Någon månad efter det att Staffan Damell firat sin 80:e födelsedag rasade svåra skogsbränder på flera håll i landet.

– Än en gång fick vi se hur mycket frivilliga krafter betyder när allt ställs på sin spets. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv ser jag inget fel i det. Snarare tvärtom. Däremot måste vi bli bättre på att vårda frivilligheten.

Prästsonen Staffan Damell har ett helt arbetsliv bakom sig som bankman i Enköping och Uppsala. Fritiden ägnades åt hemvärnet, där den tidigare värnpliktige fänriken kom så långt det går – till posten som bataljonschef med kaptens grad.

– När jag några år efter fyllda 60 avtackades från såväl banken som hemvärnet, började jag fundera på all den erfarenhet som går förlorad i samma ögonblick som samhället, dessutom med sylvass automatik, drar i ålderssnöret.

Staffan Damell inte bara funderade. Han gjorde något åt saken.

– Jag tog initiativet till en helt ny organisation i uniform. Namnet blev Södra Upplands hemvärnsveteraner, som snabbt fick uppföljare i Uppsala under namnet Östra Aros hemvärnsveteraner och snart även i grannlänet Västmanland.

I dag är veteranklubbarna spridda över landet. Bland uppgifterna är att vara försvarsinformatörer på mässor och vid andra publika engagemang.

– Tänk bara vilken uppmärksamhet det blev härom året när grånade veteraner i uniform presenterades vid en högvaktsavlösning på Kungliga slottets borggård, med militärorkester och allt. Vi visade att försvaret och beredskapen är en sak för alla – oavsett ålder.

Staffan Damell kommer ofta tillbaka till det som han uppfattar som en rådande åldersfixering:

– Lite förenklat skulle jag vilja uttrycka mig ungefär så här: Du blir inte dum i huvudet bara för att du fyllt 65 år. Tvärtom, du har en kunskap och erfarenhet som verkligen borde komma samhället till nytta.

Sin yrkeskarriär delade Staffan Damell mellan Upplandsbanken och Sparbanken. Men arbetskamraterna fick vänja sig vid att bli av med Staffan vid ”ett otal antal” månadslånga repmöten.

– Jag var värnpliktig officer med placering som chef för en granatgevärspluton. När jag fasades ut från krigsorganisation vid fyllda 47 år hängde jag inte undan uniformen utan gick över till hemvärnet, eftersom jag tyckte att jag hade mer att ge.

Damell pratar om gårdagens hemvärn som verkligen var lokalt; ett hemvärn där soldaterna skulle försvara den egna hembygden med postering ”vid husknuten”.

– Under min tid var vi nästan 100 000 hemvärnsmän. I dag är hemvärnet bara en fjärdedel så stort. Och tyvärr, mycket av den lokala förankringen, där hemvärnsmannen kände varenda vägkorsning, och kunde gå hem efter traktorn när så behövdes, ja, det har gått förlorat.

Att dagens bantade, men mer rörliga, hemvärn fortfarande gör en viktig insats vid katastrofer som sommarens skogsbränder tillstår Staffan Damell, men han är ändå inte är nöjd med uppmärksamhet enbart i form av beröm:

– Hemvärnsmannen, som lika gärna kan vara en kvinna, gör mycket och kan göra ännu mer. Den som har en frivillighet i sitt engagemang räknar inte tid och timmar på samma sätt som i dagens regler och förordningar. Och när det talas om resurser, glöm då inte bort oss veteraner. Förresten, det gäller verkligen inte enbart i hemvärnet!