Samtidigt som KG Hammar började som ärkebiskop i Uppsala fick hans hustru Inger Hammar diagnosen bröstcancer.

”Inger bestämde att vi varje kväll skulle ha en festmåltid, som om det vore vår sista, och det skulle mycket till innan jag la något jobb på kvällen. Vi lagade mat ihop varje kväll. Alltid tre rätter. Alltid med vin. Det kunde ju vara vår sista kväll. Så höll vi på år ut och år in och det blev en förhöjd livskänsla. Det var så härligt att vakna upp till en ny dag då hon inte hade ont och det kändes som om det skulle bli okej. Jag visste aldrig på morgonen om jag skulle kunna genomföra det program som var planerat på jobbet. Jag var beroende av mina medarbetare som alltid hade en plan B. Det var många program som lades om de åren, men det var inget som märktes utåt. Samtidigt fick jag ett annat perspektiv under dessa år. Jag var osårbar på jobbet på grund av min enorma sårbarhet hemma. Det stormade ju rätt rejält ibland, Ecce homo-utställningen bland annat. Påven rasade mot mig. Jag gjorde väl saker som en ärkebiskop inte förväntades göra. Men alla skriverier och utspel nådde mig inte eftersom jag var osårbar när det gällde yttre saker. För mig var det absolut viktigaste hela tiden det som hände hemma. Det som hände på jobbet fanns på ett annat plan. 2005 på sommaren, när vi var hemma i Skåne, kom insikten som en blixt från en klar himmel. Det var inte klokt att vi bara levde på som om Inger inte var sjuk. Vi tog inte vår tid på tillräckligt stort allvar. Då bestämde vi att jag skulle avsäga mig ärkebiskopsämbetet i förtid och sluta i Uppsala sommaren därpå. Jag skulle sluta mitt jobb för att vi skulle hinna hem till Lund. Det var väldigt viktigt för Inger att dö i Lund.”

[.....................]

”Jag var förberedd på döden. Men inte sorgen. Nu efteråt kan jag säga att det inte kunde ha varit värre om det kommit hastigt. Jag var mycket förundrad själv … att det var så himla svårt, med tanke på hur länge vi hade vetat. Att man är präst, det hjälper ju inte ett dugg när man drabbas själv. Jag kastades handlöst in i sorgen. Det var hemskt att höra folk som försökte trösta. Jag blev smått aggressiv när jag hörde andra säga vad jag själv skulle sagt. Som präst har jag ett slags insikt i tröstandets geografi, men jag ville inte höra den själv. Det bästa var om folk sa: ’Jag har inget att säga’. Jag ville inte höra om alla de fina år vi fick, eller vilken tur jag hade som har barnen. Den känsla jag hade haft av lättnad var bortblåst.” Vi hade alltid gått mycket i naturen. Nu gick jag. Och gick. Jag vandrade de sträckor som Inger och jag hade gått tillsammans gång på gång. Jag gick längs havet och det kändes som om jag kunde uppleva att hon fanns kvar där på sträckorna. Det var ett sätt att hålla henne kvar. Så länge jag tittade rakt fram kunde jag inbilla mig att hon gick där bredvid mig.”

Tv-personligheten och författaren, Ann Söderlund var 23 år när hennes mamma dog. Då hade Ann fortfarande inte tagit steget fullt ut i vuxenlivet.

” När mamma, navet i vår familj, var borta föll hela familjen samman inom loppet av några dagar. Också jag och min syster gled ifrån varandra. Hon tog ansvar för sin sorg, medan jag sprang ifrån min. Alla liksom försvann ut på sin egen sorgeresa. Jag tror att det enda som kunde ha hjälpt oss då som familj var ännu mer hjälp från nära och kära. Och att vi hade gått i terapi tillsammans, speciellt jag och min far hade behövt göra det. Varken han eller jag hade klarat att ta till oss det faktum att mamma skulle dö. Jag kunde inte prata med mamma om döden över huvud taget. Jag var livrädd under den där sista tiden och försökte att undvika att hälsa på henne ensam, jag pejlade alltid om någon annan skulle dit. Mamma sa det aldrig, men jag tror att hon blev besviken på mig och pappa – han och jag är så lika, två strutsar som stoppar huvudet i sanden. Jag vågade aldrig fråga henne om det, och det var dessutom svårt att få riktig kontakt med henne på slutet på grund av alla mediciner. Det blev inget bra avslut för mig. Jag var så omogen när hon dog. Jag var bara tjugo när hon blev sjuk, tjugotre när hon gick bort. Den där tiden då allt ska vara underbart och föräldrarna ska finnas där, starka och friska. Och så blev det precis tvärtom! Då måste man omprogrammera sig, men det fanns ingen som kunde hjälpa mig med det. Jag hade inga verktyg att hantera sorgen med. Det var ingen som någonsin krävt att jag skulle vara vuxen. Hela mitt liv dittills hade gått ut på att ha roligt, och att kunna ringa mamma och pappa när jag var i knipa eller behövde pengar. Jag var verkligen en lillasyster. Ett barn! Hela min värld rämnade, men det förstod jag inte då.”

