Jacke Sjödin stöter upp ytterdörren inifrån Reginateaterns foajé och avfyrar ett välkomnande leende. Han är propert klädd i vit skjorta, mörk kavaj och mörkblå jeans. Klädvalet kan antas bero på att han efter intervjun här på Trädgårdsgatan ska ta en kort promenerad genom centrum i majsolen för att lyssna på sin näst yngste sons körkonsert i Missionskyrkan. Men dagens outfit kan lika gärna ha valts eftersom vi också bokat in en fotografering med honom.

Klädfrågan blir hur som helst aldrig ställd, vilket är lika bra. För med underhållaren, kåsören och rimkonstnären Jakob Sjödin – eller Jacke som han kallats ”sedan lekis” – finns annat att prata om.

– Vill du ha kaffe och bulle? Teatern bjuder! utropar han muntert och vi sätter oss i en gammal soffgrupp i ett av rummen på övervåningen. På ena kortsidan kastar en heltapetserad vägg av teateraffischer ut sina färgglada budskap. Golvet lutar betänkligt söderut, så även fast 51-åringen sitter ned så känns han längre – något överdrivet – än sina 189 centimeter.

Artikelbild

| Luciatåg. Jacke Sjödin gör succé med sina snälla Siriusfilmer där motståndarlagen välkomnas till Uppsala. Här står han – mitt i sommaren – omgiven av Uppsala Musikklassers luciakör, som stod för skönsången i den senaste filmen.

Just nu är Jacke Sjödin i en skrivar- och planeringsfas. I höst fortsätter vårens succéföreställning "Gula grodan" tillsammans med trollkarlen Johan Ståhl och pianisten Sanna Hodell på Reginateatern och till våren återkommer lunchföreställningen "Höjdarlunch 2", en uppföljare till "Höjdarlunch på Katalin" med bland andra Helen Sjöholm.

Och så producerar, regisserar och framför han några omtalade filmer om fotboll.

Konceptet är enkelt. Med humor, värme, fyndiga rim och en avslutande sång välkomnas Sirius motståndarlag till hemmamatcherna på Studenternas. När den här artikeln skrivs har sex korta och enkelt producerade alster publicerats på IK Sirius fotbolls Facebooksida. Totalt har de setts över en halv miljon gånger. Idén från den lokala reklambyrå, som ligger bakom uppdraget, är att filmerna ska motverka dålig supporterkultur.

– Jag tycker jättemycket om tanken att man – inte minst i fotbollsvärlden – ska vara snäll. Idén till den senaste filmen fick jag när jag satt jag på ett tåg från Göteborg: vi ska välkomna Halmstad med ljus och värme med ett luciatåg mitt i sommarn, säger Jacke, skrattar nöjt och säger att filmerna ska kännas lite "töntigt humoristiska".

Artikelbild

| Ny luciatext. Luciakören i den senaste Siriusfilmen har fått lära sig en helt ny text till luciasången. Jacke Sjödin är nöjd med resultatet och bjuder eleverna på glass efteråt.

Vad har du för relation till fotboll?

– Jag är en stor fotbollsfan och har spelat själv i ungdomen. Jag var en hygglig vänsterytter med en hygglig vänsterfot, men slutade i 15–16-årsåldern, förmodligen för att jag insåg min begränsning. Det har varit så mycket annat de senaste åren så mitt sportintresse har nästan helt dött, faktiskt. Men jag tycker att det är jättekul med Sirius i allsvenskan och har sett en hemmamatch, den mot Elfsborg. Och de var så fruktansvärt bra! Jag blev Siriusfan på cupen och i pausen gick jag köpte jag två Siriushalsdukar.

Artikelbild

| Teaterman. Redan i 20-årsåldern jobbade Jacke Sjödin som teaterledare i hemstaden Sollefteå. Men när han sökte sig till en spexensemble i Uppsala fick han nobben. "Jag blev häpen och lite ledsen", säger han.

Så skapas succéfilmerna

Se filmen inför Elfsborgmatchen här

Se filmen som välkomnar Halmstad här

Att intervjua Jacke Sjödin är trevligt, till stor del eftersom han är både eftertänksam och rolig och han avslutar många resonemang med en liten knorr. På frågan om hans familjesituation svarar han till exempel "en fru, fem barn, tre katter, två kaniner. Och en död hund" och skrattar sedan hjärtligt. Kanske har han som professionell underhållare en på och av-knapp, där han snabbt kan koppla på charmen om så krävs?

Men i så fall gör han det skickligt. Jacke Sjödin känns som äkta vara och i dag har han uppnått en särskild kulturell status i Uppsala: han har blivit folkkär. Han protesterar inte över epitetet, men är kluven.

– Självklart är det positivt om någon uppfattar det som att jag är folkkär i min egen hemstad. Men det finns ett problem. Om min popularitet beror på att jag vill bli uppskattad av alla, kan jag lätt bli för slätstruken och klämkäck, säger han.

Dilemmat är vanligt bland komiker. Jacke Sjödin menar att det är väldigt lätt att hamna i ”skrattfällan”.

