– Jag hade hört ordet, men visste i det närmaste ingenting. Då letade jag fakta, främst en bok men hittade inte den jag sökte. Jag ville lära mig om resan som de drabbade hade gjort för att komma bort ifrån tvånget, säger Uppsalabon och tidigare gymnasieläraren i journalistik, Carin Moberg.

När boken inte fanns bestämde hon sig för att skriva den själv; det måste finnas fler anhöriga än hon som suktade efter kunskap om vad tvångssyndrom innebär.

I lördags publicerade UNT en artikel om Uppsalabon Yasmine Ejner Lind, som berättade om hur det kan vara att leva med tvångshandlingar. I Carin Moberg bok ”Tankar och tvivel” intervjuas sex personer som lever med tvång, antingen är de själva drabbade eller anhöriga. I boken ingår också två experter som jobbar med syndromet.

Artikelbild

| – Jag har mött väldigt generösa, öppna och reflekterande personer, säger Carin Moberg.

Carin Mobergs bok är tunn för att bli lättläst, upplägget liknar samtal och i Svenska OCD-förbundet fann hon en samarbetspartner. OCD är det internationella namnet för tvångssyndrom och betyder Obsessive-Compulsive Disorder. I OCD ingår både tvångstankar och tvångshandlingar.

”Jag gick och la mig med ångest och vaknade med ångest. Jag levde med ständig ångest, var dålig i magen hela tiden och jag ringde fem till tio gånger varje arbetsdag till mina föräldrar för att få bekräftelse.

Vad ville du ha för bekräftelse?

Det var allt möjligt. Mest handlade det om smuts och sexualitet. Mamma och pappa blev så arga för att jag hetsringde, jag ringde på nätterna – jag gjorde snudd på inget annat än ringde”.

Så beskriver en av personerna i boken, en 28-årig kvinna som bor i en mellansvensk stad, sin situation.

– Jag har mött väldigt generösa, öppna och reflekterande personer. Flera av dem hade inte berättat så utförligt om problemen för sin omgivning, säger Carin Moberg.

Inom OCD ingår även andra tvångsrelaterade störningar. Till exempel samlarsjuka, vilket innebär att personen inte kan göra sig av med saker trots att de saknar värde.

Så här berättar en pensionerad mamma till två barn varav det ena har OCD:

”Klarade han tentorna?

Ja, och han doktorerade. Efter disputationen fick han möjlighet att fortsätta forska utomlands, fick ett jättefint stipendium på ett antal år. Vi åkte och hälsade på... Rummet var fullt med gamla burkar....Jösses vad är det här? Måste du ha allt det här? Varför sparar du alla Coca-cola och Fantaburkar?

Det är bra, låt det vara.

Så han samlade?

Ja, han samlade. Jag och min man gick varandra på nerverna och min relation till vår son var hur förstörd som helst. Jag tjatade på honom, var irriterad, såg hur illa klädd han var, att han inte luktade gott och att han hade fickorna fulla med saker”.

Andra tvång som också ingår i OCD är dermatillomani eller skinpicking, när personen tvångsmässigt rycker bort bitar av sin egen hud, en del rycker bort sårskorpor medan andra äter av huden; trikotillomani som är ett inre tvång att dra ut hår på sig själv och dysmorfofobi som innebär att personen inbillar sig utseendedefekter och lider extremt mycket av sitt utseende.

– En orsak till tystnaden kring problemen kan vara att varken de drabbade eller deras anhöriga orkar med omgivningens reaktioner; tvången kan ibland bli lite knasiga och göra att personerna blir ifrågasatta. Och flera av dem som jag intervjuat har inte känt att de fått rätt stöd av vården, säger Carin Moberg.

”En lång period hade jag också ett ”tjejtvång”, det gav mig ett stort lidande.

Tjejtvång?

... När jag fyllde 24 år satte sig tvånget på det där med kvinnor och kärleksrelationer. Jag tänkte att jag inte var värd någonting, att mitt liv inte hade något värde om jag inte hade en flickvän... Jag vet inte hur många timmar jag gråtit till Ted Gärdestads musik över min sorg att jag inte haft en tjej, en kvinna.”

Berättat av en 45-årig man som arbetar på lager.

– Mycket av tvångstankar är skambelagt. Och de som har dem kan uppleva att det finns en väldig kraft i deras tankar och kan bli skrämda av dem och tänka: Vem är jag som får sådana tankar? Personer med tvång är ofta tyst grupp som har svårt att få vård. Får de ingen diagnos får de ingen behandling och tvingas fortsätta att leva med sina tvång, säger Carin Moberg.

Uppskattningsvis lider två, tre procent av befolkningen av OCD, en diagnos som har varit känd sedan 1990-talet.

Så här berättar en anhörig kvinna i boken, hon är 48 år, barnskötare och studerande:

”Han började hålla ihop sina armar så att han inte skulle nudda dörrposterna och det gick åt mycket toalettpapper. Och han kunde stanna upp, stirra och göra konstiga saker med ögonen. Ibland kändes det som om jag höll på att förlora ett av mina barn”.