertygad om att antalet ökar, eftersom det är så svår bostadsbrist i delar av landet, säger Kerstin Kärnekull.

Drygt 250 av 290 kommuner uppger att de har brist på bostäder för nyanlända och nästan lika många uppger att de har brist på lägenheter för unga, visar en rapport från Boverket som kom 2017. För båda grupperna är problemet en generell brist på lediga bostäder. Rapporten visar även att den ekonomiska delen är en bidragande faktor när det kommer till den tuffa bostadsmarknaden för unga vuxna. I samma rapport tillfrågades 2 035 studenter av Studentbostadsföretagen, White arkitekter och Stockholms Studentbostäder om hur de vill bo. Svaren visar att mer än var tredje student vill bo kollektivt och många föredrar en större bostad som de delar med andra än den klassiska studentkorridoren.

Artikelbild

| Hemma. Det grå huset är tjejernas nya hem. Huset hyrs ut till kollektivet av fastighetsägaren.

– Jag tycker att det är asvärt att ha människor omkring sig. Varför ska man bo själv? Det är ju bara dumt att alla ska ha egna uppsättningar av TV-apparater och alla möjliga prylar och maskiner för att sedan göra allt vad man kan för att komma till sociala sammanhang för att man känner sig ensam, säger Elin.

Men ensamhet är ingenting någon av dem känner av. Huset har blivit deras fristad, en plats att känna sig trygg på och där de kan vara sig själva.

Artikelbild

| Kökskonst. Gudrun Schymans ansikte i papp hänger på hyllorna med kaffekoppar.

– Jag flyttade till kollektiv för att jag tänkte att det skulle vara bra för mig, säger Zaphira som lyfter kaffekannan och häller i den mörka rykande drycken i koppen formad som en uggla.

Hon kramar den lite hårdare.

Artikelbild

| Regler. Nicole André gillar kollektivboendet. "Det svåraste är väl anpassningen, men det fungerar ju bra med tanke på att vi har regler", säger hon.

– Jag har tampats mycket med ångest och ensamhet, eller egentligen inte ensamhet utan vad som känts och upplevts som ensamhet och då är det lätt att ligga under täcket och gömma sig. Det kan du inte riktigt göra i kollektiv, då har du fyra människor som står utanför och knackar på dörren och frågar vad man gör, fortsätter hon och skrattar.

Johanna skrattar också och ropar sedan på Nicole. En tjej i rosa huvtröja med trotsig uppsyn och håret uppsatt i en hög hästsvans kommer in i rummet. De två är vänner sedan innan och träffades ute på krogen en kväll. Nu bor de bara en våning ifrån varandra.

Artikelbild

| Kompisskap. Nicole André och Zaphira Samuelsson pratar ofta om livet och det genererar ett och annat asgarv.

– Jag har aldrig någonsin känt hemlängtan tidigare, jag har aldrig känt att det ska bli skönt att få komma hem. Jag har alltid haft höga krav på att jag ska vara duktig, smart och så. Men när jag kommer hem hit skiter jag i vilket, här kan jag slappna av och bara vara mig själv, säger Nicole.

Förutom tjejerna bor även Ellie och Katten i huset. De är Zaphiras katter och svansar kring hennes ben när hon går mot köket. Kom-ihåg-lapparna för deras mat byts ut från “Vi har ätit lunch” till “Vi har ätit middag”, en anordning Zaphira gjort i ordning för att tjejerna ska veta om katterna fått mat eller inte. Samantha, den femte tjejen i kollektivet, kommer in och sätter sig med tjejerna. Hon har varit och undervisat sexualkunskap för RFSU i skolorna kring Uppsala och berättar att hon bott i två kollektiv tidigare.

– Mitt förra kollektiv var jättebra, då bodde jag också med tjejer. Sedan bodde jag i studentkorridor vilket var rätt stökigt, jag gillar när det är rent och snyggt runt omkring mig, säger Samantha.

– Gud, det känns som att du varit otrogen när du säger att du bott med andra tjejer, utbrister Nicole.

Alla tjejer skrattar och håller med, gör ledsna miner och slår nävarna i bordet och helt plötsligt ligger alla i en stor hög på varandra i soffan. Det är mörkt utomhus fast klockan bara är tre. Vintern har tagit sitt dödsgrepp om träden runt om i Uppsala, men huset på St Johannesgatan är mer levande än någonsin.