Publicerad: 2011-04-09 11:27
Majoriteten av oss bilister anpassar alltid hastigheten till rådande förhållanden, det sitter i ryggmärgen och är en självbevarelsedrift. Men somliga tror att anpassning av hastigheten löser allt.
I den ständigt pågående dubbdäcksdebatten finns det människor – säkert några av er som läser det här nu – som genom insändare ser som sitt mål att tala om för andra att ”anpassa hastigheten, det har jag alltid gjort och jag har alltid kört odubbat.”
Jag anpassar ALLTID hastigheten när jag är ute på vägarna, och jag är säker på att ALLA som läser den här krönikan skulle svara ja på en sådan fråga.
Problemet är bara att man TROR sig anpassa hastigheten efter rådande förhållanden.
Att anpassa hastigheten så att olyckorna elimineras är en utopi.
För många av oss är dubbdäck lika självklart som att sätta på sig mössan när det är tio grader kallt eller att dricka vatten när man är törstig. Vi dubbdäcksbilister vill inte bli förlöjligade av er som säger att ni anpassar hastigheten och inte behöver dubbdäck.
Jag vill ha abs-bromsar också. Och antisladdsystem. Gärna alkolås också.
Säkerhetssystemen är många och de blir fler för varje år. Jag är inte den som tackar nej till sådant som med sunt förnuft höjer säkerheten på vägarna. Jag skulle tro att abs-bromsarna räddat mig från många kollisioner med grävling och rådjur på mina nattliga resor.
Alla vi bilister måste självklart fortsätta att anpassa hastigheten där ute på vägarna, kanske särskilt nu när snön smälter och temperaturen sjunker under noll på natten och bildar en svart skridskobana på vägarna utanför Uppsala.
I min förra krönika skrev jag om vackra vägavsnitt. E6:an genom Halland och Skåne skrev jag om då och lovade att återkomma i ämnet.
Av någon anledning älskar jag stora vägar – helst motorvägar.
När jag var liten ville jag inte åka 290:an hem från Uppsala, jag ville åka E4:an. Alla bilar och den breda vägen var så spännande.
Jag kan få rysningar av motorvägen förbi Norraladalen norr om Söderhamn. E4:an söder om Jönköping får mig att längta till Tyskland och autobahn eller till A6:an söderut från Paris till Lyon där jag och min kompis Pelle körde första gången 1988.
Vackraste vägarna då? Från byn Hållan väster om Funäsdalen, med norska Storvigelen i fonden, ner till Tänndalen är fantastisk, speciellt på hösten. Från Stora Blåsjön till Stekenjokk, där vägen går på 1 000 meters höjd, är också något som måste upplevas.
Ett litet råd: Krydda bilresan med Ulf Lundell!