En majoritet i Kataloniens parlament står bakom folkomröstningen om självständighet 9 november, oavsett invändningarna från den spanska regeringen i Madrid. Men, försäkringarna om motsatsen till trots, det är en bräcklig majoritet som knappast förmår övertyga osäkra väljare. Vill vi verkligen ha självständighet om till och med våra folkvalda företrädare tvekar, frågar man sig?
Den senaste att så tvivel i självständighetsfrågan var ingen mindre än vicepresidenten Joana Ortega (president Artur Mas högra hand) som härom veckan sade att folkomröstningen måste ha glasklart lagligt stöd och inte vara föremål för konstitutionell prövning, annars kan den behöva skjutas på framtiden. Skademinimeringen den senaste veckan, som bland annat resulterat i ett toppmöte i början av september, med deltagande av alla partier för självständighet och där 9 november definitivt ska spikas, har inte hjälpt. Intrycket är att Katalonien tvekar i porten mot framtiden.
Det märkliga är fortfarande att centralregeringen och premiärminister Mariano Rajoy inte förmår utnyttja detta läge. Tveksamhet och inbjudan till förhandling från Katalonien bemöts med benhård övertygelse och tystnad från Madrid. Folkomröstningen är illegal. Punkt slut.
Men konstitutionsdomstolen var tydlig i sin dom i våras. Deklarationen om självständighet från det katalanska parlamentet i januari 2013 (att regionen är en ”självständig politisk och legal enhet”) stred visserligen mot konstitutionen, men en folkomröstning gör det inte. Det går alltså utmärkt att fråga folket. Men regionpolitikerna har inte ens kommit överens om ett tydligt ja- och nejalternativ och den som röstar ja måste göra det två gånger (först till en ”egen stat”, sedan till självständighet).
Den politiska oförmågan gör att det bara finns två starka tillgångar för jasidan i folkomröstningen. Det första är tveklöst den civila kampen för självständighet som kommer att manifesteras under nationaldagen 11 september. I fjol demonstrerade 1,5 miljoner människor och bildade en mänsklig kedja genom hela landet, i år kan det bli över två miljoner.
Den andra tillgången är paradoxalt nog den spanska regeringen. Missnöjet med relationerna med övriga Spanien är utbrett sedan generationer tillbaka. Vägran till dialog från Madrid och påståendet att de röstande bryter mot lagen kommer att bli en mobiliserande kraft i Katalonien den närmaste tiden..
Kanske kan även stöd från utlandet räknas till självständighetskampens fördel. Men än så länge betraktas processen som en intern spansk angelägenhet och så kommer det nog också att förbli så länge den spanska regeringen inte gör mer än att överklaga konstitutionsdomstolens beslut. Om man skulle vidta andra åtgärder mot en fredlig folkomröstning, i värsta fall bruka militärmakt, då kommer saken förstås i annat läge.