Den politiska situationen i Ungern blev outhÀrdlig för Noémi Gonda och hennes man. För tvÄ Är sedan lÀmnade de landet med sin ettÄring.
â I Ungern finns mycket rasism och fördomar. Jag ville inte att mina barn skulle vĂ€xa upp dĂ€r, sĂ€ger NoĂ©mi.
Hon berÀttar att de ungerska skolorna vill veta förÀldrarnas religion och tycker inte att flickor ges samma förutsÀttningar som pojkar.
â Och barnen fĂ„r lĂ€sa att invandring inte Ă€r bra för Ungern. De lĂ€r sig intolerans redan som smĂ„.
NoĂ©mi Gonda har, liksom Mirela Bercea frĂ„n RumĂ€nien, just avslutat dagens SFI-lektion nĂ€r vi trĂ€ffas pĂ„ Kristallens Ăppna förskola i Gottsunda. PĂ„ den mjuka mattan roar sig NoĂ©mis ettĂ„ring Nandini och Mirelas Joan, Ă„tta mĂ„nader.
Det var för tio Är sedan, efter att Mirela Berceas man en kort tid jobbat i Sverige, som han vÀckte idén om att flytta hit. Sju Är senare gick flyttlasset med de tvÄ Àldsta sönerna, dÄ nio och ett Är.
â Livet var vĂ€ldigt stressigt i RumĂ€nien, bĂ„de för mig, barnen och min man. Jag jobbade tolvtimmarspass i en tidningsbutik, ofta pĂ„ nĂ€tterna, berĂ€ttar hon.
Tillvaron i Sverige gav större utrymme för familjelivet.
â HĂ€r arbetar min man bara fem dagar i veckan och kan vara med oss pĂ„ helgen, sĂ€ger Mirela, som ser fram emot att börja jobba nĂ€r hon klarat av SFI:n.
Noémi Gonda upplever att man Àven i Ungern förvÀntas jobba kvÀllar och helger, medan det i Sverige tvÀrtom Àr norm att vara ledig med familjen. Men det var ocksÄ arbetssituationen som forskare som tvingade henne att söka sig utomlands.
â Eftersom vĂ„r forskning innehöll kritik mot det politiska systemet uppstod en konflikt mellan universitetet och regeringen.
Till slut flyttade hela universitetet till Ăsterrike. NoĂ©mi Gonda kunde inte lĂ€ngre hitta jobb i Ungern inom sitt forskningsfĂ€lt.
â Vi funderade pĂ„ Kanada, Holland eller Norge, nĂ„got land med fred och tolerans och dĂ€r mĂ€nniskor frĂ„n olika lĂ€nder bor tillsammans.
NÀr Noémi fick jobb pÄ SLU i Uppsala avgjordes saken. Materiellt blev livet svÄrare efter flytten.
â Vi hade varken bostad eller bil. Nu bor vi pĂ„ bottenvĂ„ningen hos en Ă€ldre kvinna med stort hus i Sunnersta. NĂ€r barnen grĂ„ter pĂ„ nĂ€tterna Ă€r det jobbigt att inte ha sitt eget, sĂ€ger NoĂ©mi.
Hennes man, Àven han forskare, har hittills haft svÄrt att hitta mer Àn kortvariga jobb, vilket begrÀnsar ekonomin. Familjen har till exempel inte lÀngre rÄd att gÄ pÄ restaurang. Att inte kÀnna till samhÀllssystemet har ocksÄ varit utmanande.
â Det kan vara svĂ„rt att förstĂ„ vart man ska ringa nĂ€r barnet blir sjukt eller hur man gör för att vĂ€lja skola. Alla mejl vi fĂ„r Ă€r pĂ„ svenska, vilket blir en stress nĂ€r man inte kan sprĂ„ket.
BÄde Noémi och Mirela har stort fokus pÄ att lÀra sig behÀrska svenskan. Det Àr SFI-undervisning tre dagar i veckan, men smÄbarnslivet försvÄrar inlÀrningen.
â Nandini springer runt pĂ„ lektionerna och jag missar dem nĂ€r nĂ„got barn Ă€r sjukt, sĂ€ger NoĂ©mi.
â Med Joan gĂ„r det bra. Han leker medan jag studerar. Men det Ă€r svĂ„rt att fĂ„ till lĂ€xorna hemma nĂ€r man har familj, sĂ€ger Mirela.
Ăldste sonen Stefan Ă€r nu tolv och den som snabbast kommit in i den svenska tillvaron.
â Han Ă€r glad och avslappnad och vill inte flytta tillbaka till RumĂ€nien. DĂ€r har barnen vĂ€ldigt lĂ„nga skoldagar, men hĂ€r finns tid att leka, spela fotboll och vara ute.
Hon upplever att Sverige Àr mer öppet för olikheter.
â Barn med problem eller nĂ„gon diagnos blir lĂ€tt utanför i RumĂ€nien. Ăven i skolan ser man pĂ„ aktiva barn som problem. HĂ€r tar man bĂ€ttre hand om dem som inte Ă€r âlagomâ.
Besökarna pĂ„ Ăppna förskolan Kristallen i Gottsunda har skiftande bakgrund.
â Det Ă€r jĂ€ttebra att barn frĂ„n mĂ„nga lĂ€nder leker tillsammans och fĂ„r prova pĂ„ olika slags mat och kulturer, sĂ€ger NoĂ©mi.
Hon trÀffar ofta förÀldrar frÄn konfliktdrabbade omrÄden som Syrien och Afghanistan.
â För dem har flytten till Sverige varit mycket svĂ„rare. SjĂ€lv har jag ju gjort valet att komma hit.
Det bÄde Noémi och Mirela saknar mest Àr familj och kompisar kvar i hemlÀnderna. Men ingen av dem Ängrar flytten till Sverige.
â Ăven om vi behöver jobba för mer tolerans hĂ€r ocksĂ„, Ă€r det mycket bĂ€ttre Ă€n i Ungern. Mitt land fĂ„r inte bli modell för Sverige, sĂ€ger hon.
Nandini blir stÄende pÄ golvet med koncentrationen vÀnd inÄt. För mamma Noémi ett tecken pÄ stundande blöjbyte och det Àr lunchdags för barnen.
â HejdĂ„, sĂ€ger Joan, klart och tydligt trots tandlöshet, tvĂ„sprĂ„kighet och endast Ă„tta mĂ„nader pĂ„ nacken.