Tänk dig att du har ett toppjobb med hög faktor av meningsfullhet, du har hög lön, stor villa och är nygift. Ja, allt det där som vi i väst normalt strävar efter. Just så var det för amerikanen William Powers. Han arbetade med bistånd- och miljöfrågor, reste runt i världen men var på väg att bli arbetsnarkoman.

Det höll inte. Han blev deprimerad, trots att han utåt sett verkade både framgångsrik och lycklig.

– Då kom jag i kontakt med en väninna till min mamma. Hon berättade om sitt liv och pratade i timmar, berättar William Powers, när han föreläser för Uppsalastudenter i biblioteket på miljöinstitutionen Cemus, Uppsala universitet.

Artikelbild

Här är kartan med den lilla stugan på fyra gånger fyra kvadratmeter. Stugan är omgiven av odlingsarealer och en tank för regnvatten.

Kvinnan levde i liten stuga i North Carolina och odlade sin egen mat, hon hade en vattentank med regnvatten på gården och skulle nu resa bort; William Powers fick erbjudande om att provbo.

För att vi i biblioteket ska förstå hur liten stugan var ber han fyra ur publiken att resa sig upp. De står cirka fyra meter ifrån varandra och bildar en rätt tajt fyrkant som motsvarar det lilla hemmet.

– Stugan som jag flyttade in i var 12 gånger 12 feet. Jag tog ledigt från jobbet, bodde där i 40 dagar och levde i stearinljusets sken i tystnad utan vare sig elektricitet eller mobiltelefon. Från början hade jag en bil men den gjorde jag mig av med och cyklade istället. Jag hann med mycket kreativa tankar. Tiden i stugan blev en katalysator, säger William Powers, som förde dagboksanteckningar och skrev boken "Twelve by twelve" efteråt.

Han är övertygad om naturens positiva kraft och säger till oss i biblioteket att blunda och tänka oss in i vårt favoritscenario.

Artikelbild

Så här såg den lilla stugan ut exteriört. Den blev en katalysator till ett nytt liv för William Powers.

Och vi blundar hårt. Det blir tyst, alla är någon annanstans i tanken. När han frågar var vi är, blir svaren: Vid oceanen, i skogsdungen eller jag åker skidor på fjället.

– När människor uppger vad som är viktigt i deras liv handlar det ofta om naturen. Förutom i Latinamerika, där tänker man sig ofta in i familjesituationer.

Efter den omtumlande upplevelsen i stugan åkte William Powers tillbaka till sin hemstad New York, men väl där kände han sig missanpassad. Han var nygift och paret bestämde sig för att göra ett experiment. De flyttade ut ur sin stora villa i Queens och hyrde en mikrolägenhet på Manhattan. De hade bestämt sig för att leva långsamt i världens snabbaste stad. De gjorde det som brukar kallas downshifting, vilket i Powers tolkning innebar att leva enkelt, utan stress, i balans med moder jord, genom att minska sitt kommersiella beroende och värdera allt levande. Inte minst sitt eget välmående.

– Vi gav bort och sålde cirka 80 procent av allt vi ägde och flyttade in på en yta av 31 kvadratmeter. Det krävdes en yogaposition för att man skulle få plats i badkaret. Vi fick tänka som om vi levde på en båt – allt hade sin plats. Från början krockade vi mycket med varandra men sen lärde vi oss, säger William Powers.

Lägenheten var trång och de började vara utomhus mer än någonsin. De utnyttjade New Yorks parker och grönområden, slängde av sig sandalerna, la sig ner på marken och chillade oftare. De började lyfta blicken högt istället för att hålla den i snabbmats- eller butikshöjd. De upptäckte nötbruna ekars grenverk, gröna löv, vita fjärilar, en turkos himmel och moln som bytte form. De tog del av vad andra långsamhetspionjärer gjorde: biodling, byteshandel, långsamt föräldraskap, grönsaksodlingar på taket och att betala med tid istället för pengar.

– Vi ville inte sitta fast i tekniken och använde mobilens finesser för att göra oss oanträffbara på helgerna. På autosvaret programmerade vi in semester. Kvalitén på vår relation ökade, vi blev fokuserade på varandra och den verkliga världen omkring oss.

En annan sak de testade var tysta måltider, till och med på Manhattans finaste restauranger kunde de äta i total tystnad för att kunna njuta på ett nytt sätt av rätternas smak och lukt.

– Många saker gjorde vi bara tvärtom, säger William Powers.

Som nygifta reste de inte på bröllopsresa. De ville undvika stressen att kasta sig iväg efter festen. Istället for de iväg på varsin resa, det passade deras möjlighet till ledighet bättre. Och de minskade sin arbetstid från cirka 50 timmar (amerikaner arbetar i genomsnitt mer än européer) i veckan till 20.

Men hur ska folk i gemen ha råd att gå ner i arbetstid?

– Ett tips är att avsätta en summa pengar vid varje lön till sig själv. Pengarna växer och går att investera i etiska fonder för att möjliggöra deltidsjobb senare i livet, säger han som skrivit boken "New slow city" om tiden på Manhattan.

Efter en tid med downshifting i New York, flyttade familjen till liten by i Bolivia. Där utvecklade de sitt nya enklare liv.

– Vi bor numera i en liten by med 5 000 invånare där alla känner alla. Vi har mark för odling och kan se våra barn klättra i träden. Vi älskar människorna där och vill inte flytta därifrån.

Längtar du aldrig till New York?

– Ibland kan jag sakna möjligheten att vara anonym.

Är det möjligt att bo i en stad som New York och downshifta?

– Ja, de flesta skulle kunna minska sina koldioxidavtryck, till exempel genom att shoppa mindre och välja sin mat med omsorg.

Hur mycket gör du det för din skull och hur mycket är det för jordens?

– Det går inte att skilja åt. Det vi gör har effekt och vi som lever på jorden är jorden, svarar William Powers.

Han anser att den globala miljökrisen inte enbart orsakas av konsumtion och utnyttjandet av fossila bränslen. Att människor mår dåligt förvärrar situationen.

Innan det blir frågestund visar han resultatet på lyckoskalan (HPI, Happy planet index) som mäter hållbart välmående. Länderna i topp är:

1 Costa Rica

2 Mexico

3 Colombia

4 Vanautu

5 Vietnam

Sverige ligger på 61:a plats och USA är nummer 108. De faktorer som vägs in är genomsnittligt koldioxidavtryck per person, löneskillnader, livslängd och invånarnas välmående – skattat på en skala mellan 1 och 10.

Det senare testar han på oss, alla ombeds att placera in sig själv på skalan.

– Sju, säger en ur publiken, medan William själv svarar nio; vilket är en uppgång, innan han bytte livsstil låg han också på en sjua.

Vad har varit svårast i din downshifting?

– Att släppa ambitionen att jobba hårt.

Fotnot: Downshifting är ett sätt att anpassa sitt liv mer eller mindre efter sina egna önskemål. Det är att byta till en livsstil som baserar sig på en viss enkelhet men den behöver absolut inte vara torftig eller innebära att leva på vatten och bröd. Prioriteringar av vad som är värdefullt i livet är viktiga, liksom aktiva val.