Antalet träningspass som 68-årige Uppsalabon Anders Berlin gjort på Friskis & Svettis räknas i flera tusen. Nu står han bredvid mig i tajta träningskläder för ännu ett cirkelfyspass i spegelsalen på gymmet på Väderkvarnsgatan. Han är veteranen, jag är nybörjaren.

Jag är 18 år yngre och inser att det är min enda fördel. Jag har provat på spinning för några år sedan, men försökt hålla mig borta från all sorts gruppträning som kräver koordination. Det är för svårt – i alla fall för mig – och blir mest pinsamt.

Men nu känner jag mig lugn, det här passet innehåller inte rytmiska övningar där alla 50 deltagare ska göra unisona rörelser till rytmisk musik. Och helt otränad är jag inte, i min veckorutin ingår sedan länge två entimmespass med olika bollsporter då jag både svettas och får upp pulsen. Och så cyklar jag till jobbet nästan varje dag.

Artikelbild

| Utfall. Överkroppen ska vara rak och "utfall" görs med benen åt sidan och bakåt. En totalövning där ben och rumpa, men även bålen, får jobba. Även bra balansträning. Ledaren Catrin Forsberg i förgrunden demonstrerar och UNT:s reporter John Hällström har får nästan till samma fina teknik (?) som träningsveteranen Anders Berlin, till höger.

Frågan jag ställer mig nu är om jag hänger med i Anders tempo. Det går så där.

Den som träffar pensionären Anders Berlin för första gången ser en ovanligt vältränad 68-åring. Men hans träningsbakgrund är krokig.

Uppväxten var i stort sett fri från fysisk aktivitet, som barn han höll inte på med några lagsporter och i familjen fanns inget större idrottsintresse.

– Det enda jag minns är att jag spelade lite tennis med en kompis, säger han.

Artikelbild

| Plankanvariant. Här ska man stå i plankan och växellyfta armarna och slå sig själv på ryggslutet. Axlarna och kroppen ska hållas så stilla som möjligt. En antirotationsövning som tränar bålen i första hand.

Så när han mönstrade som 18-åring var hans fysiska värden inget att skryta med. Nu i efterhand säger han lågmält och sakligt att han är i betydligt bättre fysisk form i dag, 50 år senare. Det är inget skryt, bara ett konstaterande.

26 år gammal bestämde han sig för att försöka göra någonting åt sin dåliga form. Han var då både rökare och lätt överviktig. Anders började jogga ett par dagar i veckan. Några kolleger på jobbet lockade så småningom med honom på mer avancerad löpträning och intresset stegrades successivt.

Artikelbild

| Pushpress. Här tränas framför allt axlar, men också explosivitet för hela kroppen. Skivstängerna är olika tunga så att övningen kan anpassas individuellt.

– Jag provade på att springa långt eftersom mina kolleger gjorde det. Jag utvecklades och började tycka att det var roligt.

LÄS MER: Missa inte de tidigare avsnitten i artikelserien "Inte utan min träning"

Artikelbild

| Svingövning. Här ska vikten svingas från golvet och upp till brösthöjd med rak rygg och så raka armar som möjligt. Framför allt ska höfterna jobba. Bra träning för höft, lår och bål.

Anders Berlin blev vad man brukar kalla en elitmotionär. Mellan 30- och 40-årsåldern sprang han nio maraton, flera Lidingölopp, gjorde Klassikern och åkte Vasaloppet sju gånger. De följande åren fick han mindre tid för den egna träningen eftersom han börjat som ledare i längdskidor och cykling. Han fick också knäproblem och insåg att han måste hitta en annan träningsform än löpning.

49 år gammal provade han gympa på Friskis & Svettis för första gången. Året var 1998 och sedan dess har han testa många olika typer av pass och det är i dag inte ovanligt att han tränar kring 300 gånger per år.

Artikelbild

| Knäböj. Träning för ben och rumpa. Håll överkroppen rak och fot och knäled i samma riktning.

Dagens entimmespass är nummer 141 i år för Anders.Det inleds med en pedagogisk genomgång av ledaren Catrin Forsberg som har lett olika pass här sedan 2011. Hon går snabbt igenom hur rörelserna på de tio olika stationerna ska utföras optimalt.

Syftet med ett cirkelfyspass är att hela kroppen ska tränas i både styrka och smidighet. Man kör tre varv och vid varje station utförs olika rörelser, ofta med lätta vikter, i vanligtvis 42–45 sekunder.

Artikelbild

| Rodd. Här ska ryggen fällas fram och vikterna dras upp med hjälp av axlar och ryggmuskler, så att skulderbladen nästan går ihop.

