Inre frid, fånga dagen, balans i livet, uthållighet och acceptans. Smaka på orden. De låter som klyschor som man slänger sig med lite hur som helst. I alla fall inom den snabbväxande må bra-industrin som lockar med personlig utveckling, spa, frigörande dans och nya metoder för att finna sig själv. Mitt i allt det här finns också kyrkan som erbjuder verksamheter för att vårda kropp och själ. Retreat och andlig avspänning i form av meditation – att sitta sig till stillhet, huvudmoment för att nå det som i dag marknadsförs som mindfulness, har funnits i Sverige i över 40 år och är alltså inget nytt.
– Stiftelsen Berget i Rättvik startade som en mötesplats för andlig fördjupning. Där började man lära ut kristen djupmeditation enligt za-zenmetoden på 1970-talet, berättar Marianne Granat.

Za-zen betyder ”sitta sig till stillhet”. Tankesättet utvecklades när jesuiter i början av 1900-talet kom i kontakt med zenbuddistiska munkar i Japan. Jesuiterna tog intryck av den japanska za-zenmetoden och ur detta växte den kristna djupmeditationen fram. Meditationstekniken enligt za-zen omfattar kroppen, andningen och tankarna. Genom kroppens stillhet kan människan lyssna både inåt – och utåt – och till sist ”sola sig i Guds kärlek”.
– I den sista fasen kommer andligheten in, du blir medveten om att du är en del av skapelsen, med budskapet att gud, kärleken finns i varje människa, säger Marianne Granat.
Det finns många sätt att stanna upp på, man kan gå ut i skogen, promenera, handarbeta. Men att meditera, att sätta sig till stillhet är något helt annat, menar hon.

Kan inte religionen avskräcka icke troende från att komma till kyrkan och meditera?
– Alla är välkomna, bara man vågar gå över de höga trösklarna till kyrkan. Å andra sidan finns det folk inom församlingarna som ifrågasätter kyrkan som ett hälsotempel. Det finns naturligtvis människor som vill pådyvla sin tro till varje pris. Men de finns överallt och själv har jag varit noga med att gå ut med budskapet att man inte behöver ha en kristen tro för att meditera i kyrkan.
Hon började meditera 1979, ”på den tiden var det inne med meditation och nyandlighet”. Den första meditationsformen hon kom i kontakt med var Acem-meditation. I den upprepas ett ljud, ett så kallat ”metodljud”, som fungerar som ett redskap i avspänningen . Hon tyckte först att personerna som mediterade var modiga, som vågade sitta tillsammans och slappna av.
– Jag slogs också av deras sätt att vara, deras utstrålning gjorde mig nyfiken för de hade ett lugn och en självsäkerhet som jag också ville uppnå.

Artikelbild

| Marianne Granat leder kristen djupmeditation i Helga Trefaldighets kyrka.

Marianne Granat var 42 år och arbetsnarkoman när hon började med meditation. Hon var generalsekreterare för Nordiska läkemedelsnämnden och hade fullt upp med att få livet att gå ihop med jobb och familj.
– Men jag var också en sökare, för jag insåg att jag jobbade för mycket och ville göra något åt min livssituation. Jag sökte mig till sammanhang där jag hoppades att jag skulle hitta någon slags inre ro.
Efter åtta år inom Acem gick hon vidare. Hon deltog i kurser och började åka på retreat i kyrkans regi och knöt till sig ett nytt nätverk.
– När jag hade hållit på ett par år lärde jag mig betydelsen av att ha en miljö att gå till och finna stöd. Annars är det lätt att det rinner ut i sanden och man slutar.
Marianne Granats hemvist blev den ekumeniska meditationsgruppen i Uppsala, en grupp som funnits i 25 år. Varje söndagskväll träffas människor för att meditera. Det behövs inga förkunskaper, efter en kort introduktion sätter man sig på en pall eller stol framför altaret och är tysta tillsammans under 30 minuter.

Marianne Granat har haft ansvaret för gruppen i Helga Trefaldighets kyrka i 15 år. En kärna på cirka åtta personer kommer varje vecka och har gjort det i många år och antalet deltagare ökar ständigt.
– Det kommer människor från olika kyrkliga traditioner, vi har svenskkyrkliga kväkare, katoliker, frikyrkliga och många utan någon tro alls, säger hon.
I dag är hon övertygad om att meditationen hjälpt henne att hantera stress och klara av vardagens måsten på ett bättre sätt.
– Jag är 74 år och har ett inre lugn som jag aldrig uppnått utan meditationen. Jag känner mig aldrig jäktad. Jag är medveten om tidspressen när den kommer och den energi den tar. Men jag har lärt mig acceptera livet som det är.
Hon beskriver filosofin ”att sätta sig till inre stillhet” som andliga övningar i flera steg. Först släpper man taget om sig själv. Det leder i sin tur vidare till mindfullness, som är ett förhållningssätt som rymmer en öppenhet inför livet där man accepterar sig själv och andra.
– Om du lär känna dig själv kan du upptäcka om du springer i ett ekorrhjul och fråga dig om du vill fortsätta med det eller inte.

Ofta omvärderar människor sina liv när livet skakas om i grundvalarna. En livskris förorsakat av sjukdom, dödsfall och eller skilsmässa kan få oss att ompröva vad som är viktigt i livet. Och det är så gott som något, menar Marianne Granat.
– Men att regelbundet meditera varje dag kan vara en förebyggande hjälp. Man stannar upp i nuet och accepterar förhållanden som de är, oavsett om det är små eller stora svårigheter vi pratar om. Man tränar sig på medveten närvaro och öppnar sig för att det finns något större. I dag har vårt samhälle blivit mer individualistiskt, allt ska gå snabbt, vilket pressar individen. Meditation kan göra att du hittar din inre stabilitet, oavsett om du känner att du har kontroll eller inte.
Meditation gör dig även piggare och mer öppen för att lyssna till andra. Allra helst bör man meditera en halvtimme om dagen. Men Marianne Granat sticker inte under stol med att det tar tid att bli så disciplinerad att man mediterar varje dag.
– Att meditera är ditt eget ansvar, du gör det ensam eller i grupp. I gruppen blir det en intensivare tystnad och starkare energi.

Kontinuitet är viktigare än antal minuter, menar Marianne Granat. Visserligen kan det räcka med fem minuter om man inte har mer tid just då. Men, påpekar Marianne Granat. Det kan jämföras med att gå på gym. Om man tillbringar fem minuter på gymmet får man inte ut särskilt mycket av det heller.