Ju längre tiden går och ju mer av institution Stationen blir i Uppsala, desto suddigare blir den obligatoriska middagskonversationen om ”hur såg det ut när det här var en järnvägsstation”? Det är numera svårt att föreställa sig att man förr kunde vänta på tåget här inne, eller leta efter sina glasögon på hittegodsavdelningen. Det har nu snart gått sju år sedan Stationen öppnade – och både huset och omgivande delar av centrala Uppsala har blivit som en ny plats.

Själva restaurangen, och särskilt a la carte-avdelningen Paris som är i fokus här, är sig dock lik sedan öppningen. En maffig matsal breder ut sig i byggnadens bortre del, i glamorös retrostil. Miljön känns ännu fräsch, fortfarande som ett äventyr i det lilla. Det är en festlig och trivsam plats, förutsatt att man tycker om folkliv.

Också menyn är sig lik. På matfronten är a la carte-avdelningen ett tryggt ställe, ett med ännu bredare tilltal än andra krogar i Svenssons-koncernen. Fiskgrytan är stadig på den fransinspirerade menyn, parisaren likaså, medan en och annan övrig rätt byts ut då och då. På det hela känner man igen sig mellan besöken, även om man inte är där så ofta.

På menyn finns toast Skagen i både hel och halv portion. Den mindre räcker definitivit som förrätt och är en skaplig räkröra, som tyvärr serveras på en kallnad skiva rostbröd. Garneringen av regnbågsrom är uppblandad med så mycket rödlök att romsmaken nästan försvinner, vilket förstås är synd. Bättre är hummersoppan, som är en verklig höjdare. Soppan gränsar möjligen till översalt, men den härliga mustigheten, den fina kammusslan och den fräscha picklade blomkålen förlåter allt. Krogpatrullen slickar skålen.

En liknande mustig bas finns i fisk- och skaldjursgrytan, som också den går att beställa i hel och halv portion. Med rouille och krutonger är det en fin måltid, stadig och traditionell.

På köttfronten väljer patrullen en kalvlövbiff, som serveras med en bönsallad och pommes. Den utlovade tryffelslungningen av salladen känner vi tyvärr inte av, och pommes fritsen är lite väl mjuka. Rätten slinker ner bra, som en schyst måltid utan särskild twist. Samma sak är det med kronhjorten. Köttet är inte jättemört och getostgratängen är lös, den flyter utan kontroll ut över tallriken. Smakerna är trevliga, men enkla och utan det lilla extra.

Efterrättsmenyn är varierad och lockande och kombinationen tiramisu och körsbär går hem hos patrullen. Vi har dock ätit den i bättre version på Stationen förr, denna gång är den för tunn i smaken med för tung övervikt av mascarpone. ”Chokladjorden” är dock ett perfekt tillbehör tillsammans med bär och en god sorbet. Också tarte tatin kommer med en sorbet, en fräsch och trevlig äppelsorbet, som tillsammans med en mysig calvadosvaniljsås nästan överskuggar själva pajen.

Stationen är alltjämt en trygg plats att gå till för bra mat i fin miljö - men de riktiga topparna skulle gärna får vara fler. Ibland är det tryggt i överkant, man saknar en finess som matchar miljö och koncept. Och när det är riktigt fullt kan köket få svårt att hänga med. Vid ett av patrullens besök var väntetiderna mellan rätterna definitivt för långa. Andra gånger funkar det klart bättre. Och trivseln är trots dessa brister och där alltjämt hög mitt i det sköna överdådet.