Vi ska möta Kenneth Gärdestad vid ingången till skolan. Fotografen och jag står utanför. Medan vi väntar, pratar vi om att Ted Gärdestads visa Sol, vind och vatten numera är en klassiker på skolavslutningar. Därinne står Kenneth och väntar på oss.

Det var han som skrev alla texter. Trots att han var åtta år äldre, var det alltid Teds tankar och känslor som texterna handlade om. Och Ted Gärdestad var noggrann, han sjöng aldrig en stavelse som inte låg rätt i hans mun eller en rad som inte överensstämde med hans inre. Till en början blev det en utmaning för Kenneth att förhålla sig till en tonårings tankevärld men i takt med att åren gick mognade Ted ikapp sin äldre bror.
–  Han åldrades ungefär fem år på varje levnadsår, säger Kenneth när vi träffas.

Vi befinner oss på Kunskapsskolan i Uppsala. Kenneth Gärdestad är chefsarkitekt där. Han har förvandlat det som en gång var Wallenbergslaboratoriet på Dag Hammarskjölds väg till en funktionell skola. Korridorerna var den största utmaningen.
– Korridorer är bara till för möss, inte människor, säger han och förklarar engagerat hur han öppnat upp väggar och lagt till stora fönster för att få in ljuset.
Vi sätter oss i ett av studierummen. Det är lagom för tre personer och har gula väggar.
–  Under åren har det funnits en massa felaktiga rykten och spekulationer om Ted och hans liv. Det tog hårt på honom, säger Kenneth Gärdestad.

Dem vill han dementera, men lika viktigt är att berätta om Teds sjukdom, schizofreni. Det ordet som ingen tog i sin mun när Ted levde. Läkarna nämnde det inte för familjen, inom familjen pratade man inte om det och Ted förnekade sin sjukdom. Både privat och i det offentliga förblev mycket osagt. En tystnad som har sitt pris.
–  Skammen är en del av problemet för den som har en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort den och stigmatiseringen kring sjukdomen, kan personen få hjälp i tid och en bättre chans att leva med sin sjukdom. Skammen dödar, säger Kenneth Gärdestad.
Midsommardagen 1997 begick Ted Gärdestad självmord. Han skulle ta en promenad och var till synes ovanligt lugn och ingen av familjemedlemmarna misstänkte något.

Då hade han varit sjuk i drygt tio års tid. Tung medicinering hade tärt hårt på hans hälsa.
– Nej, Ted hade inte antytt något om att han inte orkade leva längre. Han älskade livet, fast med facit på hand fanns det kanske vissa tecken som vi borde ha förstått, säger Kenneth och berättar om den gången när Ted bad honom om en krok.
Efteråt hörde han ljudet av hammarslag från källarvåningen där studion låg. Några dagar senare fick Kenneth frågan igen, fast den här gången skulle det vara en större krok. Men någon större fanns inte i verktygslådan. Senare när Kenneth gick ner i källaren och tittade upp i taket såg han en nerböjd metallbit på en av takbjälkarna. Under stod en stol.
–  Jag frågade aldrig Ted varför kroken var där. Jag vågade aldrig. Men kanske höll den Ted vid liv ett tag till.

Kanske var bilolyckan som skedde 1995 också en signal. Men den bortförklarade Ted med att det blev ett kraftigt ryck i ratten och att han förlorade kontrollen.
Under sin sjukdomstid var Ted Gärdestad ständigt plågad av att han hörde röster som kom ifrån onda makter. Ibland var de i form av nonsensmusik som hindrade honom från att komponera. Ibland var det röster som talade till honom. Ljudet i hans inre pågick i stort sett hela dagarna och Kenneth lärde sig att det var lönlöst att förneka rösterna, i stället försökte han distrahera sin bror med andra samtalsämnen. När Teds prestationsångest förvandlades till scenskräck, använde sig Kenneth av rösterna.
–  Jag sa åt honom att gå upp på scenen annars förlorar du mot de onda makterna. Jag tror att rösterna försvann när han uppträdde.

Men sjukdomen hade en förlamande inverkan på hans komponerande. En gång körde han en osthyvel rakt igenom sin egen hand så att senor och blodkärl trasades sönder. Kenneth menar att det var ett sätt att förvandla de psykiska problemet till fysiska. En skadad hand är inget att skämmas för och ingen konstig förklaring till varför han inte kunde arbeta. För fem år sedan skrev Kenneth Gärdestad boken Jag vill ha en egen måne om sin brors liv.
–  Den hade varit omöjlig att skriva när Ted levde. Han accepterade aldrig sin sjukdom. Kanske var det när han inte längre kunde förneka den som han valde att ta sitt liv, säger Kenneth och tystnar.
Hans kroppsspråk fryser en stund som om minnena överrumplat honom. Sorgen finns där och konfronterar honom varje gång han berättar om sin bror. Men han gör det ändå.
–  Första gången jag insåg att något var på tok var i mitten av 1980-talet. Ted hade alltid varit totalt orädd, men när han kom till mig i Boston var han hysteriskt rädd. Han tog på sig gummihandskar när han var skulle ta på

föremål som andra hade rört och när han skulle äta pizza var han ytterst noga med att kryddorna ströddes på innan den gräddades i ugnen. Han förklarade att aids kunde spridas på alla möjligt sätt, säger Kenneth.
Rädslan höll i sig, toalettstolen måste kläs in i papper och telefonluren desinficeras. Det var under perioden då Ted bodde i Oregon i USA hos Bhagwan-rörelsen. Av en bekant fick Kenneth höra att det som en gång varit ett frisinnat meditationscenter hade förvandlats till ett kontrollerat inferno. Vakter med maskingevär stod utanför portarna och helikoptrar med FBI -agenter cirkulerade över ranchen.
Kort därefter fick Kenneth Gärdestad, som då forskade i energisparande arkitektur i USA, veta att Sveriges statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Vad han inte visste var att hemma i Sverige florerade rykten om att det var Ted Gärdestad som var den efterlyste 33-åringen. Att Ted var 30 år och utomlands vid tidpunkten hindrade inte ryktesspridningen. När han kom tillbaka till Sverige blev han omhändertagen av tullen i Helsingborg för att han var i så dåligt skick att han behövde läkarvård.

