Publicerad: 2011-04-06 09:44, senaste uppdaterad: 2011-09-12 15:09
Utan någon fungerande mor och far växte jag upp hos mina morföräldrar i Jämtland och gick 6-årig folkskola. Därefter jobbade jag till 15-årsåldern i skogen då jag tog tåget till Stockholm och började som lärling på tryckeri med typografyrket som mål. Sedan arbetade jag ett tiotal år inom yrket och hade under tiden gift mig och fått två flickor.
Så här i backspegeln inser jag att ingen av oss var mogna nog att ta ansvar för en familj. Jag fick alkoholproblem som ökade och utvecklades till periodiskt missbruk och skilsmässa, en smärtsam sådan, med rattfylleri och fängelse som följd. Det ökade en redan obeskrivlig skamkänsla inför bekanta och anhöriga. Våra gemensamma vänner försvann av naturliga skäl.
1958 blev jag fri från de två månader jag avtjänat på Svartsjö öppna anstalt, samma dag kom jag i bråk med en vakt, blev häktad och senare återförd till ett nytt straff på Svartsjö, varifrån jag rymde samma natt och levde som efterlyst och uteliggare.
Blev tagen 30 maj 1959 (på min födelsedag) och förd till Långholmens fängelse. Satt isolerad hela juni i en tom cell. Madrassen fick man bära ut på morgonen, sängen låstes upp mot väggen – inte läsa, bara bibeln – en halvtimmes luft ute om dan. Maten kom i en lucka i dörren och toalettbesök fick man när vakterna hade tid.
Inte för att jag hade någon vidare lust att dansa just då, men som om det ingick i en djävulsk tortyrplan, hade man arrangerat en dansbana alldeles intill, under Västerbron och därifrån kunde vi höra de älskandes små promenader utanför muren tillsammans med taxibåtarna som en gång i timmen guidade oss alla att ’det här är den så kallade suckarnas bro till Långholmen’.
Efter att antal fängelsevistelser – jag slutade snart med alkohol och blev sprutnarkoman, egen bostad hade jag inte heller mellan 1959 och 1973 – kom jag att bo i rivningshus med mina vänner, de kriminella. Jag hade ett par lugnare år då jag kunde få ta del i ett projekt med legal förskrivning av narkotika men det upphörde av vissa skäl.
I min hemby i Jämtland var ärlighet något självklart och det var det svåraste att vänja sig av med. Drogerna bryr sig inte om sådana känslor, de kräver sitt. Dessutom har de den effekten att inte tillåta någon vila eller sömn. Sakta men säkert lärde jag mig att förtränga alla riktiga, fina känslor som ger livet mening och innehåll i gemenskapen med andra.
Slutet på min brottsliga bana började med att tingsrätten ville se om det fanns något psykiatriskt fel bakom mitt missbruk. I stället för fängelse, som visat sig vara verkningslöst, dömdes jag till rättspsykiatrisk undersökning på Långholmens sjukhus. I sex veckor gick vi igenom mitt liv med tester. Alla var vänliga och trevliga. Men eftersom jag hört att de inte var att lita på, berättade jag inget om att jag vid ett tillfälle hört ’Titta det snöar’ i huvudet utan att kunna sova. Men jag blev, som tur var, ändå dömd till vård. Den bestod i att sy operationsrockar till läkare i fyra månader.
Under tiden jag vistades där besöktes avdelningen av en grupp från Citykyrkan som jag drogat ihop med och kände rätt väl. De hade en historia att berätta om ett nytt liv i Kristus. Egentligen var det inte vad de sa som grep mig utan deras förvandling. Jag kände att mitt liv varit som i fritt fall. Är jag på botten nu? Finns Gud på botten?
1973 skrevs jag ut från Sidsjöns sjukhus till ett nytt liv på ett kristet kollektiv i Uppsala, ”Regnbågen”. Efter det har jag läst in högstadiet, vårdskolan och arbetat på Ulleråkers psykiatriska sjukhus på jouren. Där har jag insett att mina livserfarenheter har varit till stor hjälp i arbetet. Gift sedan 1975. Vi har två barn och tre barnbarn 4-3-2 år. Fortfarande kär i min fru. Ordförande i Tabor, Almunge missionsförsamling. Inga återfall. Allt är möjligt.