– Det där är en jättesvår balansgång. Det är lätt att bara underhålla för skrattens skull och glömma budskapet.

För ett par veckor sedan gjorde han ett försök att göra upp med mediebilden av sig själv som flåshurtig och bekymmersfri. I sitt kåseri i UNT listar han sina ”fel och brister och defekter och svagheter” och beskriver sig själv som lättkränkt, extremt barnslig och ibland "groteskt elak mot människor när ingen lyssnar".

– I mina kåserier försöker jag ju säga någonting också, samtidigt som uppdraget är att vara rolig. Det där kämpar jag mycket med och tycker ibland att det är svårt att skriva om skenande hårklippningsmaskiner när världen brinner. Ofta tycker jag att jag misslyckas ganska grovt.

Det låter som om du är ganska hård mot dig själv.

– Jo, men jag är ganska hård mot mig själv.

Men dina kåserier är ju jättepopulära!

– Jag vet, och intellektuellt inser jag det, men känslomässigt är det ofta jobbigt. Jag tänker ofta att ”det där var nog inte så bra” om mina texter.

Men han uppskattar beröm från läsarna och det är inte bara på grund av ett ”enormt bekräftelsebehov”.

– Det roligaste är när folk som läst mina UNT-kåserier säger att ”det där du skrev, det fick mig att tänka till”. Då blir man ju oerhört glad.

LÄS KÅSERIET HÄR: "Du är inte lika kass som Jacke"

Vissa människor har ett tydligt barndomsminne som långt senare kan förklara hur livet blev. Jacke Sjödin vårdar minnet av två clowner på en cirkus, varav den ena var dvärg. Jacke var sex år gammal och hade aldrig sett något så roligt. Han bestämde sig genast för att bli dvärg och clown.

Under uppväxten "plågades släkten" med föreställningar hemma på gräsmattan i Sollefteå, han lyssnade på Hasse och Tage och Povel Ramel på skivspelaren när andra föredrog popmusik och under tonåren satte han upp flera skolrevyer.

– När jag hörde skratten i salongerna på skivspelaren tänkte jag: Dit vill jag! säger Jacke.

När han i 24-årsåldern flyttade till Uppsala för att bland annat plugga idé- och lärdomshistoria, var han sedan flera år etablerad i hemstaden Sollefteås teatervärld. Den som har koll på kommunen intill Ångermanälven i Västernorrlands inland vet att den inte är särskilt stor. Men teaterlivet var aktivt och Jacke var en lokal kändis efter att som ung teaterledare haft framgångar med flera revyer och teateruppsättningar, ofta ihop med pappa Nicke.

Det var inte ett lätt beslut lämna hemstaden. Men Uppsala lockade med akademiska studier och kanske framför allt en lång spextradition där Jackes stora förebild Tage Danielsson inlett sin karriär. En månad efter flytten sökte han upp spexensemblen på Norrlands nation för att erbjuda sina tjänster. Mötet blev en stor besvikelse.

– Jag berättade vad jag gjort uppe i Sollefteå, men de var inte intresserade. Jag blev häpen och lite ledsen, jag trodde att de skulle ta emot mig med öppna armar, säger Jacke och berättar att det som sedan hade stor betydelse för den fortsatta karriären var när han fick sin allra första dagsvers publicerad i UNT.

– Åh, vad glad jag blev. Det kändes fantastiskt att se den publicerad i tidningen, illustrerad och allt. Dessutom var den rätt bra.

Sedan dess har Jacke Sjödin hunnit skaffa en stor familj, varit rimmande rolig både i tv- och radio, satt upp hundratals föreställningar i Uppsala – men inte släppt taget om hemstaden Sollefteå, där han liksom här är mångårig kåsör i lokaltidningen. När Sollefteå kommun i år firar sitt 100-årsjubileum fick han återigen uppdraget att sätta upp en julrevy.

Men även om kåsören Jacke Sjödin inte alltid är nöjd med sina kåserier, så går han alltid till Reginateatern "med högburet huvud". Han är stolt och glad över framgången på scenen och säger att han är lyckligt lottad som får jobba med det han älskar. Den kanske bästa tiden här var när succéshowen ”Fyra lyckliga män” spelades mellan 2005 och 2011.

Under dessa år utvecklades en speciell vänskap med kollegan Lasse Eriksson. Men den 147:e föreställningen, den 3 mars 2011, blev den sista. Plötsligt, mitt under finalen, rasade Lasse Eriksson ihop död på scenen. Hans aorta hade brustit.

– Reginateatern har fått en ännu större betydelse för mig eftersom det var här som Lasse dog. Jag har en ritual sedan dess; varje gång jag kommer hit så stannar jag upp innan jag går in, tittar upp mot Domkyrkans två torn och tänker att "fan, vad roligt att jag får jobba med det här".

Tornen symboliserar Lasse och pappa Nicke, som dog i cancer 2009.

– Jag saknar de där två gubbarna! Och jag tänker att vad fruktansvärt snabbt det kan gå, man vet aldrig vad som kan hända. Lasse kom in här glad i hågen, men kom inte ut igen.