Numera är det vanligt att anhöriga får en chans att se den döde direkt efter dödsfallet. Det kan vara ett sätt att ta avsked. Men Emilie Tingström på begravningsbyrån Grindstolpen anser att det också är värdefullt att titta på den döde i ett senare skede, efter det att allra första chocken lagt sig en aning.
– Ungefär en och en halv vecka efter dödsfallet är man i ett annat känslomässigt läge än just då dödsfallet inträffat. Då har man börjat ta in vad som hänt, säger Emilie Tingström som följt med anhöriga till sådana avskedsceremonier många gånger.

Att gå till ett bårhus kan verka skrämmande. Inte minst för den som fått sina intryck från tv-deckare och liknande filmer. Men på bårhuset i Uppsala finns ett rum som är speciellt inrett för att passa.
– Att möta den döde på bårhuset är en annan sak än på sjukhuset. När någon just har dött kan det se ut som om personen sover. Men när det gått lite längre tid är kroppen kall, då finns det ingen tvekan om att personen är död, säger Emilie Tingström.

Döden är för de flesta både abstrakt och ofattbar. Ena sekunden lever personen och nästa kan den vara död. Då kan vi behöva hjälp att göra den mer konkret. Emilie Tingström anser att en viktigt del av sorgebearbetningen är att verkligen inse vad som hänt.
– Jag tror att hjärnan jobbar mot oss på den punkten. Den kraxar en massa andra luriga tankar. Det är lätt att det dyker upp tankar om att personen inte är död. Man kan nästan tro att när jag vaknar i morgon då är allt som vanligt igen, säger hon.

Artikelbild

En avskedsceremoni på bårhuset är ofta känsloladdad och lagom tid är ungefär en timme. Som ett slags mental förberedelse berättar Emelie Tingström innan hur ceremonin kommer att gå till. Man talar också om vilka kläder den döde ska ha på sig. Och de sörjande får veta att de kan ta med sig minnessaker att lägga ner i kistan. Minnessakerna är sorgebearbetning på hög nivå, anser Emilie Tingström.
– Det brukar sätta i gång många tankar. En del säger direkt: Då vet jag vad jag ska skicka med. Barnteckningar är vanligt men barn kan också vilja skicka med annat. Ett barn som brukade äta godis med sin morfar la ner tuggummin och sa sen att det var hon för liten för att få tugga. Sakerna kan vara allt från kortlekar till nyskrivna eller gamla kärleksbrev. Vilka saker som helst som personen haft en relation till.

Ceremonin börjar med att anhöriga får titta på kistan och kontrollera att den är märkt med rätt personuppgifter. Allt för att de ska kunna känna sig trygga med att det är rätt person i kistan. Därefter öppnas locket på den fortfarande tomma kistan.
– Många vet inte hur det ser ut i en kista och kan ha gjort sig en inre, rätt skrämmande bild av hur det ser ut, säger Emilie Tingström.

Därefter får de bädda kistan som de vill ha den, kanske använda ett eget örngott, extra kuddar och täcke. De anhöriga får också lite kort veta vad som händer med kroppen när någon dött innan den döde rullas in på en brits.

Till en början är begravningsbyråpersonal med men sedan lämnar de rummet en stund. Då brukar samtalen komma igång direkt. De anhöriga kan ta på den döde, krama kroppen, prata med den eller ta avsked på vilket sätt de önskar. Därefter hjälps man åt att lägga den döde i kistan.
– Proceduren kan också upplevas som om familjen får tillbaka personen. Det är ju inte sjukhuset som äger den döde. Då kan vi också rätta till om något är fel med kläderna, en scarf kan ju sitta fel eller en lugg kan vara kammad åt fel håll, säger Emilie Tingström.

När locket stängs får de anhöriga veta att ingen någonsin kommer att öppna kistan igen.

Hur kom du på den här ceremonin?
– Min bror är präst och när vår pappa dog sa han att så här gör vi. Det kändes så naturligt. Sen har vi förfinat och utvecklat det,

Vad är fördelarna men det här avskedsceremonin?
– Vi kan se att de som deltagit är bättre förberedda inför på begravningsdagen. Då vet de hur det ser ut i kistan och har fått ta farväl i lugn och ro i en trygg situation. Då kan de lättare ta in annat som händer på begravningen.

När Emilie Tingström berättar om avskedsceremonin på bårhuset blir många först tveksamma. Men att många ändrar sig när de får veta hur den går till. Naturligtvis är det inget tvång utan bara ett erbjudande. Hennes erfarenhet är att många är ovana att se döda människor men också att vi har ett uppdämt behov av att både tala om döden och uttrycka våra känslor kring den.
– Jag tror inte människor vet vilket stort behov de har att prata förrän döden inträffar i deras närhet. Kanske inte ens förrän efteråt. Då brukar människor säga: Åh va det var bra.

Kan inte tveksamheten bero på rädsla för att man ska bli okontrollerat ledsen?
– Absolut, och människor tar ofta till en massa sätt att hålla sig att sig sysselsatt för att döva sin sorg, att träna, jobba eller dricka alkohol. Men jag tror inte att det som är jobbigt försvinner bara för at man inte tänker på det eller pratar om det. Det finns kvar och rullar runt inombords och tar mycket av ens kraft.

När döden inträffar påminns vi också om att vi alla är dödliga och att vår tid inte är evig.
– När döden inträffar är allt försent. Det kan väcka jobbiga tankar hos oss om att vi kanske borde ta tag i våra liv. Hur trivs vi på jobbet? Hur fungerar vårt förhållande? Hur är våra relationer till andra människor?