– Nej, jag kan inte komma på något annat område som behållit sin status efter en feminisering, säger historikern Erika Sandström, Uppsala universitet.

Hon har studerat svensk hundsport mellan 1918-2017 och skrivit boken: "Han, hon och hunden". Den handlar om vad som hände när kvinnorna klev ut ur klubbhusens kök – där de kokat kaffe, brett smörgåsar och varit trevliga på ett traditionellt sätt under decennier – och sen själva satte igång att träna och tävla med hundar.

Den här processen började mot slutet av 1960-talet, konstaterar Erika Sandström.

Artikelbild

| Kapplöpningstävlingar för vinthundar.

Varför kunde kvinnorna kliva fram just då?

– Mycket berodde på samhällsomvandlingen som skedde på 1960-talet. I och med att man började tala om jämställdhet uppstod nya ideal – det blev självklart att män och kvinnor skulle göra samma sak – och när kvinnor kom ut på arbetsmarknaden började de träffa andra kvinnor, skaffa sig nätverk och inspirerades av varandra, säger hon.

Ungefär samtidigt uppstod nya metoder att träna hundar och nya grenar inom hundsporten dök upp. Lydnad, agility och rallylydnad var hundsporter som inte utvecklats för en speciell ras, utan passade små hundar lika bra som stora.

– Det bäddade för nya typer av hundägare att bli aktiva. Från början hade hundsportsgrenarna utvecklats ur det de manligt kodade militära och polisiära disciplinerna, säger Erika Sandström.

Artikelbild

| Rallylydnad tävlas inte på tid.

Samtidigt ökade medlemsantalen i brukshundsklubbarna och det kom nya hundraser.

– En sak som triggade igång processen var ett tv-program som sändes på den enda kanalen och under bästa sändningstid. Det hette "Sådan herre, sådan hund", och handlade om hur man fostrar hundar. Programmet fick stor genomslagskraft och nådde ut till nya grupper hundägare som förut inte hade känt till hundkurser eller hundsportsvärlden, säger Erika Sandström.

Artikelbild

| Agility för alla raser.

Hon är själv ägare till två italienska vinthundar och verkar både som instruktör och tävlande. Bakgrunden till ämnesvalet är att maken blev förvånad på en hundtävling.

– Han reagerade på att det nästan bara var kvinnor där. Den enda man han såg var en karl som lekte med sin hund och det tyckte han var rätt besynnerligt. Jag tyckte det var jätteintressant att den förut så oerhört manligt dominerade hundsporten hade förändrats, säger Erika Sandström.

Artikelbild

I dag utgör männen omkring 15 procent av tävlingsekipagen, 25 procent av Svenska Brukshundsklubbens medlemskader och 30 procent av Sveriges hundägare.

– Jag minns själv hur det såg ut när jag följde med min pappa på hundevenemang på 1980-talet. Överallt stod män i oljerockar med sina schäfrar, säger Erika Sandström, som forskat på Svenska brukshundsklubbens avdelningar i landet och då funnit en strikt manliga miljö på 1940-, 1950- och 1960-talen.

Hon inleder sin bok med ett citat av kåsören Ursula Wilby som skrev i tidskriften "Hundsport" under många år: "Man tränade sina hundar på Brukshundsklubben och det var en ytterst mansdominerad värld. Nästan alla kvinnor höll till i klubbstugans kök och inte på apellbanan. Och vissa av gubbarna hade lärt sina hundar tricket ´Vad-gör-flickorna-på-lördag´ och då la hunden sig på rygg. Och så skrattade alla."

I dag är 75 procent av de cirka 60 000 medlemmarna i brukshundsklubbarna kvinnor. Det som skett är att hundsporten har feminiserats.

När ett område blir feminiserat brukar det förlora i status. Yrken som posttjänsteman, bokhållare och folkskollärare uppfattades under en period som manliga, innan de blev postfröken, sekreterare och lärarinna. Andra yrken har däremot maskuliniserats som mejerskor som blev mejerister när arbetsuppgifterna blev mer tekniska. Det finns också avmaskulinisering som till exempel inom sjukgymnastyrket. Det som hände var de förlorade sin status som självständiga experter när de blev underordnade läkaren och kvinnor kom in i yrket.

– När det gäller följderna av feminisering av ett yrke råder relativt stor enighet inom forskningen. Yrket förlorar i status. Det uppfattas som mindre fint än förut, får sämre löneutveckling och minskade karriärmöjligheter. Alternativt har männen redan börjat lämna yrket. Omvänt innebär maskuliniseringen att yrket får högre status, säger hon.

Erika Sandström konstaterar att det finns liknande paralleller till idrottens värld, och anknyter till historikern Helena Tolvheds forskning som visar att kvinnors idrottande trivialiseras. Till exempel genom att deras tränande framställs som något de gör för att det är så roligt, medan det handlar om ansträngning för att övervinna kroppens begränsningar när det handlar om mäns träning.

Hur kom det då sig att hundsporten lyckats behålla sin status efter feminiseringen?

– Ja, det är ganska fantastiskt. Hundens status har bara ökat och jag tror det hänger samman med att hundens roll har flyttats från att ha varit en bruksvarelse till att bli familjemedlem. Hundarna har nästan blivit som barn och då kan man ju inte avfärda dem. Dessutom ses hunden numera som nyttig för människors hälsa, säger Erika Sandström.

Hon har studerat hundböcker med uppfostringsråd. Under 1970-talet kunde det stå att hundarna inte ska vara i möblerna. Senare löd instruktionerna: "Om du inte vill att din hund ska vara i soffan måste du..." Numera står ingenting om hundar och möbler, inte i en tid när många har sina hundar i sängarna. Det ses inte längre som ett problem.

Tror du männen kommer att återerövra hundsporten?

– Nej, det finns inga tendenser som tyder på det. Och när något blir feminint kodat brukar männen avstå.

Spelar feminiseringen av hundsporten någon roll för hundarna?

– Inte direkt. Jag tror nog att de flesta sällskapshundar lever ett bra liv ihop med sin människoflock. Nackdelen med att vi numera ser på hundarna mer som familjemedlemmar än brukshundar är att många blir alltmer feta och får välfärdssjukdomar.