Heba Iskandaranis syster Amal gick bort för tre år sedan. Systern var då 18 år och skulle precis ta studenten.

”Efter att hon gått bort ville ingen av oss syskon flytta hem till våra lägenheter. Vi ville vara med varandra, så vi bodde praktiskt taget hos våra föräldrar i en månad med våra barn och våra män. Ingen gick tillbaka till jobbet. Ingen gick tillbaka till vardagen. Till och med min pappas restaurang stängdes. Det var så svårt att möta andra och berätta. Min pappa ville skydda oss från att gräva ner oss i sorg, han ville att vi skulle sitta ute, prata och reflektera. En del familjer vill inte prata om det som är jobbigt, men vi pratar hela tiden. Vi pratar mycket om hur stark hon var, hur hon tog beskedet … dagen innan sa hon att hon visste att hon skulle dö. Vi pratar mycket om hur hon var innan hon blev sjuk och medan hon var sjuk. Men jag kan inte låta bli att klandra mig själv. Tänk alla gånger vi bråkat om vem som ska in och duscha först. Alla gånger vi bråkat om vem som ska diska. Småsaker som kan bli jättestora gräl. Så onödigt. När vi pratar om henne så pratar vi om vad vi har lärt oss och att vi ska uppskatta vår tid. Visst bråkar vi syskon fortfarande, men inte på samma sätt, utan vi tänker hela tiden på att det här vill vi inte bråka om. Det hände så mycket efter att Amal gick bort, både jag och min syster fick barn. Detta känns som i går, det är lika overkligt nu som då. I dag tre år efteråt kan mamma fortfarande råka kalla på Amal. Du vet, hon kan säga till min bror ”Gå till Amal så hjälper hon dig med läxan”. Sedan kommer hon på sig själv och börjar gråta. Samma sak är det med oss andra. Hon har fortfarande sina saker hemma. Min lillasyster har tagit hennes väska och när jag kommer hem till mina föräldrar ser jag Amals väska i hallen och tänker ”Amal är hemma!” Det är en hemsk känsla att komma på att hon är död, för det känns som om hon fortfarande är här. Jag har fortfarande inte förstått att hon är död. Eller, ibland kan jag förstå det. Då gråter jag och alla minnen kommer tillbaka, men sedan reser jag mig och tränger undan tankarna.”

[.....................]

”När jag och min man kom in på intensiven hörde jag mammas gråt från ett av rummen. Underbara mamma, hon var så ledsen. Det första jag tänkte när jag såg min syster död var ”Hur kan du lämna oss?”Jag blev faktiskt arg på henne. Och besviken. Hon låg på en brits mitt i rummet och familjen fanns runt omkring henne. Jag slutade gråta och jag stod där helt chockad framför henne och stirrade. Ilskan rann snabbt av mig och jag blev stående där. Sedan blev allt svart och jag svimmade. När jag vaknade såg jag alla släktingar som hade kommit. Alla syskon naturligtvis, och våra farbröder, fastrar och kusiner. Amal flyttades till ett avskedsrum och hennes läkare och sköterskor gick runt och grät och kramade oss. Pappa … stackars pappa. Han var helt förstörd. Pappa är annars den starke som alltid tar hand om oss … men nu var han … det gjorde så ont att se honom så ledsen. Min ilska hade försvunnit och jag satte mig på golvet i avskedsrummet. Flera gånger var jag på väg att svimma. Jag var gravid och mina släktingar sa till mig att jag borde gå därifrån, men jag kunde inte. Jag ville vara hos min syster.”