Trivseln står i centrum. Det har visat sig vara ett succérecept mer än en gång i Uppsala, och Melker Anderssons senaste - men enligt egen utsago ”sista krog” - är inget undantag.

Gamla Stadshotellets lokaler, som senast hyste Noia, är en utmärkt restauranglokal. Därmed inte sagt att det har sina utmaningar att hitta rätt funktion för de olika rummen. Efter en snabb titt in i den mysiga barsalongen blir vi visade till vårt bord i matsalen, som är sig tämligen lik sedan tidigare: blekgröna väggar och mörka trämöbler funkar alltid, i synnerhet ackompanjerat av ett trivsamt sorl från den månghövdade gästskaran. Hearts & Bones verkar ha funnit sin publik snabbt.

Menyn består av idel mellanrätter med tre avdelningar: kallt, varmt och sött. Upplägget känns ganska avslappnat, uppblandat med en del finkrogsbekantingar som gås- och anklever och löjrom plus rejäla saker som oxkind och råbiff. Rätterna är ganska avskalade, ibland känns det närapå oinspirerat men för det mesta åker mungiporna upp när tallrikarna kommer in.

Som råbiffen: skrapat kött serverat med kapris, tryffelemulsion och knapriga rågsmulor. Enkelt och gott, rätt och slätt, där tryffelsmaken håller sig precis på rätt sida om rimligheten. Gåsleverparfaiten, som i skrivande stund ersatts av anklever, ser å andra sidan lite torftig ut ihop med en brödskiva och äpple- och ingefärskuber på ett salladsblad. Smakkombinationen är emellertid fin. Klassikern löjrom är i sin tur generös i sin framtoning där ett rejält berg rom tronar ovanpå en fluffig kikärtsblini. Hade bara citronkrämen till haft bättre sting så hade allt varit perfekt.

En av de kalla rätterna som faller ifrån en smula är krabban, som kommer in som en fräsch röra, men ändå gränsar mot det ointressanta för så mycket som 165 kronor.

Bland varmmellanrätterna övertygar kombinationen oxrygg/oxkind. Kinden är som brukligt mycket mör och har några söta toner som matchar ryggen väl. Till det en frasig potatiskaka med tångkaviar i kubform. Det finns även en pepparstekt dovhjort, som kommer in utmärkt stekt, mör och lagom röd, om än inte så värst pepparstekt. Pumpapurén till är trygg och bra. Gott utan att överraska.

Det är klar övervikt fisk i övrigt. Mälargösen är riktigt fin, varsamt tillagad och med en välbalanserad tryffel- och parmesansås. Marulken är likaledes en njutning att sätta tänderna i och serveras lite överraskande med en vinägerstinn bearnaisesås och fänkål. Den lättrökta rödingen med jordärtskocka, äpple och curry delar patrullen i två läger: barnslig förtjusning och skeptiska ”Halv åtta hos mig”-omdömen.

Trevnaden avtar inte under efterrätterna. Citronkakan är en hemtrevlig historia, med en bit sockerkaka, vaniljglass och en skönt syrlig citronkräm. Detsamma gäller ”Melkers ostkaka”, en mumsig historia med massor av hjortron och grädde till.

Bäst är nog clementinsorbeten, som rinner likt guld i strupen och bildar en sammetsbädd i magen.

Hearts & Bones verkar ha slagit an en nerv i Uppsalas krogliv. Och det är välförtjänt, inte mycket finns att klaga på även om servicen inte alltid gör sitt för att sätta någon direkt guldkant på besöket. Lite mer personlighet och kanske ett ord eller två som presenterar maten skulle inte skada. Men Uppsala är vilket som en ny hemtrevlig krog rikare.