– Jag har så dålig självkänsla. Jag är rädd att hon tar barnen ifrån mig och att jag inte klarar mig ekonomiskt om vi skiljer oss. Men jag är på väg. Jag tänker varje dag på hur jag ska ta mig ur det här. Men så skjuter jag upp, av oro för vad hon ska ta sig till om jag gör det.
Efter att Leva skrev om psykisk misshandel hörde Lars av sig för att kände igen sig i Lena, som blev terroriserad av sin man under hela äktenskapet.
– Det som slog mig var att jag har liknande upplevelser och att det är så svårt att bevisa för någon annan, för ord står mot ord.
Han tycker att det pratas alldeles för lite om kvinnor som dominerar och kränker sin partner.
– Att män blir psykiskt misshandlade är vanligare än vad folk tror. Men få vågar prata om det, man är rädd att bli betraktad som en toffel.
Han är med i en samtalsgrupp som Mansjouren i Uppsala arrangerar och det är först nu som han vågar sätta ord på sina känslor.

I Mansjourens samtalsgrupp har han fått upp ögonen för hur normaliseringsprocessen möjliggör att det psykiska våldet fortsätter. Att verbalt trycka ner sin partner blir till slut ett normalt inslag i förhållandet och gränserna för vad som är fel flyttas fram. Med tiden blir det onormala normalt.
– Det kommer smygande. Man märker det inte när man är mitt uppe i det. När det en gång hänt, anpassar man sig till det.
När Lars var liten var han blyg, inte förrän i sena tonåren vågade han öppet prata med människor i sin omgivning. Han beskriver sig själv som konflikträdd och en person som sätter andra människor i första rummet.
– Jag är en person som gillar läget, jag försöker anpassa mig så att det inte ska bli trassel. Jag lovar och säger saker för att det ska bli lugnt, för barnens skull. Men vad jag egentligen gör är att lägga locket på.
Innerst inne vet han med sig att han betraktas som en snäll och empatisk person av omgivningen men att detta också kan ligga honom i fatet. Han upplever det som att hans fru Johanna alltid vet bäst. Hon blir vansinnig om Lars säger emot henne. Men när han inte gör det tycker hon att han är en ynkrygg.
– Förmodligen är jag ett idealiskt mål för en person med ett stort kontrollbehov.
Johanna gör och säger elaka saker för att vara taskig. Men hon vill också ha kontroll och innerst inne mår hon dåligt. Fast jag mår psykiskt dåligt av det här kan jag ändå känna empati. Jag tycker synd om henne.
Lars har börjat få fysiska symtom på sin inre stress. Han har fått halsbränna och har blivit mer lättirriterad. Han har fått höra av sina vänner att han har blivit personlighetsförändrad och att det är hans fru som knäckt honom.

I början av förhållandet tyckte Lars att Johanna hade ett hett temperament. Men det var bara uppfriskande, tyckte han.
– Och jag protesterade aldrig, det vart aldrig något bråk, för jag sa ja till allt.
Så småningom blev Johanna sur när Lars skulle träffa vänner eller göra något på egen hand. Lars anpassade sig och var hellre hemma än att göra Johanna ledsen.
Med tiden började hon kritisera Lars familj och han ställdes inför ett ultimatum: antingen henne eller dem. Han valde henne och fick smyga med att träffa sina föräldrar.
Så småningom började hon anklaga honom för saker han inte gjort, som att han varit otrogen fast det inte fanns någon grund för det.
– Hon kollade mina sms, beslagtog min mobil, snodde mina nycklar och bestämde över min tid vid datorn.
Hennes ombytliga humör gjorde att hon kunde vara förbannad på Lars en dag, nästa dag var allt frid och fröjd.
– Jag tänkte att om jag gick med på vissa saker så skulle det bli bättre. Jag hoppades. Och när hon började prata om allt roligt vi skulle göra och hur mycket hon älskade mig blev jag hoppfull.
Lars har många minnen från, som han säger ”absurda situationer”. Det kan börja med att Johanna tittar på en tevedokumentär om otrohet. Lars står och diskar i köket. Efter en stund ropar hon in honom i sovrummet för att, som hon uttrycker det, ”du bör se detta, du som är sån”. Sen börjar anklagelser om att Lars varit otrogen, att hon från teveprogrammet fått tips på att se varningstecken och att de stämmer med Lars beteende.
– Sen är bråket igång, hon kan hålla på i flera timmar och älta och komma med grova förolämpningar. Det slutar med att jag får ligga i soffan och sova, eller sitta på altan och frysa. Jag har även suttit åtskilliga gånger i en bil och frusit som sjutton för att hon slängt ut mig.
Lars lever med hennes översittarfasoner och känner sig förödmjukad i förhållandet.
– Hon föraktar svaghet, den dumsnälla sidan av mig gör att hon vill trampa på mig. När jag börjar klättra uppåt och få lite mer självförtroende, försöker hon dra ner mig i skiten igen.

Ekonomin har han inte med att göra. Johanna tar hand om hans lön för att det är hon som betalar räkningarna. Han får inte veta vart pengarna går och har inte heller några fick pengar att röra sig med.
Johanna har även tagit till fysiskt våld. Hon har knuffat Lars och rivit honom. Då har han bara gått ut ur dörren, för att det inte ska bli värre och för att skydda barnen.
– Jag vet att det finns fler än jag som hamnar i relationer med verbal misshandel och som även får utstå fysiskt våld. Det är män som har i sig att man inte slår en kvinna, säger Lars.
Lars är sitt motsatta jag på jobbet. Där är han framåt, säker och respekterad av sina arbetskamrater. Ingen skulle tro honom om han berättade hur han har det hemma. Då skulle de bara tycka att han som karl måste sätta ner foten och säga ifrån.
Han menar att det är mer accepterat för kvinnor att visa svaghet och att mansrollen i dag inte förändrats så mycket som vissa påstår. Hans uppfattning är att det oftast är kvinnorna som bestämmer i ett förhållande, i alla fall i hemmet.
Lars tycker också att det borde finnas en lag om mansfridskränkning, på samma sätt som det finns en lag om kvinnofridskränkning. I mansjourens samtalsgrupp har han märkt att det finns många män som känner sig ensamma med sina upplevelser. De blir inte tagna på allvar av omgivningen eftersom kvinnors våld mot män inte väcker något större intresse hos allmänheten, politiker, socialarbetare och forskare.
Lars har lätt för att analysera sin situation, han tycker att han kommit en bit på väg i sitt uppbrott från Johanna. Han upplever inte sig själv som en nedbruten person.
– För då ligger man ju i sängen och orkar inte gå upp. Det som hänt är att jag lagt mitt liv på hyllan och tar en dag i taget för att klara vardagen.