Publicerad: 2012-01-17 10:00
Efter vår första artikel om Kajsa Wennman som har obotlig bröstcancer var det många av er som hörde av sig. Flera ville hjälpa henne på olika vis och många var ni som berättade att de förlorat en vän eller familjemedlem i cancer. Efter andra artikeln om Kajsa mejlade Eva Attåsen från Södra Krycklinge utanför Bälinge och berättade att hon själv är i samma situation. Hon har bröstcancer, blev friskförklarad efter den tuffa behandlingen och ett par år senare kom cancern tillbaka. Sedan dess har den spridit sig i hennes kropp. Vi stämde träff för att prata.
Samma dag kom Uppsalabon Tommy Barke upp på redaktionen och berättade om sin cancer som också är obotlig. Han ville att vi skulle skriva om rätten till en värdig död. Om aktiv dödshjälp som är förbjudet i Sverige. Ibland får jag frågan om hur vi hittar personer att intervjua på Leva. Det enkla svaret är att vi letar. Men det är långt ifrån hela sanningen. Visst letar vi, och visst sparar vi små skrynkliga lappar med namn på till det rätta tillfället men allt oftare hör ni läsare av er efter att vi haft en artikel eller ett tema.
Speciellt är det allvarliga teman som får er att höra av er, de där ämnena som vi kanske inte pratar med varandra om runt fikabordet, det där som vi håller tyst om av rädsla för att bli den som förstör stämningen eller att bli stämplade som en glädjedödare. Genom tystnaden uppstår ett slags vita fläckar, eller kanske är de svarta, ämnen som vi undviker att tala om. Det oomtalade. Kanske motiverar vi det med att det är privat och att någon kan bli ledsen. Eller att vi inte vågar för att vi inte vet hur vi själva kommer att reagera.
Men ingen människa är en ö. Genom att undvika svåra samtalsämnen skapar vi en ensamhet. Att inte har någon att prata med, att tro att det här problemet är jag ensam om skapar hopplöshet. Aldrig kommer jag att glömma ett tv-inslag på Aktuellt som handlade om en man som tagit livet av sig. Orsaken var att han hade fått ett cancerbesked men inte berättat om det för sin hustru. Hon fick veta det först efter hans död och var förtvivlad.
Tack alla modiga, starka människor som generöst delar med sig av sina liv till oss och våra läsare. Ni visar att ingen är en ensam ö. I dag handlar Leva om Eva Attåsen som också ska börja blogga på unt.se. I morgon är det Tommy Barke som berättar om varför han vill ha frihet att bestämma när han ska dö.