– Äntligen! Tänkte jag när kampanjen #metoo startade, säger Ingela Fälth, som under 13 års tid har arbetat med diakoni och träffat många unga tjejer som drabbats av sexuella trakasserier och övergrepp.

Oftast kom de till henne av helt andra anledningar, det kunde vara självskadebeteende, som att skära sig, eller ångestattacker. Inte sällan tog det många sessioner innan det kom fram att flickorna hade blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier. Den som får höra av omgivningen att det där lilla var väl inte så farligt, den förskjuter sina egna gränser och får svårt att avgöra vad en annan människa har rätt att göra med andras kroppar. Många av dem som kom till Ingela Fälth, hade tappat uppfattningen om var gränsen går och följaktligen insåg de inte att de varit utsatta för något som var fel.

En annan orsak till att folk inte pratar om övergrepp de blivit utsatta för är att de lägger skulden för det som hänt på sig själva. Ingela Fälth anser att det finns fyra olika sätt att begå sexuella övergrepp på: våldtäkt förstås men också med blickar, händer och orden som kommer ut ur munnar.

Artikelbild

– Det är viktigt att inte bortförklara eller negligera sexuella trakasserier. Om någon blivit utsatt för en våldtäkt och gör en anmälan så går hela maskineriet igång, med traumacenter, polisen, psykolog och socialen och kanske fler myndighetspersoner. Och det är bra. Men den som blivit utsatt för tafsanden eller verbala kränkningar är i ett annat läge. De kan få höra att det där var väl inget oja sig över eller att det var bara en kul grej. Så accepterade är de sexuella trakasserierna i vår kultur. De är himla djupt rotade i hela samhället, säger Ingela Fälth.

Hennes erfarenhet är att de som får hjälp direkt också kan uppleva upprättelse och mår mycket bättre än de vars erfarenheter blivit negligerade eller förminskade.

Vi sitter runt Ingelas köksbord i Sävja. Familjen har flyttat in där från den egna villan när de fem barnen har vuxit upp.

– Sexuella kränkningar, när någon tror sig ha rätt att ta det som den vill ha, gör att personen som drabbas skadas på insidan, den inre identiteten dör känslomässigt, säger Ingela Fälth, som sedan en tid tillbaka arbetar med att klä om möbler och som undersköterska.

Artikelbild

Numera gör hon det som hon tycker är roligt.

Bullarna i korgen på bordet är det ingen av oss som rör. Det vore en omöjlighet. Ingela Fälth pratar entusiastiskt utan pauser och jag antecknar med snabba krumelurer.

– Övergrepp kan också ge dåligt självförtroende och skapa självförakt. Flickorna tar med sig skulden för det som skett och fastnar i tankar på att de är fula, äckliga, tjocka och kan ta till självdestruktivitet som att börja skada sig själv eller ligga med många olika partners för att dämpa ångesten. Andra sätt att döva sig är medicin, droger eller alkohol.

Ingela Fälth som är 58 år har själv varit utsatt för sexuella övergrepp. Hon har skrivit boken ”Ökenlilja” om hur hennes styvfar började göra närmanden mot henne innan hon var sju år. Hur hon tvingades bli som hans leksak. Det är också en av orsakerna till att hon ville jobba med andra som drabbats av sexövergrepp. Hon gick en kristen samtalskurs om sexuella övergrepp och kände att det här var något som hon brann för och att hon kunde dra nytta av sina egna erfarenheter.

Ingela Fälth ser en skillnad i hur pojkar och flickor bemöts.

– Att en morfar eller farfar tar upp sitt barnbarn i knäet och tar på flickans kropp och säger: ”tänk att du håller på att få bröst”, det vet jag att flickor fått utstå. Men jag tror inte att det särskilt vanligt att farföräldern petar upp sin hand i byxorna på pojkbarnbarnet och säger: ”tänk att din penis växer.”

Hon påpekar att en del människor har chans att klara sig bättre än andra. Hur någon mår efter att ha blivit utsatt för sexuella kränkningar beror på vilka sociala nätverk de har runt omkring sig. Den som har en stabil familj och vänner klarar sig bättre än de som lever i dysfunktionella familjer, som till exempel har bröder som tafsar på syskonen eller den som ha alkoholiserade föräldrar.

Ingela Fälth arbetade som modell när hon var ung. Då var hon mellan 16 och 25 år och det var på 1970- och 80-talen. Under några år jobbade hon i Los Angeles i USA. Där upplevde hon män som tog sig rätten att roffa åt sig av hennes kropp och hennes inre.

Vad kunde hända där när du jobbade som modell?

– När jag skulle göra en fotosession för sportkläder en gång, fick fotografen för sig att han hade rätt till min kropp. Det skedde när jag bytte kläder och stod där i bara trosor och bh. Jag fick rycka åt mig mina egna kläder och springa ut nästan naken annars hade han våldtagit mig, säger Ingela Fälth, som berättar att trakasserier i det närmaste var normalt i modebranschen på den tiden, som att klämma folk på rumpan, föra in sina händer under klänningar eller så kunde en man sitta mittemot henne och onanera på en socitetsmiddag på en restaurang.

När hon var ute och roade sig hade hon sitt eget knep.

– Jag hade med mig min gaykompis som la armen om mig och då befann jag mig plötsligt i en skyddad zon när jag var ute, säger Ingela Fälth.

Är det inte konstigt att vissa män respekterar ett manligt nej, men inte om en kvinna säger nej?

– Ja, verkligen. Det här får mig att må illa idag. De behandlade en som om man var en allmän vara.

Hur stod du ut?

– Jag hade nog redan tappat urskiljningen för vad som var acceptabelt.

Hur vill du att kampanjen #metoo ska fortsätta?

– Ett sätt att ta problemet på allvar är börja prata med barnen redan på förskolan om respekt och var gränserna går för hur man umgås med de andra barnen. Sen tror jag att vi måste uppfostra våra pojkar till att få plocka fram sina goa och mjuka sidor, och inte bara uppmuntra den tuffa sidan. Vi behöver inte boosta dem att bli muskelkillar utan låta dem leka med dockor, säger Ingela Fälth.

Hon påminner om att inte glömma språket. Att kalla någon för hora måste tas på allvar. Det duger inte att säga att det inte är så farligt. Den som sagt det måste få veta att det inte är acceptabelt. Ord är också kränkningar.