– Nu kör vi, ropar Catrin Forsberg och musiken drar igång.

Jag hänger på Anders och försöker göra rörelserna vid den första stationen så gott jag kan. Här ska man stå i armhävningsposition med raka armar, lägga upp fötterna på en pilatesboll och sedan dra bollen in under kroppen med benen. Övningen är till för att stärka rygg- och magmuskler. Det känns, men är inte jättejobbigt.

LÄS MER: Här blir seniorpass allt populärare

Hela det första varvet går riktigt hyfsat, tycker jag. Catrin Forsberg peppar så att jag som nybörjare ändå känner mig lite duktig. De flesta övningar innefattar olika typer av vikter och koreografin är relativt enkel. Jag tar det medvetet ganska lugnt, tar lägre vikter än Anders gör och försöker så gott jag kan koncentrera mig på att göra övningarna tekniskt rätt.

Men den övning som heter ”utfall” har jag problem med. Här ska man hålla en vikt i brösthöjd och samtidigt göra utfall med ett ben i taget, först bakåt, sedan utåt sidan. Jag tappar bort mig och det mesta blir fel. Jag sneglar på Anders som gör övningen djupt, metodiskt och med perfekt balans.

Mellan varje station ärdet en kort paus på cirka 15 sekunder och deltagarna ger sig själva och andra peppande applåder. Mellan varvenfår vi hämta andan och dricka vatten, men sedan är det dags igen.

På det tredje varvet – när jag står bredvid Anders och försöker hålla uppe tempot på stationen ”sving” – kommer tröttheten smygande på allvar. Svetten rinner i pannan och jag pustar högt av ansträngning. Här ska man svinga en så kallade kettlebell framåt med raka armar och i spegelväggen ser jag tydligt att Anders armar är spikraka. Mina armar är krokiga. Jag orkar inte. Jag försöker hålla i tekniken och tempot, men det går inte. Även Anders svettas och andas tungt av ansträngningen.

Däremot funkar – tack och lov – utfallsövningen lite bättre för mig denna tredje gång.

Vid vår allra sista station är det meningen att man ska hoppa över en häck och sedan göra en smidig krypning tillbaka genom häcken. Nu är jag jättetrött. Anders hoppar högt över, jag tar i men ”kroppen svarar inte” som skidåkarna brukar säga. Jag håller varken höjd eller tempo, men får ändå beröm av Catrin Forsberg som hela tiden springer omkring och peppar alla med glada tillrop.

Bara sekunder kvar nu och ... där är passet slut!

– Jättebra jobbat allihopa, ropar Catrin och de andfådda deltagarna dricker vatten och hjälps sedan åt att plocka undan på golvet i träningssalen inför den avslutande stretchningen.

Efteråt sätter vi oss ner vid ett bord utanför träningssalen. Eftersvetten rinner och jag frågar Anders om vad andra säger om att han tränar nästan dagligen. Visst har han förstått att många tycker att han är bra form för sin ålder, säger han, men han har inget behov av att skylta med sin fysik eller påverka andra att träna lika mycket.

– Jag gör det jag tycker om själv och känner inte att jag behöver frälsa andra. Man måste ju tycka att det är roligt. Min fru tränar till exempel inte och jag tycker att alla måste få göra det de själva vill, säger han och menar att det egentligen är konstigt om det anses udda att träna varje dag.

– Ett cirkelpass är inte mer än 30–45 minuters träning, inklusive tid för förflyttning mellan stationerna. Är det så märkvärdig träning när det finns grovarbetare som jobbar hårt åtta timmar per dag? frågar han.

Dessutom är inte alltid drivkraften själva träningen, utan den sociala aspekten är minst lika viktig, menar han.

– Man träffar ju mycket folk och det ska man inte förringa, det har blivit speciellt viktigt sedan jag blev pensionär.

Självklart får hanockså krämpor som många andra, men träningen har blivit ett sätt att hantera dem och förebygga skador.

– När jag sprang och åkte skidor hade jag tidsmässiga mål och tränade för att blir bättre. Nu tränar jag för att må bra. Jag tror mer på att se träningen som friskvård, det känns bra att någonting som är roligt också är nyttigt, säger Anders.

Vi avslutar intervjun, jag tackar för träningspasset och cyklar tillbaka till redaktionen. Om 18 år är jag 68 år. Och om jag då är hälften så vältränad och lika frisk som Anders Berlin får jag vara glad. Han är ett bevis på att det aldrig är för sent.

Kanske togs första steget i dag?

Fotnot: Det här är den femte och sista delen i Levas artikelserie om träning i vardagen. Läs tidigare avsnitt på unt.se/leva.