Än i dag minns Kenneth Gärdestad tydligt den dagen när hans lillebror kom hem från BB.
–  Det var en kall februaridag och det fanns liksom ett sken omkring honom. Redan då var det självklart att jag skulle ta hand om honom, säger Kenneth.
Ted blev hela familjens kelgris, inte minst när han kom hem från dagis och sjöng signaturmelodin till Bröderna Cartwright på ett charmerande vis. När Ted var femton år hade bröderna skivkontrakt och turnerandet i folkparkerna började. Ted blev snabbt tonårsidol och var samtidigt en talang inom tennis. Enbart Björn Borg fick honom på fall.
Trots åldersskillnaderna var bröderna Gärdestad ovanligt tajta. Och de lovade varandra att aldrig hamna på Svensktoppen. Men så blev det förstås inte. De kom på alla listor och debutplattan Undringar sålde mest av alla plattor i Sverige året den kom ut.

Hans tidiga minnen av brodern står i skarp kontrast till de gånger när Ted plågades av röster eller fick psykoser.
–  Tänk vad bra det hade varit om vi hade kunnat få hjälp av ett anhörigteam. I stället fick vi ringa till polisen när vi inte klarade av situationen själva. Som om han var kriminell. Tänk om vi bara hade kunnat se igenom skammen, då hade han kunnat få den vård han behövde och kanske hade han levt i dag.
På vägen ut ur vårt lilla bås stannar Kenneth Gärdestad till vid två gymnasielever och börjar prata. En pluggar psykologi och den andra filosofi och deras uppgift är att analysera om barn föds onda eller goda. Kenneth Gärdestad frågar vad de kommit fram till. Barn föds goda, är deras svar.

 

FAKTA: Kenneth Gärestad
Namn:
Kenneth Gärdestad.
Ålder: 62 år.
Bor: Sollentuna.
Familj: Hustru, Christina, barn Christofer, Alexander och Madeleine.
Yrke: Arkitekt.
Lyssnar på: Musik med minnen – pop, rock, blues, Bob Dylan.
Skriver just nu: Texter till nya låtar.
På fritiden: Bygger till på landet i Grisslehamn, jobbar i trädgården, spelar golf, umgås med familjen.
Aktuell: Kommer till Lötenkyrkan onsdagen den 14 september och föreläser.

 

FAKTA: Ted Gärestads liv

1956: Ted Gärdestad föds 18 februari. Han är yngst av tre bröder i familjen. Får ett rött piano i julkapp.

1960: Uppträder med låten: Jag är Ted och jag har mina bröder.

1966: Medverkar i adventskalendern på tv. Börjar uppträda inför publik och spelar dragspel i Hylands hörna.

1968: Spelar dragspel och agerar i filmen Story of a woman.

1969: Spelar gitarr uppochned eftersom han var vänsterhänt.

1971: Får skivkontrakt hos Stikkan Andersson, produceras av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

1972: Debutskivan Undringar med låten Jag vill ha en egen måne ges ut och gör succé på försäljningslistorna. Turnerar i folkparkerna. Blir slagen av Björn Borg i finalen i Junior-SM i tennis.

1973: Blir fyra i Melodifestivalen med låten Oh, vilken härlig dag. Lp:n Ted ges ut, med Jag ska fånga en ängel och Sol, vind och vatten.

1974: Kommer skivan Upptåg med låtarna Can´t stop the train och Eiffeltornet.

1975: Blir kritiserad för att vara kommersiell och folkfiende av proggvågens anhängare.

1975: Blir antagen till Calle Flygares teaterskola. Deltar i Melodifestivalen med Rockin ’n’ Reeling.

1976: Gifter sig med Lotta Ramel. Lp:n Franska kort kommer ut.

1978: Första LP:n på engelska Blue Virgin Isles.

1979: Vinner melodifestivalen med Satellit. Åker till Europafinalen i Israel trots politiska protester.

1980: Blir femma i melodifestivalen med Låt solen värma dig med sambon Annica Boller.

1981: LP:n Stormvarning. Spelar fotboll i tv-laget.

1982: Får sitt första barn med skådespelaren Ann Zacharias. Intresserar sig för Bhagwan-rörelsen.

1983: Får sitt andra barn, byter identitet till Swami Sangit Upasani och ifrågasätter familjens betydelse.

1985: Bor i Oregon i USA hos Bhagwan-rörelsen.

1986: Sprids falska rykten om att han är 33-åringen som misstänks för Palme-mordet.

1988: Får en psykos och blir arresterad efter att ha kastat tegelstenar mot några kvinnor på Östermalm i Stockholm.

1990: Tar upp komponerandet igen.

1992: Gör comeback på scenen och gifter sig med Alexandra Lindholm.

1994: Skivan Äntligen på väg ges ut.

1995: Krockar med sin Mercedes och får svåra skallskador.

1996: Gör sin sista spelning.

1997: Begår självmord, 41 år gammal.